Att vara spelsamlare är relativt enkelt nu för tiden, åtminstone om man siktar på att faktiskt kunna spela spelen och inte försöka få tag på oöppnade original. Nästan alla klassiker har fått en nyutgåva någonstans, en nerladdningsbar version eller kanske till och med en HD- eller 3D-version. Undantagen brukar vara rätt medelmåttiga spel eller licenser som har löpt ut och som därför inte går att släppa igen, men i vissa fall, som Goldeneye, Marvel vs Capcom 2 eller Turtles in Time, är spelen så populära att motivationen finns att rota rätt på avtalen igen.
Ett av de få undantagen är Suikoden-serien. Del två släpptes visserligen över alla tre regionerna men i små upplagor och är därför svårt och dyrt att hitta (jag har både amerikanska och europeiska exemplar så jag klarar mig, tack så mycket). Fyran och femman är också relativt lätta att hitta fortfarande, särskilt fyran som ingen vill ha. Men Suikoden III är seriens svarta får som aldrig överhuvudtaget släpptes i Europa, och är därför allmänt bökigt att spela.
Och det är synd, för det är fullständigt strålande. Jag skulle nog ranka det som seriens näst bästa, och det onekligen mest kreativa. Som en direkt uppföljare till de båda första spelen utspelar det sig i en ny region, femton år senare. En handfull gamla ansikten dyker upp igen, men i huvudsak kretsar handlingen kring fem hjältar, var och en med en av seriens legendariska True Runes, och kring en vanlig pojke som dras in i konflikten.
Redan här syns hur ovanligt upplägget är. Till att börja med är huvudfienden en före detta hjälte från de första två spelen, vindmagikern Luc. Efter en skakande upptäckt bestämmer han sig för att förstöra världen för att stoppa det heliga kungariket Harmonias planer, och till sin hjälp tar han den elegante kaoskrigaren Yuber, sin barndomsvän Sarah och Harmonias främste strateg, Albert Silverberg. Det eleganta med Suikoden III är att Luc nästan lika gärna hade kunnat vara huvudperson i ett traditionellt rollspel, från en annan synvinkel.
I huvudsak får vi däremot följa tre separata hjältar, var och en med ett eget äventyr som löper parallellt genom spelets kapitel. Redan från start är det upplagt för konflikt då Zexen-federationens ledare Chris Lightfellow försöker avstyra ett krig mot de halvnomadiska slättfolken. Vi får spela som krigarpojken Hugo, som reser västerut i samma syfte. Och vi får följa Geddoe, en tystlåten ledare för en fristående Harmonia-enhet som är i landet på egna uppdrag. Samtidigt håller den unge Thomas på att bygga en fristat runt en gammal herrgård i gränslandet mellan Vinay del Zexay och Grasslands.
Suikoden-spelen har alltid briljerat när det gäller att skapa trovärdiga konflikter och intressanta karaktärer på båda sidorna, och genom att vi bokstavligen får följa båda i det här fallet får det hela ytterligare en dimension. Eftersom man får välja vilken ordning man vill spela kapitlen blir det väldigt speciellt att närma sig en plats där man vet att något kommer att hända, men inte hur man ska hamna i den situationen. Och det blir extra sorgligt att få både offrets och förövarens perspektiv på en oundviklig tragedi.
Om jag lämnar handlingen ett tag (för att inte riskera att avslöja precis allt) har Suikoden III många andra nymodigheter. Som de tidigare spelen bygger striderna på upp till sex figurer, men den här gången slåss man i par om två som fritt kan röra sig runt på slagfältet. Det blir lite stökigt ibland då man skulle vilja ge order specifikt åt en av figurerna, och det kan vara svårt att hålla sig ur skottvinkeln för en del magier. I gengäld finns det mycket annat att pyssla med, som att träna upp sina färdigheter och förbättra sina vapen för att bli riktigt effektiv.
Suikoden vore inte heller Suikoden om det inte fanns tonvis med sidogrejer att pyssla med. Bland sakerna man låser upp genom att rekrytera fler medlemmar till sin armé finns ett badhus där karaktärerna har diverse filosofiska diskussioner, och en teater där man kan sätta upp sina roller hur som helst och se hur de presterar. Sånt här gör förstås alla karaktärer mer intressanta och skapar en personlig känsla som få rollspel kan matcha.
Särskilt kul är det att Konami tog tillfället i akt att utnyttja sparfiler från de båda gamla spelen. Genom att spela båda kan man dels få framföra viktiga scener ur båda spelen i teatern, och dels göra de få återkommande figurerna lite starkare. Det är en liten detalj men ack så trevligt. Men eftersom Suikoden III alltså enbart är amerikanskt blev jag tvungen att spela båda från start bara för att få med mig sparfilerna. Inte för att det var någon större förlust, förstås.
Som om inte själva spelet vore storslaget och gripande nog gjordes också en manga baserad på handlingen av Aki Shimizu. Hennes strålande teckningar gav ännu mer känsla åt vad som händer och är ett ypperligt sätt att återuppleva berättelsen. Och om inte annat fick den mig att inse vilken badass Salome är, trots sin hemska frisyr. Elva delar hann det bli och allihop borde fortfarande gå att hitta i översatt format.
Det är märkligt, egentligen, att Suikoden har behandlats så styvmoderligt på sistone. Nu finns ju ett helt nytt spel på PSP, men enbart i Japan, och jag tror knappast att det kommer hit. Men det är fullständigt befängt att de inte har hoppat på nyutgåvetåget. Suikoden har släppts, men bara i USA. Suikoden II borde kunna släppas, vi snackar trots allt om ett spel som fans betalar över tusenlappen för att komma över på Ebay. Och även om del fyra är mindre intressant borde det verkligen finnas något intresse för en HD-samling med trean, fyran, Tactics och femman. Ja, varför inte göra en riktig samling och stoppa in även spel ett och två där?
Men tills den dagen Konami slutar tjura finns det bara ett sätt att spela Suikoden III och det är genom att chippa eller importera en Playstation 2. En sak är då säker: det var värt besväret.
