Den andliga uppföljaren till Suikoden är fortfarande en bra bit bort, men på samma sätt som att Bloodstained fick ett sidospel att hålla sig upptagen med har Eiyuden Chronicle sitt egna extraäventyr. Eiyuden kommer alltså att mer eller mindre bli ett klassiskt Suikoden-spel med allt vad det innebär av dragbaserade strider och pixelgrafik. Men en viktig del av de gamla spelen var att det gick att kopiera över sina sparfiler från ettan till tvåan till trean, och på så sätt låsa upp lite roliga hemligheter som knyter ihop spelen. Men Eiyuden är ju det första i serien, så vad göra? Rising är inte bara ett smakprov på Eiyuden-världen, det är sannolikt också ett sätt att göra en sån koppling.
Kategoriarkiv: Spel
Jag testar A500 Mini – tolv ytterligare klassiker att lägga in
A500 Mini har en hel del höjdare redan konfigurerade och klara när du köper den, men om du har någon som helst nostalgisk koppling till Amigan har du säkert en massa andra spel du också vill spela på den. Lyckligtvis är det mycket enkelt och du behöver inte hacka den. Det finns stöd för att spela spel som är lagrade i WHDload-formatet, som paketerar alla disketter i en praktisk komprimerad .lha-fil. De här filerna kan du hitta på nätet (t ex whdownload.com), men även om spelen är över trettio år gamla så är det tekniskt sett piratkopiering om du inte äger dem sedan förut. Men det gör du väl?
Jag testar A500 Mini – alla inkluderade spelen
Amiga 500 är en av mina favoritmaskiner alla kategorier, och därför har jag väntat på den här minikonsolen sedan innan den ens blev utannonserad. Till skillnad från de övriga minikonsolerna har den en hel del inställningar och specialfunktioner, framför allt möjligheten att lägga in separata spel. Men mer om det senare. Nu tänkte jag börja med att gå igenom de 25 spelen som följer med. Amiga 500 har en hel drös med klassiker, bland annat 40 stycken som jag skrivit om tidigare. Men det är alltid svårt att licensiera gamla spel, särskilt när det handlar om utgivare som inte ens existerar längre till skillnad från de japanska konsolerna där de flesta stora fortfarande finns kvar. Så hur har Retro Games lyckats med A500 Mini:s spelutbud?
Recension: Elden Ring
Det fanns en liten, liten risk att Elden Ring skulle gå samma öde till mötes som många andra spel som försöker bredda sig så mycket att de förlorar allt djup. Det hade kunnat bli ett modernt Elder Scrolls där rollspelsinslagen helt försvann till förmån för lättillgänglig fantasyaction. Men så blev det förstås inte, för Hidetaka Miyazaki och teamet på From Software är fenomenala.
Elden Ring må inte vara Dark Souls 4, men steget till en öppen värld har inte på något sätt inneburit att From Software har snålat in på det de är bäst på. Det tog visserligen tre gånger längre än de tidigare spelen, men Elden Ring är i princip som om de hade utvecklat Dark Souls 4, 5 och 6 och sedan fyllt ut världen mellan dem med bitar av World of Warcraft. Det är gigantiskt på alla tänkbara sätt, och världen öppnar sig på ett fascinerande sätt. Allt eftersom du utforskar expanderar kartan och visar ännu fler möjligheter. Det är också smart gjort ibland när man blir teleporterad till ett hörn av kartan där man överhuvudtaget inte bör vara än, bara för att visa hur långt man kan ta sig. Lite oväntat älskar jag också kartan, som bara lägger till saker du har upptäckt, och bara antyder att det finns mer att hitta. Den blir ett hjälpmedel snarare än en checklista.
Taito Egret II Mini är läskigt lockande
Jag har lyckats hålla mig från att köpa ett miniarkadspel. Det börjar finnas extremt många nu, allt från separata joysticks med inbyggda spel (Neo-Geo och Capcom till exempel), till aningen nerskalade fristående spel som Arcade1UP, till den senaste raden av miniatyrkabinett med SNK:s mini-MVS och Segas Astro City. Sega har också ett till Astro City på gång i höst med fokus på shoot’em ups (något jag dock insett mina begränsningar i, efter PC Engine-samlingen). Lyckligtvis har de flesta haft någon irriterande brist. Taitos nya kabb Egret II Mini är dock närmast hittills. Jag går in på japanska Amazon och kikar gång på gång, och sen kommer jag på mig själv och stänger fliken.
Konami samlar Turtles-spel
Konami har ju onekligen inte någon vidare spelproduktion längre, men de har ett desto större utbud av klassiska spel, ofta i långvariga licensierade serier. Nu har de precis utannonserat Teenage Mutant Ninja Turtles: The Cowabunga Collection, som samlar alla konsolspelen från 8- och 16-bitarsgenerationerna i ett jättepaket. Det är alltså alla tre spelen till NES, alla tre Game Boy-spelen, Turtles in Time från SNES, de tre olika varianterna av Tournament Fighters till NES, Mega Drive och SNES, Hyperstone Heist till Mega Drive och så de två olika arkadspelen (varav det första blev Turtles 2 till NES och det andra blev Turtles in Time). Det rör sig alltså om en himla massa spel, även om några är versioner av samma titel där det inte egentligen finns någon anledning att spela en av dem förutom nostalgi.
Semesterbilder från Elden Ring
Spoilervarning!
Jag tog ledigt måndagen för att spela extra mycket Elden Ring, och det blev närmare trettio timmar den här första helgen. Och ändå är jag inte i närheten av att vara klar. Som jag redan konstaterat är det sanslöst öppet, och jag älskar hur jag kan ta mig runt nästan vart som helst. Och det mest fascinerande är att det inte nödvändigtvis är fel väg att gå. Ibland hittar jag någon väldigt märklig passage genom att hoppa ner från en balkong, och så visar det sig vara rätt ställe. Eller en extraboss någonstans. Det belönar mitt utforskande på ett sätt som jag egentligen inte upplevt någon annanstans, ens i World of Warcraft. Samtidigt, eftersom det trots allt är ett spel som skickliga Youtube-gurus kommer att spela igenom på level 1 om ett litet tag, så är det oftast genomförbart om man är försiktig eller bra på att fly till häst. Skillnaden i skada är inte så gigantisk att det är omöjligt, till skillnad från om man till exempel skulle försöka slåss mot en level 60-fiende i just World of Warcraft på level 20.
Elden Ring är öppet på riktigt
Wow. Eller kanske, WoW. Jag spelade Elden Ring över tio timmar igår och upplevelsen hittills är omtumlande. Även om spelet har lite tydligare pekpinnar vart man förväntas gå som nybörjare så har det en vidöppen värld, inte minst tack vare möjligheten att hoppa och rida. Så jag avvek snabbt från den rekommenderade vägen och har hittat platser jag aldrig kunnat föreställa mig. Nu vill jag förstås inte spoila vad som finns, men låt mig berätta i väldigt vaga termer.
En väldigt uppenbar del av den här världen är de enorma gyllene världsträden, eller Erdtrees. Jag bestämde mig för att komma fram till ett av dem, och väl där hittade jag en ruin i närheten. Där kunde det kanske finnas en liten dungeon, tänkte jag, men passagen ledde snabbt till en helt annan omgivning, mer intensivt fantasifull och magisk än något i Dark Souls. Det är just där tankarna gick till World of Warcraft. Fienderna var uppenbart svårare men ändå hanterbara när jag var väldigt försiktig, och vägen gick vidare över öppna ytor där jag bombarderades av prickskyttar. Till slut hittade jag en av spelets valfria passager som måste öppnas med nycklar, lite som Dark Souls 2 och dess Pharros Lockstones. Jag behövde två, så jag fick återvända lite senare. Men passagen tog mig till en helt annan del av världen än det ganska gemytliga Limgrave i början.
Street Fighter 6 och Capcom-samling på väg
Capcom har utannonserat Street Fighter 6, och först och främst kan jag kommentera att det faktiskt är 6 och inte VI. Det var bara en pytteliten teaser med Luke, Ryu och Kens byxor. Luke har förändrats en del, vilket är välkommet, men kör fortfarande med sina gigantiska armar. Ryu ser extremt fyrkantig ut men är designad i en betydligt mer realistisk stil än tidigare. Värt att påpeka är dock att ”Hot Ryu” äntligen har blivit standard, så förhoppningsvis har vi äntligen passerat Street Fighter III i tidlinjen. Det återstår att se hur spelet faktiskt framstår i vanliga upplysta miljöer, men det är ingen omedelbar wow-faktor. Mer info kommer i sommar, så spelet är högst troligt planerat för 2023. Vi får åtminstone hoppas att det enbart kommer till Playstation 5 och motsvarande, och inte förra generationen.
Konami förväntar sig för mycket av mig
Häromåret öppnade Konami en prylbutik för diverse licensierat krafs baserat på sina klassiska titlar. Jag var inte starkare än att jag var tvungen att handla lite. Det blev en dekorativ Symphony of the Night-kudde (som jag aldrig har använt till något), två trevliga t-shirts och en Suikoden-mössa (som jag använder regelbundet). Men priset var sanslöst högt och till råga på allt så skickades de tre typerna av grejer från tre ställen, så jag fick tre paket och därmed förstås också tredubbel importavgift från vårt älskade Postnord. Så mitt fanboy-krafs blev extremt dyrt till slut. För att strö salt i såren så utannonserade Konami en rea bara veckan efter. Tack för den.