Kategoriarkiv: Spel

Capcom är galna

Det ryktades att Capcom hade något oväntat planerat för Street Fighter 6:s nästa säsong. Och jag tror inte att någon kunde ha räknat med detta. Bison är tillbaka, vilket det ryktades om. Men Elena är också med, vilket är superkul! Fortfarande inte så jättemärkligt.

De sista två nykomlingarna? Terry Bogard och Mai Shiranui! Det är sensationellt på så många sätt. Första gången Street Fighter har gästfigurer (utanför Capcoms egna relaterade serier). Första gången Capcom och SNK har en rak crossover på 23 år. Och inte bara en karaktär, utan två! Nu är det helt plötsligt fullt sannolikt att Garou: City of the Wolves kommer att ha typ Luke och Chun-Li som gäster. Vansinne! Vi får dock vänta lite till, spelet hade också en trailer på Summer Game Fest och hade B. Jenet och nykomlingen Vox Reaper, en skallig tatuerad kille. ... Läs hela texten

Framtiden för Evercade?

I och med de senaste två Evercade-kassetterna är jag officiellt ikapp utgivningen efter bara en kort stund, då jag har köpt på mig de elva mest intressanta samlingarna. Nu kommer det att bli intressant att följa utvecklingen framöver. För det här är ett coolt format, trots eller kanske tack vare sina begränsningar. I princip vad som helst kan dyka upp, och gör det också. Nu härnäst kommer ju dels Playstation-versionerna av de tre första Tomb Raider-spelen – men också en bunt C64-spel från saligt insomnade Thalamus, som jag aldrig ens har hört talas om. ... Läs hela texten

Recension: Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes

Det har tagit alldeles för lång tid sedan det sista Suikoden-spelet. Tretton år, om man räknar det oöversatta Genso Suikoden: The Woven Web of a Century till PSP. Femton, om man räknar Suikoden Tierkreis till DS. Nitton, om man räknar Suikoden V, det sista spelet i den ordinarie tidslinjen. Eller tjugotvå, om man räknar Suikoden III som var det sista som Yoshitaka Murayama var involverad i. Ja, ni ser. Den här serien har knappast behandlats väl genom åren.

Uppropet för Eiyuden Chronicle var enkelt: ett nytt Suikoden-spel med allt vad det innebär av hundratalet hjältar, ett högkvarter att bygga upp, och en blandning av ordinarie rollspelsstrider, dueller och taktiska slag. Och framför allt en ohygglig detaljrikedom i just karaktärerna, med massvis av sidogrejer att pyssla med för att bygga upp deras personligheter. Och den här gången fungerar berättelsen på flera plan. En ensam hjälte som kastats ut från det onda imperiet samlar en liten grupp vänner för att kunna återställa det han vill kämpa för, och genom att samla hundra hjältar (eller i det här fallet hela 46 307 stycken, där jag är stolt över att vara en av de första) lyckas han uppfylla sin största önskan. Men den verkliga historien om Eiyuden Chronicle fick ett sorgligt slut, när Murayama avled strax innan spelets premiär. ... Läs hela texten

Evercade: Interplay Collection 2

Saligt insomnade Interplay har två tidiga Evercade-samlingar och det fanns egentligen bara en anledning för mig att köpa den här: Rad Gravity. Men det visade sig finnas en del oväntade roligheter här.

The Adventures of Rad Gravity är kanske inte en kultklassiker, men nog så väl en bortglömd höjdare som knappast nämns bland NES:ens storheter. Det är rätt komplext för sin tid, med en rymdhjälte som teleporterar sig ner från sitt skepp och hamnar i diverse trångsmål på främmande planeter. Men många ambitiösa NES-spel hade stora mekaniska brister, och de slipper vi mer eller mindre här. Rad själv är lätt att styra med precision och svingar både ljussablar och pistoler utan problem. Jag vet inte om jag kommer att kunna traggla mig igenom det – kanske min barndomsvän som en gång titulerade sig ”Dr Rad Gravity” i Nintendo Magasinet kan komma till undsättning? 3/5 ... Läs hela texten

How to avoid the recruitment bug in Eiyuden Chronicle

In the early copies of Eiyuden Chronicle there has been a bug that may prevent you from recruiting one character. Since there is conflicting information on whether this bug has been fixed in the current pre-release patch for all systems, I will show how I recruited this character. Read on for light location and character spoilers if you want to make sure.

The character that may become unrecruitable is in Daphan Village, which is available after about 10+ hours into the game. You may want to bring Cassandra as a support character to make sure you can change party members freely. When you come to the nation of Euchrisse, the story points you towards the capital, Hishahn. Daphan is past Hishahn, to the north-east. You can go into the western village of Twinhorne without trouble, just don’t enter Daphan before you’ve been to Hishahn. ... Läs hela texten

Första intrycken av Eiyuden Chronicle

Tänk dig en alternativ värld där Konami, cirka 2007 någon gång, sprang med en stor säck pengar till Yoshitaka Murayama och bönade på sina bara knän: ”Kom tillbaka och gör Suikoden 6 till oss!” Och att Murayama då samlade alla pixelexperter för att göra den sanna uppföljaren till Suikoden 2.

Eiyuden Chronicle är det spelet, bara sisådär 17 år försenat. Det är verkligen Suikoden på alla sätt utom just namnet, och det är fantastiskt. Jag har spelat drygt 10 timmar och efter en lite långsam start där jag fick bekanta mig med spelvärlden har det nu blivit Suikoden på allvar komplett med politiska intriger, magiska runor, enorma dungeons fyllda med skatter och hemligheter, arméstrider, dueller, minispel, och förstås ett slott att restaurera och fylla med märkliga karaktärer. Rubbet. ... Läs hela texten

Evercade: Xeno Crisis och Tanglewood

En av de tidiga utgåvorna till Evercade såg lovande ut och jag började vara lite orolig för att spel skulle sluta tillverkas (vilket hände en samling som jag var halvsugen på och som nu kostar det femdubbla). Så jag köpte den här kassetten med två indietitlar.

Xeno Crisis är mer eller mindre en blandning av Smash TV och spel som Chaos Engine och Alien Breed. Handlingen är minimal men bjuder i alla fall på lite tjusig artwork. Utomjordingar måste sprängas och bara två space marines kan sköta det. Spelet använder den digitala Evercade-handkontrollen för att erbjuda en variant på dualstick-shooters som fungerar hyfsat, men det blir ofta besvärligt när fienderna inte placerar sig precis i någon av de åtta riktningarna. Det här är också ett klassiskt svårt spel och när dina continues är slut hamnar du obönhörligen i början av spelet igen. Jag köpte det främst som tvåspelarupplevelse och det kommer säkert att vara kul på så sätt, men inte särskilt minnesvärt. 2/5 ... Läs hela texten

Recension: Dragon’s Dogma 2

Året är 1995. Tillsammans med min krigare Shaana utforskar jag Midgård och ger mig in i alla tänkbara äventyr skapade av min spelledare Andreas. På vägen anlitar jag medhjälpare som oftast inte blir särskilt långvariga och hittar otroliga skatter. Till slut besegrar jag en drake och kan dra mig tillbaka.

Året är 2012. Tillsammans med min krigare Shaana utforskar jag Gransys och ger mig in i alla tänkbara äventyr skapade av Capcom. På vägen anlitar jag medhjälpare som blir trogna följeslagare ända till slutet och hittar otroliga skatter. Till slut besegrar jag en drake … och kan ge mig in i spelets allra sista del och sedan NG+. ... Läs hela texten

Evercade: Full Void

De allra flesta spelen till Evercade är samlingar av gamla arkad- och konsoltitlar, men några är moderna indies som är gjorda specifikt för konsolen. Ett av dem är Full Void, ett helpixlat plattformsäventyr som släpptes förra året på alla ordinarie format.

Full Void är ett spel med tonvis av inspiration från främst klassiker som Another World och Flashback, men också inslag av Heart of Darkness och det betydligt nyare Inside när det kommer till spektakulära sätt att ha ihjäl en minderårig. I en nära framtid är världen mörk och övergiven, och en ensam tonåring flyr genom skogen, jagad av märkliga robotmonster. Att stanna kvar och utforska är inget alternativ, för minsta snedsteg innebär en kort dödsscen och så får man börja om i början av området. Man utforskar en stad med enstaka glimtar av det gamla livet, men där det mesta är öde och glimtar av hjärntvättade silhuetter skymtar genom fönstren. ... Läs hela texten

Evercade: Sunsoft Collection 1

Sunsoft är en sån där märklig utgivare som lyste starkt under några år men sedan försvann spårlöst. En av deras egenheter är att de släppte NES-spel väldigt sent i konsolens livstid, vilket visserligen lät dem pusha den extremt långt men också gjorde att många av deras spel försvann i 16-bitarshypen och idag är ohyggligt eftertraktade samlarobjekt.

Ett av de spelen är Mr Gimmick, ett spel som påminner rätt mycket om Kirby både till stilen och spelkänslan. Det släpptes enbart i Japan, förutom att Bergsala pushade för att ta in det till Skandinavien. Det visade sig bli den enda västerländska releasen, och det här spelet är ohygglodyrt numera. Men det är faktiskt värt en del hype, om än inte de över 21 000 kronorna (!) du får punga ut med om du vill köpa det på Tradera idag komplett. Musiken är fantastisk, som oftast med Sunsoft, och spelkänslan är utmärkt. Det är dock klassiskt NES-toksvårt. Mr Gimmicks grundläggande spelmekanik är att ta fram och kasta en stjärna, men dels tar den tid att få fram och dels studsar den på ett väldigt märkligt sätt. Är du tillräckligt snabb kan du däremot hoppa på stjärnan och ta dig till dolda skatter. Jag spelade originalet en gång hos en samlare och köpte den hemska Playstation-konverteringen från Japan på PS3. Vill du spela det idag så är det här ett betydligt bättre sätt och snäppet billigare än NES-utgåvan. Observera dock att knapparna är väldigt bakvänt placerade vilket gör det onödigt krångligt, och det här är ett spel som fungerade bäst på en CRT-TV helt utan lagg. 3/5 ... Läs hela texten