Rubriken här ovanför trodde jag aldrig att jag skulle skriva. The Last Guardian har en historia som nästan saknar motstycke. Men samtidigt kanske vi inte borde vara förvånade. Ico var ett PSone-spel som var alldeles för ambitiöst för hårdvaran och försenades för att släppas på Playstation 2 istället. Shadow of the Colossus var praktiskt taget ett Playstation 3-spel fullproppat med tekniker som skulle bli standard för generationen därefter. Och nu har vi alltså The Last Guardian som aldrig, aldrig hade gått att genomföra i det här skicket på förra generationens hårdvara.

Så vi kan få det överstökat på en gång. The Last Guardian pressar till och med Playstation 4, och tenderar ibland att vara nästan lika skakigt som Shadow of the Colossus. Och kameran spökar regelbundet. Och kontrollen är ibland väldigt sladdrig, särskilt i trånga situationer. Jag stör mig lite på att undertexterna (och speltipsen) på svenska inte går att stänga av. Och ungefär där upphör bristerna. Precis som med det förra spelet måste man se vad man får i gengäld. Och The Last Guardian är banne mig något av det läckraste jag någonsin har sett.

Det beror förstås mest på Trico, som med god marginal är den bäst animerade och mest trovärdiga spelkaraktären någonsin. Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är till och med svårt att se om han är animerad eller beter sig helt och hållet utifrån sina förutsättningar. Förmodligen är det här de flesta av alla de där utvecklingsåren har gått åt, för under hela spelet rör sig Trico naturligt i alla sorters omgivningar, vare sig han sitter uppflugen på en liten pelare eller krafsar sig fram genom trånga passager, eller rullar runt i en vattenpöl eller äter en tunna snällsylt. Jag har aldrig haft ett husdjur, men man behöver inte umgås länge med en hund eller katt för att se parallellerna. Förutom då att Trico är en tio meter lång kattogrip.

Jag älskar också omvändningen från de tidigare spelen. I Ico var vi en relativt svag figur som ändå fick agera beskyddare för någon ännu svagare. I Shadow of the Colossus var vi jägaren som gav sig på enorma monster. Och här är vi den svaga, som nästan uteslutande är beroende av Trico för att komma vidare. Jag älskar det faktum att mekaniken är exakt likadan som i Shadow of the Colossus, men där vi tidigare klängde uppför uppretade bestar för att sticka ett svärd i huvudet på dem, klättar man nu upp på Trico för att klappa honom lugn när han tvingats slåss. Den här relationen byggs från grunden och utvecklas naturligt, vilket öppnar nya sätt att samarbeta. Vilket kan vara lite knepigt ibland när Trico gör som han vill, men samtidigt är också det realistiskt för alla som någonsin försökt övertyga en katt att göra något. Jag har sett en del kritik mot att han är svår att styra, men då missar man poängen. Shadow of the Colossus fick kritik för att Agro inte gjorde som man tryckte, men han betedde sig bara som en häst och reagerade på dina rörelser snarare än dina knapptryckningar. Och om Trico gjorde exakt allt på direkten skulle han inte vara mer än ett glorifierat trippelhopp, och vad är då meningen?

Förutom Trico själv bjuder The Last Guardian också på ögonbedövande vackra miljöer i gammal beprövad Team Ico-stil, som allihop förstås sitter ihop på något genialiskt sätt, och det hela är så ohyggligt pittoreskt att varenda screenshot skulle kunna ramas in. Det är lite mindre uppenbart vilken väg man ska gå, och ibland blev jag tvungen att pröva mig fram för att slutligen ge upp och sätta mig på Trico och vänta på att han skulle få för sig att klättra vidare.

En gång i tiden recenserade jag Ico, och gnällde sönder alla dess brister. Det var ett misstag. Man måste se helheten, och helheten är att The Last Guardian uppfyller alla förväntningar och var värt all väntan. Relationen med Trico går bortom allt annat i spelväg och är verkligen något alldeles extra. Den här sortens mästerverk kan aldrig bli verklighet utan en stor dos experimenterande och några felsteg på vägen. Fumito Ueda må ha upplöst Team Ico och nästan förbrukat allt förtroende, men det här spelet visar att han får ta all tid han behöver. Och Sony vore galna om de inte håller hårt i honom.