Kategoriarkiv: Playstation 5

Varför är Playstation Store fylld med skit?

Ett fenomen som har blivit allt mer påträngande på sistone är den ohyggliga mängden spel som släpps varje tisdag på Playstation Store. Det brukar vara något spel man faktiskt känner till, någon retroutgåva och så ett gäng spel som jag inte har någon aning om men som någon, någonstans ändå har lagt ner själ och hjärta i under ett år eller mer. Inget av detta är egentligen ett problem. Även om det inte längre finns något ”Nintendo Seal of Quality” så var det länge ett stort problem för spelutvecklare att plattformsägare dikterade vad som fick och inte fick släppas, men nu kan vem som helst som vill skapa ett nytt mästerverk få ut det även på konsol. ... Läs hela texten

Street Fighter 6 visat och läckt

På Sonys State of Play visades en rätt maffig trailer på Street Fighter 6, som kommer att släppas nästa år. Ungefär samtidigt läckte också bilder på i princip hela karaktärsgalleriet, så det finns väldigt mycket att förundras över.

Till att börja med: denna gång finns ett ordentligt enspelarläge där man rör sig runt i Metro City. Man verkar spela som en egen karaktär och ryktet säger att det kommer att finnas ett figurskaparverktyg. En hittills okänd tjej slåss mot Chun-Li och hon kan också vara egenskapad eftersom hon inte finns med i läckan. En annan generell grej är att spelet är ordentligt hip hop-influerat i allt från grafisk stil till musiken, vilket egentligen är en återgång till Third Strike. ... Läs hela texten

Recension: Eiyuden Chronicle: Rising

Den andliga uppföljaren till Suikoden är fortfarande en bra bit bort, men på samma sätt som att Bloodstained fick ett sidospel att hålla sig upptagen med har Eiyuden Chronicle sitt egna extraäventyr. Eiyuden kommer alltså att mer eller mindre bli ett klassiskt Suikoden-spel med allt vad det innebär av dragbaserade strider och pixelgrafik. Men en viktig del av de gamla spelen var att det gick att kopiera över sina sparfiler från ettan till tvåan till trean, och på så sätt låsa upp lite roliga hemligheter som knyter ihop spelen. Men Eiyuden är ju det första i serien, så vad göra? Rising är inte bara ett smakprov på Eiyuden-världen, det är sannolikt också ett sätt att göra en sån koppling. ... Läs hela texten

Recension: Elden Ring

Det fanns en liten, liten risk att Elden Ring skulle gå samma öde till mötes som många andra spel som försöker bredda sig så mycket att de förlorar allt djup. Det hade kunnat bli ett modernt Elder Scrolls där rollspelsinslagen helt försvann till förmån för lättillgänglig fantasyaction. Men så blev det förstås inte, för Hidetaka Miyazaki och teamet på From Software är fenomenala.

Elden Ring må inte vara Dark Souls 4, men steget till en öppen värld har inte på något sätt inneburit att From Software har snålat in på det de är bäst på. Det tog visserligen tre gånger längre än de tidigare spelen, men Elden Ring är i princip som om de hade utvecklat Dark Souls 4, 5 och 6 och sedan fyllt ut världen mellan dem med bitar av World of Warcraft. Det är gigantiskt på alla tänkbara sätt, och världen öppnar sig på ett fascinerande sätt. Allt eftersom du utforskar expanderar kartan och visar ännu fler möjligheter. Det är också smart gjort ibland när man blir teleporterad till ett hörn av kartan där man överhuvudtaget inte bör vara än, bara för att visa hur långt man kan ta sig. Lite oväntat älskar jag också kartan, som bara lägger till saker du har upptäckt, och bara antyder att det finns mer att hitta. Den blir ett hjälpmedel snarare än en checklista. ... Läs hela texten

Semesterbilder från Elden Ring

Spoilervarning!

Jag tog ledigt måndagen för att spela extra mycket Elden Ring, och det blev närmare trettio timmar den här första helgen. Och ändå är jag inte i närheten av att vara klar. Som jag redan konstaterat är det sanslöst öppet, och jag älskar hur jag kan ta mig runt nästan vart som helst. Och det mest fascinerande är att det inte nödvändigtvis är fel väg att gå. Ibland hittar jag någon väldigt märklig passage genom att hoppa ner från en balkong, och så visar det sig vara rätt ställe. Eller en extraboss någonstans. Det belönar mitt utforskande på ett sätt som jag egentligen inte upplevt någon annanstans, ens i World of Warcraft. Samtidigt, eftersom det trots allt är ett spel som skickliga Youtube-gurus kommer att spela igenom på level 1 om ett litet tag, så är det oftast genomförbart om man är försiktig eller bra på att fly till häst. Skillnaden i skada är inte så gigantisk att det är omöjligt, till skillnad från om man till exempel skulle försöka slåss mot en level 60-fiende i just World of Warcraft på level 20. ... Läs hela texten

Elden Ring är öppet på riktigt

Extremt tidigt i spelet, men dygnsrytmen skapar en del fantastiska scener.

Wow. Eller kanske, WoW. Jag spelade Elden Ring över tio timmar igår och upplevelsen hittills är omtumlande. Även om spelet har lite tydligare pekpinnar vart man förväntas gå som nybörjare så har det en vidöppen värld, inte minst tack vare möjligheten att hoppa och rida. Så jag avvek snabbt från den rekommenderade vägen och har hittat platser jag aldrig kunnat föreställa mig. Nu vill jag förstås inte spoila vad som finns, men låt mig berätta i väldigt vaga termer.

En väldigt uppenbar del av den här världen är de enorma gyllene världsträden, eller Erdtrees. Jag bestämde mig för att komma fram till ett av dem, och väl där hittade jag en ruin i närheten. Där kunde det kanske finnas en liten dungeon, tänkte jag, men passagen ledde snabbt till en helt annan omgivning, mer intensivt fantasifull och magisk än något i Dark Souls. Det är just där tankarna gick till World of Warcraft. Fienderna var uppenbart svårare men ändå hanterbara när jag var väldigt försiktig, och vägen gick vidare över öppna ytor där jag bombarderades av prickskyttar. Till slut hittade jag en av spelets valfria passager som måste öppnas med nycklar, lite som Dark Souls 2 och dess Pharros Lockstones. Jag behövde två, så jag fick återvända lite senare. Men passagen tog mig till en helt annan del av världen än det ganska gemytliga Limgrave i början. ... Läs hela texten

DLC-vånda över King of Fighters XV

Nu när hela karaktärsuppsättningen för King of Fighters XV är spikad har SNK börjat hypa annat, som den exklusiva Garou-outfiten för Terry som man får om man förbokar spelet:

Och den ser mycket riktigt cool ut. Det kommer även en till Leona som ersätter hennes bedrövliga moderna behå+byxor med den klassiska jacka+shorts-kombinationen. Eftersom jag spelar både Terry och Leona vore det helt klart önskvärt.

Problemet med den här typen av lockprylar är förstås att de är tänkta att få folk att köpa spelet så snart som möjligt. I vanliga fall hade det kanske inte varit ett problem, men King of Fighters XV släpps i samma veva som Elden Ring, och det finns inte minsta lilla chans att jag kommer att prioritera SNK över From i det här fallet. Därför är det rätt korkat att köpa ett spel dag ett som jag inte kommer att spela förrän jag tröttnar på Elden Ring (cirka 2024 eller så). Men då vet jag inte om jag kommer att kunna få tag på Terry- och Leona-kostymerna och därmed kommer spelet att vara sämre för mig när jag väl skaffar det. Vilket i sin tur leder till att jag blir mindre motiverad att köpa det alls. ... Läs hela texten

Årets spel 2021

Jag hade förstås hoppats på att 2021 skulle bli en förbättring, men det blev i princip 2020 2.0. Tack vare att jag fick vaccinera mig blev hösten lite mer avslappnad och jag hann träffa lite kompisar och till och med flytta, men sen gjorde hela omikron-grejen att allt verkar börja om igen.

På spelfronten blev det också lite avslaget. Precis som 2020 ägnade jag allra mest tid åt Dark Souls 2 och 3, ofta i co-op. Till slut lyckades jag få tag på en Playstation 5 så där blev det lite nytt att testa, men spelvärlden har i princip bara gått och väntat på bättre tider. Demon’s Souls fick i alla fall lite uppmärksamhet, om än lite för sent. Och det är mycket riktigt ett utmärkt spel, även om bristerna från originalet fortfarande är precis desamma. Det största problemet är bristen på variation, där det bara finns enstaka vapen, magier och rustningar av varje typ så att det inte går att göra särskilt varierade karaktärskoncept. Det var nog mest därför jag återvände till Dark Souls 2 trots den ruskigt primitiva grafiken. ... Läs hela texten

Lite intryck av Returnal

Man skulle kunna tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Roguelite är en fascinerande genre som ofta bygger på en attraktiv spelstil, ofta lite Castlevania eller bara allmänt retro, fast där allt är framslumpat så man kan spela hur många gånger som helst. Spelunky, Rogue Legacy, The Binding of Isaac och Dead Cells är allihop utmärkta spel. Men när jag har spelat ett tag så märker jag att jag inte alls gillar upplägget.

Så även med Returnal. Det är i teorin fantastiskt, med en mörk, intensiv science fiction-bakgrund av den hårda skolan, lite Metroid-vibbar och väldigt skön kontroll där fienderna sprejar ur sig stora svärmar av bullet hell-skott. Samtidigt springer man runt och letar frenetiskt efter uppgraderingar så man har en lite större chans att överleva. Väldigt få av de uppgraderingarna får man behålla, så i de flesta fallen är det bara en fråga om att hitta tillräckligt bra grejer för att komma vidare utan att ta för mycket stryk på vägen så det blir omöjligt att klara sig. ... Läs hela texten

Dags att köpa Strive snart

Typiskt. Jag hoppade över Guilty Gear Strive på Black Friday-rean eftersom Baiken verkade vara en bra bit bort, och så blev hon precis utannonserad. Jag är inte tillräckligt förtjust i Potemkin för att spela honom uteslutande och Giovanna är bara eventuellt en värdig ersättare för Faust (som förlorat all charm), men med min favorit tillbaka i spelet är det definitivt dags.

Lite synd är det att de inte har passat på att fräscha upp hennes design som är … rätt pinsam. Men Baiken är så förbannat cool och hon var vansinnigt kul i Rev 2, så förhoppningsvis gäller samma sak här. ... Läs hela texten