Kategoriarkiv: Spel

Spela Amiga idag

Amigan var en fantastisk burk när det begav sig, och som den nya Turrican-samlingen visade med all önskvärd tydlighet är många av spelen fortfarande fullt spelbara. Till skillnad från många andra 16-bitarsformat har inte Amigan fått en mini-version (än, mer om det längre ner), men väldigt många av spelen finns faktiskt att få tag på i moderna nyversioner. Du får alltså leta runt lite, men många Amiga-höjdare går att få tag på.

På Steam hittar du massvis av konverterade titlar. Hur väl de fungerar vågar jag inte kommentera, men troligen används någon Amiga-emulator. Cinemaware Anthology är ett fett paket som inkluderar klassiker som Defender of the Crown, It Came From The Desert och Wings! Vill du enbart köpa Wings så finns också en separat remastrad version. Bitmap Brothers har också släpps några av sina titlar som Chaos Engine och Speedball 2. Gillar du Lucasarts gamla äventyrsspel finns de flesta, inklusive Amiga-spelen Monkey Island 1&2, Loom och Zak McKracken. I samma genre finns även Simon the Sorcerer, dock troligen den snyggare PC-versionen, men ändå. Även en del mer udda spel som Battle Chess, Prehistorik och Titus the Fox finns nyutgivna på Steam. ... Läs hela texten

Oro och Akira har visats upp

Capcom hade ännu en presentation av Street Fighter V imorse och bjöd på en utförlig presentation av Oro, mer detaljer kring Rose (som kommer att släppas den 19 april) och även ett litet smakprov på Akira.

Oro verkar väldigt teknisk. Två tidigare superattacker är nu V-triggers, där den ena är hans superkast och den andra framkallar ett gäng svävande föremål. Han har också en del nya specialare som verkar ge honom lite mer neutral kapacitet på marken. Jag vet inte om jag bryr mig om honom tillräckligt, men animationerna är utsökta och Capcoms val att låta honom bära på en sköldpadda är genialt. ... Läs hela texten

Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown kommer till Playstation 4

Sega har registrerat varumärket Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown till Playstation 4 i Sydkorea, vilket ofta är en pålitlig källa när det gäller kommande utannonseringar. Det är kopplat till det nya ”Virtua Fighter esports”-konceptet, så frågan är förstås om det här är en aptitretare inför spelet vi antog var Virtua Fighter 6 … eller om det här är det enda som faktiskt är på väg. Men med tanke på att Sega har anlitat en del grafisk expertis är det sannolikt inte bara för att polera upp ett numera urgammalt spel. ... Läs hela texten

Turrican Flashback

After famously crashing and burning with Lair on Playstation 3 and having a bunch of promising games cancelled, Factor 5 is finally back, or at least sort of. They’re releasing a set of ports of their classic Turrican games, but in a complicated way. Two physical limited editions are collecting all five main games (Turrican, Turrican 2, Turrican 3/Mega Turrican, Super Turrican and Super Turrican 2) plus variations, but the downloadable Turrican Flashback collection only features the first four. Even though I’m a big fan, I was a bit annoyed by this setup, but eventually bought it to show my support if nothing else. While I dislike the ”release old game to see if there’s any interest” thing, I do want a new Turrican. But hey, why not do a Kickstarter like everyone else? ... Läs hela texten

Sony tar över Evo

Hmmm, Sony gör mycket grejer just nu som intresserar mig. Det blev just offentligt att Sony tar över fightingspelsevenemanget Evo, tillsammans med ett nybildat bolag, RTS, som är kopplat till en stor evenemangsarrangör. Årets Evo kommer att hållas i augusti och vara enbart online, med de fyra huvudnumren Street Fighter V, Guilty Gear Strive, Tekken 7 och Mortal Kombat 11. Fler spel ska också dyka upp.

Vilket är intressant. Förra årets Evo lades ju ner, av två huvudsakliga anledningar. Dels gjorde ju pandemin att det var omöjligt att hålla någon sorts centraliserade evenemang, särskilt där folk ska flygas kors och tvärs runt jorden. Istället försökte man dra igång en onlinevariant, där Skullgirls och Them’s Fighting Herds oväntat skulle få rampljuset eftersom de spelen, till skillnad från de flesta stortitlarna, fungerar utmärkt online. Men dödsstöten kom när det visade sig att en av upphovsmännen bakom Evo var inblandad i sexuella övergrepp. Man kan tycka att det borde göra varumärket ganska oönskat, men troligen också att det var relativt billigt att ta över just nu. Och personen i fråga är sedan länge borta från Evo, och Sony tänker nog fräscha upp ryktet ordentligt. ... Läs hela texten

Sony visar upp PSVR2-kontroller

Sakta men säkert börjar PSVR2 ta form, och idag utannonserade Sony de nya handkontrollerna. Det var förstås inte tal om att använda Move-pinnarna längre (ack, jag behöver uppdatera sidhuvudet redan!) men frågan var hur de skulle se ut. Jo, samma grundtanke som Oculus Touch, med ett litet handtag med flera tillgängliga knappar och, inte minst, en styrspak på vardera. Den kommer också att ha fingerkänslighet baktill, vilket gör att tre fingrar kan identifieras även om du inte trycker ner någon knapp. Även där har Oculus liknande funktioner. Istället för en ring framtill på kontrollen så omsluter den handleden, vilket troligen borde göra balansen bättre. ... Läs hela texten

Dark Souls 2 avklarat på alla sätt

darksouls2_05

Det dröjde sisådär sju år, men på sistone har jag spelat en himla massa Dark Souls 2 och äntligen klarat av samtliga troféer, delvis genom att spela väldigt mycket co-op. Det är verkligen det bästa sättet att avnjuta Dark Souls 2, och förmodligen en del av anledningen till att många ogillar spelet. Det är väldigt tydligt att spelet var en reaktion på föregångaren. Folk gillade hela PVP-grejen med både invasioner och arenor, så det blev fler anledningar att invadera och fler specifika arenor. Folk gillade co-op men tyckte att det var omständligt, så det blev betydligt smidigare och i gengäld gjordes spelet lite elakare för att motivera samarbete. Folk tyckte inte om att bli gankade av spelare som hade hämtat spelets bästa grejer och gått tillbaka till startzonerna för att jävlas, så man införde soul memory. Folk tyckte inte om att allt PVP gick ut på att rulla runt i Havel’s Armor och försöka hugga folk i ryggen, så man delade på statsen för att använda tunga rustningar och att rulla, för att tvinga spelarna att prioritera något. Och så vidare.

Men framför allt var Dark Souls 2 mer av allt. Mer magi, mer magistilar, mer vapen, mer vapenstilar, mer vapenkombinationer, mer rustningar, mer bossar, mer olika vägar att välja. Det gör att spelet också är det mest varierade. Under året har jag spelat co-op en hel del i Dark Souls 3, och det är lika tradigt varje gång. Den enda egentliga valfriheten som finns är att spöa Dancer of the Boreal Valley tidigt och sen göra Drangleic Castle, men det är förstås fullständigt hopplöst om man inte är en superninja. Sen är spelet annars superlinjärt fram till Farron Keep, där man kan välja mellan två ställen men båda måste sedan slutföras för att komma vidare. I Dark Souls 2 kan du som första bossen i spelet, beroende på hur invecklat du vill spela, möta Pursuer, The Last Giant, Dragonrider, Old Dragonslayer, Royal Rat Vanguard, The Rotten, Scorpioness Najka, eller om du verkligen vill göra det bökigt för dig själv, någon av bossarna i Frozen Eleum Loyce. Som andra boss blir möjligheterna förstås ännu bredare.

Och så kan du bygga så många olika karaktärer med helt olika spelupplägg. Jag har till exempel gjort en närstridsfigur med dubbla kroksablar (för att dra fördel av powerstance-systemet), en annan närstridsfigur som körde med den korkade men extremt kraftfulla Red Iron Twinblade och tung rustning, en tredje som tålde väldigt lite men som drämde ner allting med en jätteklubba, och en häxa som satsade på en magityp som jag tidigare inte överhuvudtaget hade rört. Och alla speltyper är hyfsat gångbara, och går att komma åt relativt tidigt – återigen eftersom en så stor del av spelet går att nå tidigt.

Jag plockade de flesta troféerna när det begav sig, så de som återstod var mestadels de jobbiga. För att hitta alla miracles valde jag den av mina karaktärer som redan var på tredje varvet, för att även kunna köpa på mig några utan att behöva köra en massa PVP. Det gick relativt smärtfritt, förutom när jag behövde springa långt in i respektive DLC-område, ensam, med en väldigt klen eldmagiker. Och Shrine of Amana är knappast kul när fienderna gör ännu mer skada än normalt. För hex gjorde jag som sagt en helt ny karaktär, en häxa helt enkelt (och nej, inte inspirerat av Wandavision). Där var jag väldigt noggrann med att planera hur jag skulle spela tidigt i spelet för att komma åt de kraftfulla hex-magierna så snart som möjligt. Det visade sig vara väldigt kul, och även om man som magiker alltid är bräcklig så kunde jag kompensera det med att göra ruggigt mycket skada. Jag fick också en ny respekt för The Gutter efter att ha utforskat varenda centimeter och tänt alla facklor. Även där behövde jag springa in en bit i varje DLC, men den stora utmaningen var Darklurker. Jag hade aldrig orkat spöa honom, men eftersom han behövdes för två av hex-magierna så var det bara att bita ihop och öva.

Sen återstod bara sorcery. Där visade det sig att samma häxa var på god väg. Hindret där bestod i att nöta sig igenom Bell Keepers. Där behöver man egentligen köra PVP, men det går också att farma en fiende som dyker upp i Belfry Sol ibland. Så jag kunde ta mig genom det med minimal förnedring (eftersom jag aldrig riktigt fått det här med PVP att flyta). Sen hade jag varit oförutseende nog att förbruka en del bossjälar som visade sig behövas för sorcery, så jag fick göra en del bossar flera gånger. Även här är Dark Souls 2 så vansinnigt flexibelt, eftersom man kan uppgradera separata områden till motsvarande New Game+ för att köra bara den bossen igen.

Och så kan jag konstatera att co-op ofta blir frustrerande i Dark Souls 3, eftersom man blir invaderad stup i kvarten och PVP helt enkelt inte är kul. Visst är det lite segt att behöva hitta flera sekunder för att slänga i sig en Estus i tvåan, men i gengäld har trean sjukt irriterande flöde när man möter en annan spelare, för det är nästan omöjligt att ta kål på någon med en serie attacker. Sedan behöver de i princip bara ta några steg bort för att hinna dricka, och så är man tillbaka till noll. Det leder till att en invasion alltid leder till att man behöver börja om, för att man har hunnit förbruka för mycket Estus även om man vinner. Dark Souls 2 undviker det här problemet delvis genom att det helt enkelt inte är så mycket invasioner längre, men troligen också för att PVP-fantaster håller sig till specifika områden. Plus alltså att det inte lönar sig att försöka invadera spelare med sämre utrstning.

En sista sak, som kanske är högst subjektiv, men jag tycker också att karaktärerna ser bättre ut i Dark Souls 2. Det är förstås lägre upplösning på texturer, färre polygoner och allt sånt tekniskt, men den mindre realistiska stilen gör att det håller bättre. De här spelen börjar ju båda vara gamla nu. Dark Souls 3 försöker uppnå mer realism, men allt ser väldigt glansigt ut vilket gör att alla verkar vara modellerade i vax.

Hur som helst, nu är jag alltså i teorin klar med Dark Souls 2 och just nu är jag tämligen färdig med det för att jag har spelat så väldigt mycket på sistone. Men jag tror ändå att jag kommer att återvända, för det har verkligen några fördelar som de andra två inte riktigt kan mäta sig med.

Sony bekräftar PSVR2

Det var kanske ingen stor överraskning, men ändå trevligt att få det bekräftat att det kommer att komma en ny generation av Playstation VR till Playstation 5. Men några detaljer kunde inte Sony bjuda på, förutom några generella beskrivningar. Den kommer fortfarande att kopplas med en kabel till konsolen, men det blir förstås ingen mellandosa den här gången. Den kommer också att ha högre upplösning, så klart, och nya kontroller som ska ha liknande funktionalitet som Dualshock 5. Den kommer inte heller att släppas förrän tidigast nästa år.

Jag är förstås hypad, men just nu får jag inte ens tag i en Playstation 5 så jag lär behöva förhandsboka den här så snart som möjligt för att vara hyfsat säker på att få tag på den. Jag hoppas också på några rejäla utannonseringar. Ett nytt Astrobot vore inte alls pjåkigt och inte heller orimligt. Kanske kan vi också få några rejäla PC-konverteringar nu när prestandan finns. Jag hoppas innerligt på Half-Life: Alyx, den uppdaterade versionen av No Man’s Sky och så kanske Elite Dangerous när de ändå håller på?

Recension: SNK vs Capcom: The Match of the Millennium

svc01

Lite sammanhang först. Numera går det att få hyfsat respektabla portningar av alla tänkbara fightingspel till bärbart format, och fullständigt perfekta emuleringar av en del riktiga klassiker. Men så har det inte alltid varit. Under hela Game Boy-eran var bärbara fightingspel ett skämt, på spelarens bekostnad. Att spela Street Fighter II till Game Boy, eller för den delen Mortal Kombat II till Game Gear, var fullständigt meningslöst. I bästa fall var kontrollen inte fullständigt trasig, i sämsta fall gick det knappt att se vilka tolv gulgröna pixlar som skulle föreställa Chun-Li.

SNK vs Capcom: The Match of the Millennium var därför minst sagt revolutionerande när det släpptes 1999. SNK hade värmt upp med en rad nytolkningar av sina klassiska spel till Neo Geo Pocket Color, denna magnifika lilla burk, men när de inledde sitt fullständigt otänkbara samarbete med Capcom satsade de verkligen allt, och det här var så trippel-A som ett spel kunde bli på det formatet. Men hur håller det 22 år senare?

Spelkänslan är förstås det viktigaste. Neo Geo Pocket Color hade världens kanske fortfarande bästa mikrojoystick, som ingen sedan dess har lyckats imitera. Den gjorde det extremt enkelt att trycka in superattacker och göra långa kombinationer, delvis förstås tack vare en väldigt generös spelmotor men också på grund av den sanslösa precisionen. Och i konverteringen till Switch kommer man inte ifrån att spelkontrollen blir mycket, mycket sämre. Styrkorset fungerar hjälpligt och jag kan faktiskt få till både dubbelkvartscirklar, helvarv och diverse SNK-kringlor, men det är inte varje gång. Använder man istället analogspaken känns det aningen som på Pocket Color, fast som om spaken hade varit nästan avbruten. Resultatet är ett spel som visserligen har samma sköna spelkänsla men som tappar den perfekta kontrollen.

Med det sagt så finns det ändå en hel del att utforska. Det huvudsakliga läget är en kort story som också den är oväntat påkostad, med variationer beroende på om du spelar en SNK- eller Capcom-figur. Mellan striderna blir det korta sekvenser med charmigt tafflig engelska, och man får möta alla tänkbara konstellationer av fiender. Du kan själv välja om du vill spela med en ensam figur, med två i tag team eller med tre i klassiskt King of Fighters-läge. Det finns också tre former av supermätare, lite som det senare Capcom vs SNK 2:s ”grooves”. Det kulminerar med en brutal strid mot Bison och Geese, för att sedan, om du har skött dig bra, en final mot Evil Ryu eller Orochi Iori.

Allt eftersom du spelar låser du sedan upp nya karaktärer, och det fullständiga utbudet är smått strålande. Förutom de vanliga misstänkta som Kyo, Iori, Mai, Terry, Ryu, Ken, Zangief och Chun-Li, så hittar vi också roliga favoriter som Leona, BB Hood och Akari. Totalt finns 26 spelbara karaktärer, så redan där finns mycket att pyssla med. Jag uppskattar också smådetaljer som att många har specifika dialoger med varandra och att det går att sätta namn på sina egna favoritteam.

Men spelet hade också ett väldigt påkostat sidoläge där Rimururu respektive Karin leder dig igenom olika specialtävlingar, som antingen består i att besegra vanliga motståndare eller att spela ett av fyra minispel. Här hittar vi dels Metal Slug-gänget som får skjuta Mars-folk, dels Felicia i ett DDR-inspirerat musikspel, dels Jubei Yagyu som ska hugga bambu, och så Ghosts’n Goblins-Arthur som ska samla skatter utan att hoppa på Red Arremer. Komplexiteten är visserligen ungefär på Game & Watch-nivå, men det är ändå lite beroendeframkallande och jag minns att jag ägnade hela sommaren 2000 åt det här. Inte nog med äran, du vinner också poäng som låser upp ytterligare superattacker åt varje karaktär.

En automatisk brist med bärbara fightingspel, förutom att de alltså oftast var värdelösa, var att det var väldigt svårt att hitta en verklig motspelare. Jag minns att jag faktiskt lyckades arrangera några matcher, under en spelträff i Stockholm. I den här versionen har man faktiskt lagt ner lite arbete, och om du har två handkontroller inkopplade och väljer Versus-läget så öppnas helt enkelt två fönster, som om du hade två Neo Geo Pocket Color bredvid varandra. Ännu roligare, om du spelar direkt på konsolen så kan ni sitta på varsin sida och ha en egen skärm, som om det var en cocktail-arkad. Nu är det väl inte optimalt just nu att träffas och spela, men ändå.

Utöver den finessen är det en ganska enkel emulering. Du kan välja bakgrund från ett antal olika Neo Geo Pocket-färger, och jag körde förstås på den silvriga som jag själv hade (tillsammans med en genomskinlig och, vill jag minnas, en blå kamouflagefärgad). Det går också att zooma fritt, men jag känner att spelets pixlar inte riktigt mår bra av fullskärmsläget. Det finns också en rätt sjysst simulering av originalskärmens struktur. Lyckligtvis simuleras inte skärmens brist på belysning.

Det är alltså en rätt sjysst konvertering av ett fenomenalt spel, som dock lider en hel del av spelkontrollen. I efterhand är det lätt att glömma hur vansinnigt långt före sin tid det här var. Det dröjde ytterligare tre år, till den strålande konverteringen av Street Fighter Alpha 3 till Game Boy Advance, innan det ens var någon poäng med att spela bärbara fightingspel på något annat än SNK:s format, och sen tog det några år till innan vi fick en stabil version till PSP också. Och med all respekt till de spelen, så kom de aldrig i närheten av det här spelets charm, variation och perfekta spelkänsla. Men så här långt senare är det mest bara en kul kuriositet.

Det mest intressanta idag är väl att SNK och Capcom lyckats komma överens igen, vilket bådar gott inför framtiden. De båda SNK vs Capcom: Cardfighters-spelen har troligen åldrats ännu bättre än det här och skulle vara precis lika bra idag om de släpptes på nytt – Cardfighters 2 översattes ju aldrig när det begav sig. Att båda företagen har utannonseringar kvar i sina respektive fightingserier innebär också att vi skulle kunna få några extremt oväntade gästspel. Och kanske, kanske, kanske, kan det en dag bli tal om Capcom vs SNK 3.

Nyheter från Street Fighter V

Capcom har äntligen visat upp lite konkreta nyheter från den femte och sista säsongen av Street Fighter V. Först ut var Rose, som ser riktigt lovande ut. Hon har en ny egen bana, baserad på den från Alpha 2, och har också en del intressanta nya attacker. Istället för Soul Throw, som ofta var rätt riskabel för henne, kan hon fånga hoppande motståndare från marken. Hon har också en Soul Spark i luften, och hennes V-Skills och V-Triggers ger henne en del nya funktioner för att justera hennes eller motståndarens styrka. Jag undrar hur effektivt det blir i praktiken för att inte göra henne potentiellt jättetrasig, men jag diggar alltid Rose så jag lär spela med henne hur som helst.

Dan har också fått en rejäl genomgång. Främst är hans två V-Skills som på olika sätt används som cancels för att ge honom helt nya möjligheter. Dan känns faktiskt som en proffsfigur den här gången och kan faktiskt vara användbar för en gångs skull. Han kommer att släppas den 22 februari, och då släpps också en stor balansuppdatering för samtliga karaktärer, samt en helt ny funktion: V-Shift. Det är en ny defensiv rörelse som istället för att blockera en attack (med V-Reversal) backar undan med en kort osårbarhet och sedan ger möjlighet att slå tillbaka. Jag fick aldrig kläm på V-Reversal (eller för den delen Alpha Counters), så det här låter som en intressant grej.

När det läckte att Eleven, en grisful tidig version av Twelve, skulle vara med i spelet trodde många att han skulle bli den femte hemliga figuren. Men så är det inte. Eleven är en bonusgrej, en ”karaktär” som fungerar som Namcos typiska slumpfigurer. Man väljer honom, så blir han en slumpmässig karaktär fast i vitt och med mysko röst. Relativt menlöst, men också ett sätt att balansera karaktärsvalskärmen. Och det innebär att vi fortfarande inte vet vem den femte (numera sjätte?) figuren blir. Många hoppas på en SNK-gäst, och det vore lämpligt på många sätt. SNK vs Capcom: Match of the Millennium är ju på gång igen, så Capcom och SNK har åtminstone tinat upp relationerna.

Nytt för säsongen är också att man antingen kan köpa ett Character Pack och få de nya karaktärerna allt eftersom de släpps, som förut, eller betala lite mer för ett ”Premium Pack” som även innehåller två banor (Rose och Akiras), lite extrakostymer och annat nonsens.

Det har dröjt länge nu, men jag tycker att det ser rätt lovande ut ändå. Jag är fortfarande extremt hypad för både Rose och Akira, och om Capcom verkligen bjuder på något alldeles extra till den sista karaktären så kan de avsluta Street Fighter V på topp.