Tre hjältar äntrar ondskans högborg för att sätta stopp för elakheterna en gång för alla. Vad är detta? Ett Dragon Quest som börjar in medias res, mitt i den spännande delen, istället för att börja med att den sjuttonårige namnlöse huvudpersonen med taggfrisyr vaknar hemma i sängen för att sedan ge sig ut på äventyr? Kan det vara möjligt? Vi smyger oss fram till storskurken, blir ordentligt besegrade… och så vaknar den sjuttonårige namnlöse huvudpersonen med taggfrisyr hemma i sängen. Det var bara en dröm… eller?

Men att gnälla för mycket på att Dragon Quest VI följer praktiskt taget varenda stereotyp och kliché som existerar vore lite orättvist. Det här är ju trots allt serien som skapade de flesta klichéerna till att börja med, och dessutom är det ju en nyversion av ett sexton år gammalt spel från Super Nintendo-eran. Istället kan jag bara konstatera att det här är ännu ett polerat, trivsamt och gigantiskt omfattande klassiskt rollspel som för första gången släppts utanför Japan.

Därmed följer det också standardmallarna. Kuta runt i städerna tills du garanterat har pratat med alla, ta reda på vart du ska härnäst, köp all utrustning du har råd med, spring genom vildmarken och banka ner fiender med jämna mellanrum i dragbaserade strider, gå ner i en grotta eller två och banka mer monster, vidare till nästa stad och repetera. Det är trevligt i sin enkelhet och oftast är det lättspelat. Att köpa ny utrustning är överskådligt och smidigt, till skillnad från många äldre rollspel, och skulle man springa på fiender som är för svåra går det relativt snabbt och smärtfritt att nöta sig upp några nivåer och försöka igen.

Däremot finns det sällan utrymme för någon avancerad taktik och det är svårt att avgöra vad som är effektivast mot fienderna. Särskilt i början går därför många strider ut på att turas om att slå och ta emot slag tills hälsomätaren börjar gå i botten, hela sig och sedan upprepa ett tiotal gånger tills bossen ger sig. Som vanligt i Dragon Quest, åtminstone om jag dömer utifrån de tre spelen jag har spelat, är bumeranger överlägset mest effektiva eftersom de röjer bort hela fiendegrupper på en gång, bara man sedan byter till något mer fokuserat inför bossarna.

Ett annat problem är att det är svårt att engagera sig i handlingen som bara är snäppet mer originell än ”ond lord hotar världen, besegra honom du utvalde hjälte”. Att världen den här gången råkar bestå av två parallella sådana är en småsak i sammanhanget. Karaktärerna är heller inte särskilt intressanta och eftersom jag är smått allergisk mot Akira Toriyama har jag svårt att fatta tycke för Son Goten 2, Bulma 2 och Trunks 2.

Precis som Final Fantasy III, IV och snart V är Dragon Quest VI alltså en nyversion av ett gammalt spel och även om det märks i upplägget har Square-Enix satsat ordentligt på grafiken. Alla sprites är handritade vilket är ett betydligt bättre val än att försöka klämma ur fyrkantiga polygonfigurer ur DS:en (se bara på Final Fantasy IV, Dragon Quest IX eller Suikoden Tierkreis), med tredimensionella bakgrunder som går att rotera. Även fienderna är snyggt animerade vilket ger lite mer finess till striderna, även om de tenderar att upprepa sig. Spelet har också mysig musik, som vanligt signerad Koichi Sugiyama, och de traditionella ljudeffekterna som hängt med ända sedan NES-eran. Välbekant och mysigt alltså.

Att harva sig vidare mot ett avlägset mål (Dragon Quest-spelen är av tradition sjukt långa) är alltså en rätt trevlig sysselsättning men till slut inser jag att jag har bättre saker att göra med min tid. Det är kvalitativt och ordentligt prisvärt men inte riktigt för mig.