Det känns som att det här spelet aldrig ger upp. Outcast är förstås en kultklassiker som byggde mycket på sin fenomenala teknik när det släpptes 1999, och kort därefter jobbade Appeal på en uppföljare till Playstation 2 som såg ännu mer makalös ut. Men spelet blev aldrig färdigt och Appeal försvann. Spola fram till 2013 då de gjorde ett nytt försök med en remake via Kickstarter … som misslyckades. Trots det så släpptes ändå en uppdaterad version av originalspelet 2014. Som konstant är på rea och i princip skänks bort.
Kategoriarkiv: Spel
Mer om The A500 Mini
Nu går det att förboka The A500 Mini på svenska sajter, och jag har förstås lagt min bokning redan. Den här lilla burken är extremt lovande och kommer alltså även att stödja egna filer, vilket gör att jag kommer att digitalisera hela mitt gamla bibliotek och stoppa in. Men de medföljande spelen är förstås också viktiga, och ett obekräftat rykte säger att detta blir de 25 spelen:
Alien Breed 3D
Alien Breed SE’92
Arcade Pool
Another World
ATR: All-terrain Racing
Battle Chess
Cadaver
Cannon Fodder
Gods
Kick Off 2
Mego lo Mania
Moonstone: A Hard Days Knight
Pinball Dreams
Project-X SE’93
Qwak
Simon the Sorcerer
Slam-Tilt
Speedball 2: Brutal Deluxe
Super Cars II
SuperFrog
Super Stardust
The Chaos Engine
Worms: The Director’s Cut
Zool: Ninja Of The ’nth Dimension
Amiga 500 Mini släpps nästa år
Lämna ett svar
Ja! Äntligen har A500 Mini blivit officiellt bekräftad efter antydningar på teamets hemsida. Det är en liten kompakt version som har en separat mus och handkontroll, samt möjlighet att koppla in ett externt tangentbord. Den kommer att ha 25 spel, varav de första 12 är utannonserade:
Alien Breed 3D
Another World
ATR: All Terrain Racing
Battle Chess
Cadaver
Kick Off 2
Pinball Dreams
Simon The Sorcerer
Speedball 2: Brutal Deluxe
The Chaos Engine
Worms: The Director’s Cut
Zool: Ninja Of The ’nth Dimension
Slutet på Street Fighter 5
Sent igår kväll hade Capcom en av sina sista presentationer kring Street Fighter 5 och hypen var ganska stor. Dels skulle vi få se mer av Oro och Akira, och så ryktades det om den femte och sista karaktären.
Vad gäller de första två så ser de båda utmärkta ut. Jag spelade i princip aldrig med Oro, men han har översatts på ett strålande sätt och har ännu mer udda personlighet och egenheter här. Jag älskar att de använder en sköldpadda för att inte behöva bortförklara varför hans oanvända arm skiftar sida hela tiden, vilket hade varit ännu mer ologiskt i 3D. Som de senaste fyra figurerna känns det också som att han har väldigt mycket funktionalitet att utnyttja. Jag lär dock inte spela honom, men kul att han dök upp till slut.
Djupt besviken på Blizzard
Jag har inte spelat World of Warcraft på åratal nu, men med tanke på hur mycket jag skrev om Blizzard när det begav sig så är det extra beklagligt nu när avslöjandena börjar hagla över företaget. Jag var i princip utsedd Blizzard-korrespondent ett tag och träffade dem vid fem tillfällen, inklusive två på huvudkontoren (både det gamla och det nya), så det blir lite mer verkligt än när exempelvis någon på Ubisoft, eller Naughty Dog, eller Insomniac, eller Riot har betett sig som ett svin. Hmmm, man skulle nästan kunna tro att det är ett grundläggande problem med den här industrin …
Dark Souls 2 ännu en gång
Jag vet att Dark Souls 2 har sina brister, men det spelar ingen roll. Det är helt klart spelet i serien som har mest flexibilitet och möjlighet att göra roliga, udda karaktärer. Ikväll satte jag mig ner med en plan. Jag är knappast någon speedrunner, ens på det här spelet, men någorlunda optimerat var det. Målet var att skaffa Moonlight Greatsword till min nya karaktär så snart som möjligt, eftersom jag egentligen aldrig har kört med det här klassiska vapnet i något Souls. Och eftersom jag inte är LobosJR så behövde jag åtminstone förbereda mig lite, men samtidigt ville jag inte köra igenom hela spelet först eftersom det liksom förtar poängen med att spela med ett coolt vapen.
Storm Collectibles gör Golden Axe-figurer
Jag vet att jag borde vara mer kräsen när det gäller plastfigurer, men jag blir ohyggligt nostalgisk när jag ser de här. Storm Collectibles gör massor av fightingrelaterade figurer som jag generellt inte gillar stilen på, men Golden Axe får vi inte varje dag. Och det är något speciellt med de här supersimpla, extremt generiska karaktärerna. Tyris Flare och Ax Battler är som hämtade från valfri Frank Frazetta-målning och sanslöst opraktiskt klädda, men ändå stilrena. Och om inte annat så skulle de fungera rätt bra som referensmodeller.
Recension: Demon’s Souls
2020
Det är fascinerande att ett tolv år gammalt spel kan vara en av de främsta anledningarna att leta land och rike runt efter en Playstation 5, men så är inte heller Demon’s Souls vilket spel som helst. Det lade grunden för i princip en hel genre, och är fortfarande en lika intensiv, spännande upplevelse två konsolgenerationer senare.
Det finns folk som på allvar hävdar att originalet är snyggare…Demon’s Souls var aldrig särskilt snyggt. I bästa fall kan man säga att det hade en väldigt säregen stil, men det var mer en bieffekt av att det hade en minimal budget. From Software har aldrig varit grafiska giganter, och går man tillbaka till originalet idag så ser det extremt plastigt ut. Den biten har förstås Bluepoint åtgärdat med råge. Demon’s Souls är, idag, ett av de allra snyggaste spelen på marknaden. Framför allt märks det på karaktärerna, som faktiskt ser ut som människor nu. Karaktärseditorn är också förbättrad, med färdiga delar som går att kombinera hur som helst och ändå ser ut som folk i slutändan, jämfört med tidigare då det var en bedrift att åstadkomma något som inte såg ut som ett rosa troll. Och själva spelet är ohyggligt detaljerat samtidigt som det flyter på felfritt. Det i sig förbättrar också spelbarheten. Jag minns att en del bossar som Maneater och Flamelurker var extra svåra just eftersom de rörde sig så snabbt, och med den opålitliga bilduppdateringen hann man knappt reagera. Att kunna överblicka hela bajsträsket i Valley of Defilement och planera sin rutt gör det mycket mer överkomligt än tidigare, då det kändes oändligt.
En andra Go Fest
Förra året deltog jag i Pokemon Go Fest lite av nyhetens behag. Och det var väl rätt lyckat, faktiskt.
Rapport från Pokemon Go Fest 2020
I år var upplägget liknande, men priset ”bara” 59 kronor den här gången. Första dagen skulle det bli letande i åtta timmar, uppdelat i entimmesblock med olika teman, och andra dagen skulle fokuseras på rädande, till skillnad från förra året då det även var Team Rocket-invasion kombinerat med färre räder.
Hela grejen med Go Fest är ju att spela extremt mycket under en kort tid och få tillfälle att samla på sig ovanliga Pokemon som man annars inte skulle få tag på. Annars är det ju inte så stor skillnad mot vanliga event, där en specifik uppsättning blir vanlig under en vecka, eller Community Day där en särskild Pokemon med en specialattack är extremt vanlig under sex timmar. Något betalar man ju ändå för. Så vad blev resultatet?
Det vackra spelet
För ganska exakt sjutton år sedan tillbringade jag ett par helger tillsammans med några som fram till dess hade varit fullständiga främlingar. Det som hade fört oss samman var Virtua Fighter 4, och sedan Virtua Fighter 4: Evolution. Det var ett magiskt spel, som kändes mer seriöst och vuxet än andra fightingspel, och som av en slump hade jag hittat några dedikerade spelare uppe i Norrland. De där helgerna fick jag ohyggliga mängder smisk, kanske eftersom jag envisades med att spela Aoi som är rätt komplicerad att lära sig, men mest eftersom Virtua Fighter är ett extremt rättvist spel och jag var inte i närheten av lika bra som dem.