Idag anlände Dragon’s Dogma och Theatrhythm: Final Fantasy, och jag har hunnit spela båda en bit. Båda två har jag testat demos på tidigare, och märkligt nog har båda spelen gjort helt om.

Dragon’s Dogma var jag måttligt förtjust i som demo. Det var spattigt och oöverskådligt och kändes som de dåliga delarna av Dragon Age 2 (det vill säga det mesta). Men nu när jag har fått sätta mig in i det från början är det bättre. Det känns som ett väldigt västerländskt japanskt rollspel, mer än Dark Souls. Det påminner mer om Elder Scrolls-spelen, både i omfattning och frihet men tyvärr också i fula figurer och halvbuggiga animationer. Men lovande är det. Min gamla vanliga krigare har fått hjärtat uppkäkat (aj) och nyligen skaffat sig ett jättetvåhandssvärd för de sista slantarna, medan min medhjälpare till magiker tjatar om en ny rock. Jag ska försöka dra ihop lite pengar så jag åtminstone kan ha bättre rustning än en linneskjorta så ska vi nog kunna börja röja lite.

Thetatathaththryrmtthtm var roligt som demo, men jag är inte alls förtjust i att det fullständiga spelet är måttligt mer komplext. I praktiken handlar det om att peta på skärmen i takt med Final Fantasy-musik medan smågulliga och menlösa animationer körs i bakgrunden. Visst är det ohyggligt mysigt att höra Tina’s Theme och Man With The Machine-Gun igen men det här känns verkligen som ett fanprojekt, eller en väldans ambitiös plugin till Youtube. Tretton spel gånger tre melodier plus intron och slutmusik för varje spel… det kommer inte att hålla länge när varje låt är någon dryg minut.