En bekännelse: jag har aldrig spelat Dungeons & Dragons, rollspelet. Men man är inte fantasyorienterad nörd i över trettio år utan att snappa upp ett och annat, och Dungeons & Dragons har varit konstant i periferin. Jag har spelat Eye of the Beholder, jag har testat de urgamla Forgotten Realms-förstapersonrollspelen, jag har nosat på det första Baldur’s Gate, Icewind Dale och Planescape: Torment, och jag recenserade det fullständigt medelmåttiga Dungeons & Dragons Online en gång i tiden. Och så har jag förstås spelat Dungeons & Dragons: Shadow Over Mystara, Capcoms fenomenala beat’em up, och det tekniskt spektakulära Baldur’s Gate: Dark Alliance till Playstation 2.

Så därför känns det märkligt bekant att en gång för alla hänge sig åt den här världen. Jag känner till Melf’s Acid Arrow och Magic Missile, jag vet vad en displacer beast kan göra, och jag har hört Drizzt och Elminsters namn nämnas flera gånger. Jag vet också vad en mind flayer är, vilket är lämpligt för nu ska jag bli en.

Jag vet att den här serien egentligen redan har gjort det här förut, men för mig finns det inget liknande rollspel, som faktiskt fungerar helt och hållet som ett rollspel. Larian bevisade redan med Divinity: Original Sin 1 och 2 att de redan hade bemästrat datorrollspelen, men Baldur’s Gate 3 är ett datorrollspel som känns som att sitta med ett gäng kompisar i en källare många kvällar i rad, med tidernas mest fantasifulla och inlevelserika spelledare.

Varenda spel som kallar sig rollspel idag vill gömma undan det som faktiskt tillhör genren: tärningsslagen. Folk blir upprörda när de svingar ett svärd mot en orch och, gud förbjude, missar. ”Men mitt svärd gick ju rakt genom honom!” Ja, men du slog en etta. Det här är ett rollspel. Håll käft. Baldur’s Gate 3 njuter av att vara ett rollspel och gör varje tärningsslag till en liten tillställning. Det är alltid lika spännande att ge sig på något orimligt som att övertala en mekanisk mördarvakt att vi bara letar efter toaletten, få se de osannolika oddsen för att lyckas, och slå en perfekt 20:a. Det gör att man kan försöka sig på nästan precis vad som helst, men tärningen kommer skoningslöst att avgöra ditt öde.

Den här friheten sträcker sig genom hela spelet, genom utforskande, dialog och strider. Du kan spela vad som helst, vem som helst, hur som helst. Du kan vara superond och mörda alla, du kan vara en lismande antihjälte som rånar alla så fort de vänder sig bort, du kan vara en jobbigt god paladin som hamnar i trubbel för att upprätthålla sin ed, du kan välja att följa fienden, du kan välja att driva bort alla dina vänner och anlita nya.

En biverkning av det är att det blir extremt nervöst att spela, för spelet kommer inte att hindra dig från att sätta dig i klistret. Från början är det rätt enkelt. Gå ner i källare, trampa inte på skumma tryckplattor, länsa alla kistor och ha ihjäl jättemonstret i slutet. Men i den sista tredjedelen blir det helt plötsligt Game of Thrones (den bra halvan) och du måste vara Tyrion för att hålla dig vid liv i alla politiska intriger mellan drakar och demoner, mörka lorder och vampyrsekter. Det är inte längre striderna som är det riskabla, utan att välja fel replik och riskera livet på oskyldiga.

Att hantera den här friheten är ett mastodontarbete och jag förstår inte hur Larian, mestadels, har lyckats. Det finns en del ologiska buggar, särskilt framåt slutet av spelet, men allt hänger ihop oavsett hur du har kommit dit, och ännu mer sensationellt är att allt är berättat av en fantastisk spelledarröst, och att dina kompanjoner känner till och reagerar på allt som händer. Det är resultatet av flera års intensivt skrivande och röstskådespelande, och det gäller både alla de spelbara karaktärerna, och alla andra. Och jo, dessutom är all dialog skådespelad och animerad, inte en statisk närbild så långt ögat kan se.

Med all den här detaljrikedomen är det ingen större förvåning att även karaktärerna är fantastiska. Dialogen är ofta hysteriskt rolig, samtidigt som deras respektive tragiska bakgrunder har riktigt djup. Det blir genast svårt att välja, och även om jag sprang igenom större delen av spelet tillsammans med Karlach och Gale så fick de andra också vara med, och jag har redan startat en andra genomspelning där jag istället fokuserar på Wyll och Shadowheart. Det märks att skådespelarna, de flesta med teaterbakgrund, har haft väldigt kul och de njuter nu av ett välförtjänt kändisskap. Det enda problemet är att de konstant överträffar varandra, så det går inte att säga vem som är bäst. Och det gäller inte bara de tio officiella kompanjonerna, utan spelet är fyllt av spännande karaktärer.

Baldur’s Gate 3 känns perfekt på nästan alla fronter. Det är oerhört komplicerat med allt djup du kan önska dig från originalrollspelet, men till och med någon som Shadowhearts skådespelare Jennifer English som aldrig har hållit i en handkontroll kan sätta sig in i det. Det är ohyggligt detaljerat där varenda källare är proppfull med grejer, men är samtidigt gigantiskt, inte minst i själva Baldur’s Gate. Det kan vara både relativt lättframkomligt och brutalt utmanande. Musiken är fenomenal och det tillhör det grafiska toppskiktet i genren. Två månader efter PC-releasen och en efter Playstation 5-versionen patchas det fortfarande regelbundet och även om det ibland uppstår småproblem har jag inga som helst tvivel på att Larian kommer att åtgärda allt sånt. Jag har också alltid älskat tokambitiösa titlar, och har man överlevt Frontier eller Daggerfall känns Baldur’s Gate 3 lika polerat som ett Nintendo-spel.

Dessutom känns det väldigt lätt att älska. Larian är ett indiefenomen, och Baldur’s Gate 3 är troligen tidernas mest påkostade indietitel. Även om licensen i slutänden tillhör Hasbro så är det här Larians spel rakt igenom, utan några som helst pekpinnar, vilket låter spelet skifta mellan lättsam humor och extremt mörk dramatik, mellan ond bråd död och djupaste vänskap. Det är oerhört välkomnande för alla, med möjligheter till att rollspela som regnbågsflaggans alla färger, vilket är en skarp kontrast till omvärldens illa dolda transfobi och att storföretag som Ubisoft och Atlus knorrar över hur jobbigt det är att behöva skapa extra animationer för att kunna erbjuda en kvinnlig huvudperson. Till råga på allt är det förstås ett fullständigt komplett spel, och alltså ett sanslöst välfyllt sådant, utan minsta antydan till säsongsbiljetter eller rövarlådor. Baldur’s Gate 3 är ett spel som gör mig stolt att kalla mig en spelare.