Som om jag behövde fler anledningar att vara hypad över den andliga uppföljaren till Suikoden. Den senaste trailern för Eiyuden Chronicle visar både en massa extremt Suikoden-doftande scener och som en glad överraskning gör också Sarah Alainn sången till ledmotivet ”Flags of Brave”. Det är ingen direkt nyhet för henne, då hon förstås debuterade med ”Beyond the Sky” i Xenoblade Chronicles och senare även har gjort sånger till Valkyria Revolution och Monster Hunter Rise: Sunbreak. Hon verkar ha blivit det uppenbara valet för japanska rollspel, och det har jag absolut inget emot.
Kategoriarkiv: Spelmusik
To Shiver The Sky – Christopher Tins nya album är äntligen här
Lämna ett svar
Det är över två och ett halvt år sedan jag stöttade Christopher Tins nya projekt To Shiver The Sky på Kickstarter. Saker och ting har hunnit förändras en hel del sedan dess, men lyckligtvis kunde han spela in på Abbey Road i god tid innan världen stängde ner. Nu är albumet här, och jag har lyssnat sedan vi fick en förtitt för några veckor sedan. Och den stora frågan är: kan det verkligen överträffa de magnifika Calling All Dawns och The Drop That Contained The Sea?
”Sogno di Volare” var ledmotivet till Civilization VI, och jag tycker nog att det är ännu bättre än den Grammy-vinnande klassikern ”Baba Yetu”. Huvudspåret på To Shiver The Sky är en nyinspelning och lika mäktig som originalet. Möjligen tycker jag att de fantastiskt vackra stråkarna i den sista halvan försvinner lite bakom kören, men jag har svårt att bestämma mig för vilken version jag gillar mest.
I och med det här albumet blir Sogno bara första delen av en liten svit. Härnäst kommer ”The Heavenly Kingdom”, ett kort stycke på latin med väldigt kyrkliga toner. Ungefär halvvägs in får vi en typisk höjning och jag börjar hoppas på att det ska explodera ut i något riktigt pampigt, men stycket ramlar ner på georgianska körer igen och rinner bara ut i sanden, vilket är väldigt synd. Det här är dock bara ett smakprov på en melodi som kommer att återvända.
Om vi istället ser nästa stycke ”Daedalus and Icarus” som en direkt fortsättning blir det bättre. Här fortsätter det på latin och är mer klassisk opera som använder text från den romerska skalden Ovidius sagosamling Metamorfoser. Det är dramatiskt och växer med varje genomlyssning, men första halvan är bättre än den stökiga andra.
Sviten avslutas med ”The Fall”, som inleds väldigt långrandigt med en upprepande kvinnlig stämma. Det är stämningsfullt men känns mest som bakgrundsmusik. Precis halvvägs kommer äntligen kören in igen, och musiken börjar växa. Tenoren från Daedalus återvänder och i ett crescendo återvänder vi till en långsam, högtidlig version av melodin från ”Sogno di Volare”. Det är sanslöst vackert, bara lite för kort.
Nästa stycke är ”Astronomy”, och om de tidigare handlade mer om myter går vi här in på den första moderna vetenskapen. Med en text på polska av Kopernikus från Om Himlakropparnas Kretslopp är det ett ganska stillsamt stycke med några riktigt vackra passager.
I ”To the Stars” byter vi från polska till franska och en flickkör berättar en historia av Jules Verne, och på slutet ackompanjeras de av en manskör, men inte heller här kommer stycket riktigt igång. Det påminner lite om musiken från Harry Potter, av någon anledning.
”Oh, the Humanity” återgår till mer klassisk opera, den här gången på tyska. Inledningen känns väldigt mycket som de operainspirerade delarna av Final Fantasy VI. Det blir mer tydligt berättande, med en optimistiskt utdrag av Ferdinand von Zeppelin, där han förutser en framtid där luftskeppen bidrar till fred och samförstånd. Så skedde inte, och som historien förtäljer användes hans skapelser snart till krig. Till ljudet av sirener övergår stycket till en dramatisk kör. Nästan som en begravningsmelodi kommer en sorgsen version av ”Sogno di Volare”-temat igen på slutet. Det är en väldigt tydlig metafor för hur de klassiska drömmarna ledde till tragedi när de äntligen förverkligades.
Vi befinner oss nu i början av nittonhundratalet och flyghistorien kommer att ta många tragiska vändningar, men först en vacker sång, ”Courage”, baserad på en dikt av Amelia Earhart. Det är ännu en dramatisk orkestermelodi men med drag av tidstypisk jazz. Det känns lite ovant i Christopher Tin-sammanhang att faktiskt ha sång på engelska, men det är riktigt trevligt.
”Become Death” syftar på Robert Oppenheimers klassiska citat från Bhagavad Gita, ”Now I am become Death, the destroyer of worlds”, när han bevittnade den första atombombssprängningen. Det är en kort dramatisk melodi innan vi äntligen övergår till en lite mer hoppful framtid.
I ”The Power of the Spirit” återkopplar vi till melodin från ”The Fall”, då flygtekniken når nya gränser i och med Sovjetunionens steg ut i rymden. Den här melodin får lite mer utrymme den här gången och en text av Jurij Gagarin. Jag väljer att citera hela, för den är fantastisk:
”Orbiting Earth in the spaceship, I saw how beautiful our planet is. People, let us preserve and increase this beauty, not destroy it! The main force in man – is the power of the spirit!”
Det här stycket hade gärna fått vara längre, men är det klart näst starkaste efter Sogno.
Vi avslutar med ”We Choose To Go To The Moon”, som förstås baseras direkt på John F. Kennedys klassiska tal. Temat från ”The Heavenly Kingdom” återkommer i en pampigare form. Det är albumets avslutning och det längsta stycket, vilket innebär att det kan jämföras med ”Kia Hora Te Marino”-sviten respektive ”Waloyo Yamoni” från de båda tidigare albumen. Det är en redig utmaning och tyvärr inte något det här stycket riktigt pallar. Men det växer definitivt. Efter inledning kommer en kort körsektion och sedan återvänder båda solisterna från albumet, tenoren Pene Pati och sopranen Danielle de Niese, och hela finalen är strålande.
Det är svårt att säga hur omständigheterna begränsade det här albumet. Helt uppenbart är det mycket färre solister och mindre mångfald, vilket delvis beror på att temat handlar så strikt om flygets historia som nästan enbart har varit en västerländsk historia. Därmed saknas de uråldriga språken och de livfulla afrikanska körerna – det finns överhuvudtaget ingen motsvarighet till ”Baba Yetu” eller ”Iza Ngomso” även om jag alltså tycker att ”Sogno di Volare” matchar dem i kvalitet.
En klar brist är att det inte finns lika många minnesvärda melodier. Några ledmotiv återkommer, och det är effektivt om än lite fusk varje gång Sogno dyker upp igen. De andra huvudsakliga motiven från ”The Fall” respektive ”The Power of the Spirit”, och från ”The Heavenly Kingdom”/”We Choose To Go To The Moon” är fantastiska, men ska man vara riktigt petig så har även det sistnämnda drag av Sogno-melodin. Och mellan höjdpunkterna blir det ibland lite segt. Där de tidigare albumen bjuder på spännande teman från hela världen blir det här mer generisk västerländsk filmmusik med en kyrklig ton. Calling All Dawns och The Drop That Contained The Sea gav mig sånger på proto-indoeuropeiska, mongoliska, xhosa och farsi. To Shiver The Sky gav mig de spännande språken från Eurovision Song Contest.
Produktionsmässigt är det däremot klart jämförbart, och extremt professionellt. Men jag tror att Tin skrev in sig i ett hörn med temat. Efter ett album om tro och ett om det livgivande vattnet blev det här lite för snävt. Till vad som förhoppningsvis blir nästa album skulle jag rekommendera något mer universellt. Och eftersom Tin nyligen blev pappa – varför inte något på det temat?
Efter att ha lyssnat minst tio gånger på hela albumet är jag ändå mycket nöjd, om än inte överväldigad. Det finns några fantastiska sånger här som definitivt kommer att hamna på min Best of Christopher Tin-spellista, men också några som jag kommer att hoppa över helt. Ändå är ambitionen att albumet ska vara en helhet, och även de svagare melodierna fungerar bättre som en del av helheten.
Förutom att jag fick streama albumet i förväg fick jag idag hela albumet i både okomprimerade och komprimerade versioner, och mina fysiska skivor är på väg. Dessutom kommer Tin att ta fram en rad extranummer som ska släppas framöver, vilka förhoppningsvis får möjlighet att bredda sig. På det hela taget var det en utomordentligt välskött Kickstarter, och jag hoppas att vi får vara med på resan till nästa album.
Chrono Cross 20th Anniversary Live Tour 2019 – hemversionen
För er som inte passade på att besöka Japan när det vankades fenomenal Chrono Cross-konsert med Yasunori Mitsuda och Sarah Alainn (och det borde rimligtvis vara 99.999% av er som läser det här) finns det en chans att få uppleva åtminstone en inspelning av det hela. Chrono Cross 20th Anniversary Live Tour 2019 släpptes den 1 juli på relevanta musiktjänster och under hela månaden har jag lyssnat gång på gång. För det är verkligen så bra som jag minns det, om inte bättre, då jag var i någon sorts glädjerus hela tiden.
Först måste jag bara nämna det ursprungliga soundtracket till Chrono Cross, som jag har lyssnat på ett antal gånger de senaste tjugo åren. Nu när jag matchar upp spåren med den här konserten är det fascinerande hur nära liveframförandet som soundtracket ändå kommer, och då pratar vi om musik som framförs av syntharna i en Playstation. Det här och Xenogears hade verkligen sanslöst bra musik.
Det här med översatta titlar är alltid vanskligt och jag har nog en blandning av olika källor. Det hela börjar i alla fall med ”Beginning of a Dream”, ursprungligen första spåret på skiva två. Det är bara en kort, ljuv Mitsuda-melodi med klara drag av Xenogears, men en mycket bra början. Det övergår direkt i ”Time’s Scar” som inleds med Mitsudas typiska keltiska flöjt (av Akio Noguchi) och sedan bara växer. Inledningen avrundas med ”Dream of the Ages”, som är en hejdlöst glad och triumferande melodi.
Efter det behövs lite omväxling, och ”Garden of Gods” är en väldigt fin men lite seg låt, där Sarah Alainn får sjunga huvudstämman, men den påminner om de av hennes låtar jag gillar minst. Hur som helst, därefter går tempot upp i topp med ”The Brink of Death”, troligen en av stridslåtarna i spelet. Den är ösig men inte särskilt njutbar.
Vi sänker tempot igen med ”Arni”, ett mycket mysigt stadstema med flöjter, dragspel och sedan Sarahs violin. Därefter inleder en akustisk gitarr ”Shore of Dreams”, som är ännu ett makalöst vackert stycke. Framåt slutet ackompanjeras det av Sarahs röst som är sedvanligt gudomlig här. Nästa stycke, ”Fossil Valley”, har också lite sång på slutet och är en lite livligare låt med väldigt irländsk känsla. Den sviten avslutas med ”Termina (Another World)”, ännu ett fabulöst pubtema där violinisterna bitvis plockar på strängarna som på en banjo till charmig effekt. Det hela kulminerar i ett klassiskt big rock ending.
”Forest of Cutting Shadows” inleder en lite mer stämningsfull omgång bakgrundsmusik och drar iväg till en del elgitarrer. Därpå följde ett medley med ”Viper Manor” som övergår i strid till den arabiskt doftande ”Whirlwind”, för att sedan, förstås, följas av segermusiken ”Victory – Call of Summer”. Efter den svängen körs den korta vinjetten ”Doze”, och sen är det dags igen.
”Guldove” är en skön, avslappnad låt med mycket gitarr och dragspel. Stämningen fortsätter med ”Voyage – Another World”, som börjar med lugnt piano och gitarr, och sedan växer steg för steg till en mer dramatisk avslutning, som åtminstone håller tillbaka lite på slutet.
”Fort Dragonia” blir något helt annat, och börjar lugnt för att bli smått kaotisk den sista minuten, i stil med ”Whirlwind”. Istället för segermusik kommer istället oväntat Sarahs första solosång, ”Dimension Breach – The Bend of Time”. Den är fin, men kanske nästan för tam, med en ensam gitarr som sedan följs av en flöjt och till sist stråkar. Det är en av de största förändringarna arrangemangmässigt, då originalet inte hade någon sång, men vad som helst för att få höra mer av Sarah.
”The Dead Sea – Tower of Geddon” känns väldigt bekant … och efter att ha rotat i urgamla filer på datorn inser jag att jag använde den låten i en kortfilm vi gjorde på universitetet. Jag är rätt säker på att jag inte visste då att jag en dag skulle höra den live, framförd av upphovsmannen. Det är dock en ganska lugn, atmosfärisk melodi som på slutet även den blir kaotisk. Efter den följer ”People Imprisoned by Destiny”, som är en väldigt långsam och lite trist melodi.
”Magical Dreamers” är ett av spelets mest framstående stycken som introduceras via ”Etude 1” och ”Etude 2”, två korta elgitarrtrudelutter som sedan övergår i det intensiva introt. Melodin påminner en hel del om ledmotivet i ”Top Gun”, men följs snart av en triumferande orkester som bollar fram och tillbaka med gitarren. Stämningen är topp i det mäktiga slutet.
”Gaea’s Navel” är lite mer experimentell och bjuder på en del hel trumsolon. ”Fates – Divine Destiny” är också typisk bakgrundsmusik och rätt ösig men inte så värst kul. Sedan kommer ett medley igen, med ”Burning Orphanage” och ”The Girl Who Stole the Stars”, som jag inte heller är så förtjust i. Den sista biten har drag av ett stycke från Nausicaä, från hennes barndomsminnen.
Det börjar närma sig final, först med den lugna ”Frozen Flame” som är fin med ljuva fioler men är lite för seg. ”Dragon God” antar jag är slutbossmusiken, och det är pampigt men inte heller jättebra. Därefter kom mellanspelet där vi på plats tände våra ljuspinnar i rätt ordning, och på skivan klipper man förstås bort allt utom det lyckade resultatet, som utmynnar i den mäktiga ”Life – A Distant Promise”. Den påbörjar temat som sedan fortsätter i ”Radical Dreamers”, som här förstås framfördes av Sarah. Hennes engelska version på To Far Away Times, det arrangerade Chrono Trigger- och Chrono Cross-albumet, var underbart, makalöst vacker. Den här, på originalspråket, är fortfarande bra men det märks att inspelningen är live och hon får inte den bästa mixningen.
Och där var konserten egentligen slut, med en speldoseversion av ”Radical Dreamers” till applåderna på slutet. Men det blev förstås extranummer också.
I ”The Big Splendid Astonishing Magic Group” dök en av musikerna upp igen och började leda publiken, och det var väl kul live men lite irriterande att lyssna på. Till ”Zelbess” presenteras alla musikerna och får köra små minisolon, så det blir också bara kul en gång. Men sen blir det ”Voyage – Home World”, som är ett riktigt roligt stycke. I ”Chronomantic” blandar man hejvilt av teman i ett jam. Och så till slut tjugo minuter av fritt jammande kring ”Mabure” med den sista avslutningen, och Mitsudas tack och allt.
Jag har som sagt lyssnat genom konserten flera gånger, och nu när jag har räknat upp alla låtarna blir det rätt tydligt att det är ganska tydliga bra och mindre bra sektioner. När det är glad, livlig musik är det fenomenalt och helt i klass med Mitsudas bästa verk i Chrono Trigger och Xenogears. Sen finns det trots allt några segare bitar som förmodligen gör sig bättre om man faktiskt har spelat spelet och hattat runt i dungeons till den musiken. Som i den motsvarande jubileumskonserten för Xenogears ville man uppenbarligen få med så mycket som möjligt av soundtracket. Men på det stora hela var det en fenomenal konsert och att kunna lyssna på den här inspelningen håller minnena vid liv. ”’Til the end of time” som man brukar säga.
Sensationell Xenogears-konsert
I dagarna hölls en särskild Xenogears-konsert för att hylla spelets 20-årsjubiléum. Eftersom jag inte råkade befinna mig i Japan hade jag inte möjlighet att närvara, men jag utgick från att det skulle komma en inspelning. Nu verkar det inte bli så, men det hela sändes över japanska Nico Nico och fanns snart tillgängligt på annat håll.
Med tanke på att jag redan har både originalsoundtracket och Creid och Myth så trodde jag att det inte skulle bli så mycket nytt, men så var det absolut inte. Med en ganska rask takt betade konserten av många höjdare som inte tidigare arrangerats, och jag blir ännu en gång påmind om vilket sagolikt soundtrack det här spelet har. Jag skulle nog vilja säga att det är det bästa, oavsett vad diverse Final Fantasy eller Castlevania vill säga om saken. Det har i alla fall störst toppskikt. I den här versionen fick vi till exempel ”Grahf – Emperor of Darkness”, ”Valley Where The Wind Is Born”, ”The One Who Bares Fangs At God”, ”Steel Giant” och en sanslöst ösig version av ”Flight” och ”Wings” där de två gitarristerna i orkestern fick ösa på alldeles ofantligt. Sen var förstås också klassiker som ”My Village Is Number One” och ”The Wind Calls To Shevat In The Blue Sky” med.
För att sätta extra krydda på det hela hade Yasunori Mitsuda bjudit in den irländska körgruppen Anúna, som gjorde stämningsfulla versioner av de mer stillsamma styckena. Han har ju en tydlig keltisk inriktning i sin musik vilket märktes tydligast i Creid, som för övrigt bidrar med arrangemang på tre stycken. Den avslutande combon av ”Balto” och ”Lahan” med sitt magnifika glädjerus får mig att kollapsa av lycka. Men störst var det nog att Joanne Hogg fick framföra både ”Small Two of Pieces” och ”Stars of Tears”. Den förra har ju gjorts förut men i Myth var det samma inspelning som i originalet, så det var fantastiskt att höra henne framföra den på nytt. Och ”Stars of Tears” har alltid varit lite mer bortglömd eftersom den klipptes bort ur spelet (men fanns på soundtracket), och var väldigt kul att höra igen.
Allt detta alltså i en engångsföreställning som tydligen inte spelades in annat än för livesändningen. Det grämer mig att behöva ta till omvägar för att lyssna och att kvaliteten därför inte blir riktigt hundraprocentig. Det här är nämligen en konsert jag skulle kunna sträcklyssna på om och om igen. Ren magi.
Möjligen kan man trösta sig lite med att fyra Anúna-stycken finns med på nästa nyutgåva av spelets originalsoundtrack som släpptes i dagarna. Och så upptäckte jag att Myth – The Xenogears Orchestral Album finns på Itunes för futtiga 126 kr. Börja där om inte annat.
20020220
Idag råkar det vara exakt sexton år sedan en rätt speciell konsert. På den tiden hade det förstås släppts en del arrangerade skivor med Final Fantasy-musik, då inte minst från Final Fantasy VIII och IX. Men det var länge sedan Orchestral Game Concert hade körts, sisådär runt 1995, och dagens relativt vanliga framträdanden var det förstås inte tal om.
20020220 framfördes konserten och det är också namnet på skivan som släpptes i samma veva. Inspelningen är fördelad på två skivor som innehåller en del mellansnack som man förstås helst hoppar över, och på dessa finns gräddan av Final Fantasy-musik fram till då. Intressant nog är det åttan som har flest inslag, med ”Liberi Fatali”, ”Don’t Be Afraid”, ”Love Grows”, ”The Man with the Machine Gun” och det exakta arrangemanget av seriens ledmotiv. Men klassikerna finns med: ”Aeris Theme”, ”Tina’s Theme”, ”To Zanarkand”, ”One-Winged Angel” och både ”Suteki da ne” och ”Melodies of Life” med sina respektive sångerskor, plus ett medley med det bästa från del ett till tre. Av de sexton stycken som framförs är det egentligen bara ”Yuna’s Determination” som inte är en hundraprocenting klassiker.
Som live-föreställning är det inte alltid perfekt och det makalösa ledmotivet störs en liten aning av applåder i mitten (då Nobuo Uematsu gick fram på scenen). ”One-Winged Angel” känns också lite fjösig. Men i övrigt var det här en utmärkt skiva och ett smakprov på hur bra vi skulle börja få det med spelkonserter lite varstans.
Final Fantasy: Pray
Eftersom vi i Europa var olyckligt ovetande om Final Fantasy till 1997 var det via Super Play (eller kanske Super Power då) som jag hörde talas om de här spelen och deras fantastiska musik. Någon där hade också den goda idén att skriva en specialare om de soundtrack som gick att köpa – i Japan. På den tiden när internet fortfarande var i sin linda var det praktiskt taget omöjligt. Men så fort jag kom online ordentligt och började hitta runt så sökte jag rätt på importbutiker. En av de första skivorna jag tog emot, med darrande händer, ända från Japan, var Final Fantasy: Pray.
Ni får betänka att 1994 fanns inte en tanke på att ha fullständiga sånger i TV-spel (förutom en del digitaliserade sådana i Amiga-spel). ”Eyes on Me” var fortfarande fyra år bort, och den burkiga SNES-operan i Final Fantasy VI var det närmaste någon kunde komma. Därför satte Square och Nobuo Uematsu ihop två Vocal Collections, som gjorde nya tolkningar med sång av en rad klassiska Final Fantasy-stycken. Det de har gemensamt är sångerskan Risa Ohki, som även har gjort en del Suikoden-musik och annars körde progrock med sitt egna band.
Vi börjar förstås med ”Prelude”, som inlett praktiskt taget alla spel i serien. Med ljuv stämsång över de klassiska harpnoterna är det en av de överlägset bästa versionerna av det här stycket och en bra början. Nästa stycke, ”The Promised Land”, är en tolkning av ledmotivet från Final Fantasy II, som inte direkt tillhör de största klassikerna. Den är lite seg och Risa Ohkis artikulering snubblar lite, men det är ett mysigt stycke i alla fall.
Det blir något helt annat med ”Mon P’tit Chat”, tolkat ur Final Fantasy V. Det är en jättestereotyp fransk småstadsmelodi komplett med ganska syntigt dragspel. Fast jag uppskattar det mer nu när jag återvänder efter att inte ha lyssnat på flera år. Och därefter vänder vi stenhårt igen till ”Toki no Hourousha”, som är en underbar version av ”Tina” från Final Fantasy VI med en smäktande flöjt och Risa med en lika smäktande stämma. Det hade kunnat vara skivans bästa stycke om den inte var så fullspäckad med höjdare.
”Hikari no Naka e” är ”Theme of Love” från Final Fantasy IV och en ganska enkel pianoballad som växer rejält på slutet. Med ”Esperance Do Amor” byter vi språk igen, till portugisiska den här gången. Det är ”Dear Friends” från Final Fantasy V i en ganska uppsluppen gitarrversion, och den är trevlig men lite intetsägande. ”Voyage” påminner bitvis om musiken i Zelda 3, men det var faktiskt Final Fantasy III så om någon har snott den så är det Nintendo. Hur som helst är det en helt okej, bitvis dramatisk ballad.
Sen får vi en märklig, gnistrande ”Matoyah’s Cave” från det första spelet, här som ”Au Palais De Verre” som, om min bristande franska räcker till, handlar om en klassisk saga. Den har drag av Nobuo Uematsus senare verk på Final Fantasy IX och är på det stora hela en förträfflig låt, särskilt i den andra versen. Men sen kommer den allmänt sega ”Once You Meet Her”, som liksom ”Voyage” är baserad på Final Fantasy III. Troligen är det svårast att relatera till det spelet som tog så oerhört lång tid på sig att släppas i översatt form.
Skivan höjdpunkt är dock ”Pray”, som är en hejdundrande vacker version av seriens odödliga ledmotiv. Det blir något av en progrocktolkning som inte liknar något av de mer traditionella orkesterarrangemangen. Jag tror inte att det är den allra, allra bästa versionen av ledmotivet – det är för övrigt en lista jag borde skriva någon gång – men den är magnifik. Efter det avrundas skivan med mer portugisiska med ”Nao Chora Menina”, en vaggsångsversion av ”Kids Run Through The City Corner” från Final Fantasy VI. Också det är ett stycke jag uppskattar mer nu.
Det är extremt svårt att få tag på både originalskivan och nyutgåvan från 2004 numera, och till skillnad från mycket annan Final Fantasy-musik finns Pray inte på Itunes. Men skivan har en lång rad fantastiska versioner av fantastiska musikstycken, så om du är en hyfsat stort fan av Nobuo Uematsu bör du göra ditt bästa för att leta rätt på den. Själv kommer jag aldrig att släppa mitt egna, signerade exemplar.
Lyssna-klart-faktorn i min musiksamling
Jag tillhör den där generationen som vägrar att ge upp min musiksamling. Det kanske är smidigare att strömma musiken, men jag trivs utmärkt med att äga min musik och göra precis vad jag vill med den, oavsett vad någon tjurig artist, utgånget abonnemang eller trilskande internetanslutning vill göra åt saken. Men allt är inte noggrant utvalt låt för låt eller album för album. Mycket är rippat från något spel eller bara dumpat in hela skivan när jag egentligen bara ville ha en låt. Så när jag känner för lite blandad musik och bara kör shuffle på hela samlingen (i WinAMP – förstås) så får jag bläddra förbi mycket dynga.
Så i ett försök att bringa ordning i kaoset, och möjligen roa någon med min musiksmak eller brist på sådan, låt oss göra ett empiriskt experiment. Jag lyssnar på de första tio slumpmässiga låtarna, så ser vi hur många jag vill lyssna klart på och hur många jag hoppar över. Om lyssna-klart-faktorn inte är minst, låt säga, 3 av 10, så måste jag radera minst hundra låtar. Skulle jag snubbla över någon kort trudelutt under en minut så räknas den inte. Vi provar!
(jag kan påpeka att jag, innan det här testat börjar, redan har städat bort några tusen korta stycken från mappen World of Warcraft av typen ”bakgrundsmusik på stäpp, 50 sek”)
Quicksand – Nobuo Uematsu
Hmmm, börjar lite märkligt det här. Ett ösigt Turrican-doftande stycke från Final Fantasy XIV, men tyvärr spelade jag det för lite för att få någon relation till majoriteten av musiken.
Belato neutrality 00 – ?
Vad i sjutton? Denna har jag aldrig hört förut. Men bra är det. Ett symfoniskt pianostycke som växer från en lugn början. Måste tjuvkika i filinfon. Ah, just ja. RF Online var ett tämligen hemskt MMO som jag bara testade kort, men det hade en del strålande musik inklusive tydligen denna. Det var en kandidat till att ha rensats men uppenbarligen måste jag lyssna igenom hela först.
Kisses of Fire – ABBA
Äntligen en igenkännbar låt! Ingen av ABBA:s bästa och lite skrikig standardpop, men ändå helt okej. Måste ändå gilla lyrik som ”I’ve had my share of love affairs and they were nothing compared to this”.
Be Our Guest (på japanska) – Beauty and the Beast
Ibland har jag fått för mig att leta rätt på utländska versioner av Disney-musik, som ju förstås dubbas överallt. Varför jag tog hem en japansk version av den här låten som jag inte ens gillar till att börja med kan man fråga sig.
雪舞 – V.K
Ja nu får vi se hur bra teckenkodningen pallar det här. Jag köpte en drös musik av V.K efter att ha hört dennes musik i Deemo. Det här låter som ganska traditionell kinesisk musik med lite mer orkestralt tryck, skulle kunna vara taget rakt från Shenmue. En googling visar en söt kinesiska från någon sorts historiskt drama, så det kan väl stämma.
開かれる道～巨像との戦い～ – Koh Otani
Stycke åtta från soundtracket till Shadow of the Colossus, som förstås är magnifikt och dessutom inte så långa stycken, så den här lyssnar jag gärna klart.
Mr Roboto – The Protomen
Ah, en skön remake av Styx gamla låt, av åttiotalsretrobandet The Protomen.
Dwimorberg, the Haunted Mountain – Howard Shore
Ett av få mindre intressanta stycken från Lord of the Rings-soundtracket. Hoppar över detta.
Freedom – Chris Hülsbeck
Detta var min inspelning direkt från Amigan för att få ett fräscht komplett soundtrack för Turrican II. Lite trist nu när det finns förbättrade nytolkningar.
Babylon 5 Theme – Christopher Franke
Ledmotivet till Babylon 5 är fortfarande utmärkt och väcker många minnen av timtals av bra sci-fi. Det var länge sedan jag hörde hela dock – introt i serien är förstås nerkortat.
Bilbo’s Song – Howard Shore
Nämen, mer Lord of the Rings. Det här borde vara från slutet av Return of the King om jag inte minns fel.
Zoku – Kishidan
Normalt hade den här J-rockdängan inte varit något för mig, men som en del av soundtracket till Ouendan 2, där ett gäng tekniker bygger en superrobot, har den permanent etsat fast sig i hjärnbarken.
Hmmm. Det slår mig nu att jag råkade köra tolv låtar av bara farten. Men det var inga som helst problem att uppnå tre bra låtar – uppenbarligen gjorde det en hel del att städa. Så jag får glädja mig åt en ganska presentabel musiksamling för tillfället. Nu ska jag lyssna på hela Ouendan-soundtracket!
Turrican II: The Orchestral Album
Efter en framgångsrik nytolkning av praktiskt taget samtliga låtar från Turrican-serien gav sig Chris Hülsbeck på ett nytt Kickstarter-projekt: ett orkesterarrangemang av den bästa musiken från Turrican II. Valet var givet, för även om övriga spel har en del bra musik är det del två som står i särklass. Ett litet urval behövde ändå göras då bara tio stycken fick vara med, men många av bosslåtarna är uppriktigt sagt inte lika minnesvärda. En del är också alldeles för hoppigt och plojigt för att på ett rimligt sätt kunna fungera med orkester; ”Metal Stars” hade aldrig fungerat. Däremot hade det varit intressant att se hur de Castlevania-doftande syntsträngarna i ”Unidirectional Fight” hade fungerat, för att inte tala om den fullständiga galenskap som hade kunnat uppstå i Norrköpings Symfoniorkester (som ligger bakom inspelningen) om de hade fått tolka ”Powerslide Into Hypercycle Drive”. Det hade också kunnat bli väldigt intressant med ”Mr Walker And His Factory”.
Men det säger en del om soundtracket då det fortfarande är tio fenomenala stycken som finns med. Det inleds med ”The Final Fight”, som är den mäktiga intromusiken. Den är lika mäktig här, men nyheten förtas en aning av att samma stycke har framförts i liknande orkesterarrangemang förut. Det gäller även ”The Great Bath”, men där blir effekten en annan. Jag brukar aldrig bry mig särskilt mycket om den här melodin, men arrangemanget är strålande, mer komplext och mer lämpat för klassisk musik med lite vibbar av Grieg, vilket är ett betyg så gott som något.
I övrigt är det bra versioner av bra musik, som utvecklar de ursprungliga fyrkanaliga Amiga-melodierna till fullfjädrade men inte särskilt ambitiösa arrangemang. Det jag saknar är omväxling: det avslutande ”Freedom” hade passat perfekt i en lite långsammare, superpampig tolkning, mer ”Great Gates of Kiev” liksom. Det är annars ett av de bättre arrangemangen, tillsammans med den mullrande ”The Wall” och den alltid lika käcka ”Traps”.
Den största besvikelsen är väl ”The Desert Rocks”, som ursprungligen var en av höjdpunkterna, men den lider här av en lite för trogen tolkning där en simpel blåssektion kör den inledande melodin. Jag är inte heller förtjust i de Monkey Island-doftande klocktonerna på ”The Hero” och ”Exploring Secret Dungeons”. Men bortsett från det är det ett väldigt gediget arrangemang och väl framfört, med många stycken som kan stå sida vid sida med storverk som Uematsus eller Mitsudas orkestrala tolkningar.
Baba Yetus mindre kända syskon
Allt som har någon som helst koll på spelmusik känner väl till ”Baba Yetu” vid det här laget? Christopher Tins fenomenala kördänga är över tio år gammal, men blev inte känd för de större massorna (inklusive mig) förrän den vann en Grammy, som första spelmusik att göra det. Men jag hade inte reflekterat mer över det och insåg inte att Tin har hunnit komponera både en och två separata skivor (därav den första som vann den faktiska Grammyn eftersom spelsoundtracket för Civilization IV inte var aktuellt). Vi snackar alltså om tjugotvå stycken av potentiell ”Baba Yetu”-nivå, som ändå är relativt okända. Så kan det inte få förbli.
Calling All Dawns är en skiva i den genre som smått nedlåtande kallas World Music, men den har mer gemensamt med den typen av fristående verk som Yasunori Mitsuda och Nobuo Uematsu har släppt (exempelvis Sailing to the World respektive Phantasmagoria). Det är dramatisk, klassisk musik med inslag av rytmer från hela världen, med mäktiga körer och starka soloframträdanden. På skivan blandas allt från ”Baba Yetus” swahili till latin, hebreiska, sanskrit och farsi, och liksom ”Baba Yetu” används religiösa texter och andra dikter på respektive språk.
Skivan följer temat liv – död – återfödelse, och styckena följer liknande stilar. Följaktligen är också skivans mitt aningen seg och sorglig, men låt nummer två, ”Mado Kara Mieru” på japanska, når nästan samma höjder. De fyra sista är kortare, men väver in i varandra och fungerar som en större berättelse på hebreiska, farsi (den mäktiga ”Hamsafar”) och Bollywood-kryddad sanskrit för att kulminera i ”Kia Hora Te Marino” på maori, som är nästan lika briljant som Baba, fast med lite mer haka.
Sen har vi The Drop That Contained The Sea, där temat är vattnets kretslopp. Här är blandningen mer varierad och också spretigare. Bulgariska ”Temen Oblak” är dramatisk och påminner om Xenogears på många bra sätt. ”Tsas Narand Uyarna” är definitivt den första musiken jag hör på mongoliska, men det är ingen dålig början. ”Seirenes” på forngrekiska påminner om mer typisk filmkörmusik (och forngrekiska låter som rena alviskan för mig). Även våra trakter representeras av den pampiga ”Haf Gengr Hrithum” på fornnordiska som jag förväntar mig dyker upp i nästa God of War.
Allra bäst är dock de två afrikanska låtarna, ”Iza Ngomso” på sydafrikanska xhosa och den avslutande ”Waloyo Yamoni” på det ugandiska minoritetsspråket lango. Soweto Gospel Choir återvänder från ”Baba Yetu” och gör ett precis lika bra jobb. Iza är helt enkelt fantastisk. Waloyo är 12 minuter toppar och dalar som introducerar olika teman, som sedan kulminerar i tre minuter crescendo med allt på en gång.
Det blir oftast bra när musikkulturer blandas. När Mitsuda och Higashino tolkar keltisk musik i Xenogears och Suikoden, när Cecile Corbél gjorde en blandning av fransk och japansk musik till Arrietty, när kinesiska Faye Wong gör en cover på irländska tranbär, eller när en amerikan gospelifierar Afrika med Lejonkungen. Eller alltså när en kinesisk-amerikan bjuder in hela världen i sin studio. Då blir det riktigt bra.
Nördshopping i Tokyo
Om du far till Tokyo för att shoppa prylar så kan du i teorin gå nästan var som helst. Spel och elektronik finns överallt, även en hel del begagnat tack vare de ständigt närvarande Book-Off-butikerna i vartannat kvarter. Och där kan du göra fynd. Men vill du ha allt på ett ställe, och dessutom gräva ner dig i ohyggliga mängder anime, manga och plastfigurer, så är det Akihabara som gäller. Det pratas ofta online om att Akihabara har sett bättre dagar och har förfallit en hel del i ett inte helt smakligt otakuträsk. Och det stämmer delvis. Med Akihabara-mått mätt. Men med svenska mått mätt, där Tvspelsgiganten och Game inte ens existerar längre, är det ett spelmecka utan dess like, med butiker mer välsorterade än någonsin någon svensk nästan bokstavligen staplade på varandra i kvarter efter kvarter.
Jag ägnade tre dagar åt Akihabara och kan inte ens då säga mig ha sett allt, men jag borde rent statistiskt ha snubblat över de flesta större ställena vid det här laget. Därför tänkte jag dela med mig av mina fynd och berätta hur du hittar det du vill ha i Tokyo, sorterade efter hur nödvändiga jag tycker de är att besöka. Alla promenadvägar utgår från Electric Town Exit på Akihabara-stationen, som i norr (till höger från tågen) vetter mot ett stort torg med bland annat AKB48-kaféet. Gå västerut härifrån förbi Atre1 så kommer du till Chuo Dori, som är huvudgatan i området. (Google Map-länkar i rubrikerna)
Mandarake Galaxy – figurer, manga, anime, retrospel, spelmusik, cosplay
Mandarake är en kedja som finns lite varstans i Tokyo men Mandarake Galaxy i Akihabara är ett absolut måste att besöka. Gå ut på huvudgatan Chuo Dori och gå norrut tills du kommer till en jätteskrapa mittemot Sofmap och Taito Game Station. Gå in bakom skrapan så hittar du en mindre, helsvart byggnad i bortre hörnet. Här ligger en drömbutik för alla samlare. Det finns flera våningar med manga och anime, spelfigurer, japanska seriefigurer och samlarfigurer typ Transformers. Utbudet skiftar ständigt eftersom de köper in grejer i mängder och också säljer en del. Spelavdelningen har många rariteter med pris därefter. Det är dock inte hutlöst. De dyraste spelen står i montrar som du får be att låsa upp, och oftast finns flera exemplar i varierande skick om du vill spara lite. Några våningar är barnförbjudna men både spel- och figurvåningarna är okej förutom bortre hörnen på sistnämnda. Exempel: Castlevania: Symphony of the Night till Saturn för 17000 yen.
HEY – Hirose Entertainment Yard – arkadhall
Taitos legendariska arkadställe, inte att förväxla med Taito Game Station, som är en betydligt tristare arkadhall, eller Segas bredvid som är rätt trist den också. HEY har stort fokus på retrospel och har två gigantiska våningar fyllda med shoot’em up respektive fighting. Vill du sätta dig ner en stund och spela alla tiders klassiker så passa på här. De har till och med Bubble Bobble i ett hörn! HEY hittar du på västra sidan av Chuo Dori strax efter att ha kommit ut från stationen.
Exempel: Ikaruga, Dodonpachi Daiohjou, Ultra Street Fighter IV.
Friends – retrospel, spelmusik
Friends är en minst sagt undanskymd liten butik i två våningar som ligger i den norra delen av Akihabara, bredvid Suehirocho-stationen. Följ Chuo Dori norrut till den första större korsningen (med Kuramae-hashi Dori) och gå till det nordvästra hörnet av korsningen. Här finns en butik med en massa hobbyprylar, men gå vidare åt väster förbi kaféet Segafredo. I en oansenlig trappuppgång i ett mörkblått tegelhus finns Friends, och där kan du hitta en massa rariteter till riktigt bra pris samt även en del spelmusik och andra prylar. Missa inte heller trappuppgången mellan Friends och Segafredo: här finns på andra våningen en arkadspelsaffär med ett stort utbud av Neo-Geo MVS-kassetter.
Exempel: samlingen med alla Castlevania-soundtrack.
Kotobukiya – figurer, memorabilia
Kotobukiya är definitivt värt ett besök om du letar efter nya figurer och andra samlarprylar. De har inte bara sina egna grejer utan också mycket annat, inklusive det senaste inom Transformers, tonvis med Studio Ghibli-grejer, en massa DC- och Marvel-figurer, massor av Star Wars och en halv våning med Tales of-grejer. När du kommer ut på Chuo Dori går du över gatan och ett kvarter in på andra sidan, så bör du se deras gröna skylt.
Exempel: Transformers Masterpiece Shockwave, Figuarts Star Wars-figurer, speldosor med Totoro.
Trader 1
Trader 2
Trader 3 – nya spel, retrospel, anime, film, figurer
Trader har tre butiker i Akihabara, där två ligger nästan mitt emot varandra längst Chuo Dori och Trader 2 ligger på samma bakgata som Kotobukiya. De följer ungefär samma upplägg – nya och begagnade spel till moderna format på bottenvåningen, retrospel en våning upp och sedan ett antal våningar med barnförbjudet. Priserna är oftast inte jättebra och vill du ha hyfsat nya, populära spel kan du hitta dem mycket billigare på Book-Off. Men utbudet är bra, särskilt på samlarutgåvor och specialkonsoler.
Exempel: Dead or Alive Xtreme 3, arkadstickor till Street Fighter V.
Super Potato – retrospel, memorabilia, figurer
Vafalls? Kommer legendariska Super Potato så långt ner i listan? Ja, just därför. Super Potato är turiststället nummer ett och därför går det i praktiken inte att göra några fynd där. Du kan hitta allt i Famicom-väg i bra skick och massvis av samlarprylar med Nintendo-tema, och en renodlad Nintendoist kan nog ägna en hel dag åt de flera våningarna. Men butiken är trång och saknar rariteter, och skulle du trots allt hitta dem får du betala en hand och ett ben. Men att det skulle vara urplockat stämmer då verkligen inte, det finns hur mycket grejer som helst. Du hittar butiken snett mitt emot Kotobutiya, ett kvarter väst från Chuo Dori.
Exempel: Godis med gamertema, plushies av Kirby och urgamla originalkonsoler.
Figure Hobby Palace – figurer
Den här intetsägande butiken nästan längst uppe vid korsningen till Kuramae-bashi visade sig ha en massa roliga prylar när jag hittade den sista dagen. Det finns flera våningar och du kan hitta figurer från alla tänkbara serier. Fjärde våningen öppnar av någon anledning inte förrän klockan ett, men häng på låset så kan du hitta spännande saker där också.
Exempel: Medicoms figurer från Jojo’s Bizarre Adventure.
Hobby Paradise – figurer
Ut på Chuo Dori och ett kvarter söderut (under järnvägen) hittar du Hobby Paradise, flera våningar med uthyrningsbara boxar som säljer begagnade figurer i massor. Det finns ingen egentlig sortering så du lär behöva söka runt överallt, men du kan göra jättefynd.
Exempel: Figuarts Zero Frozen-figurer för mindre än halva priset.
Book-Off – nya spel, retrospel, anime, film, böcker, spelmusik
Under sydöstra hörnet av stationen, under järnvägen, hittar du en stor Book-Off med en hel del spel. Hyfsat nya spel och en massa gamla finns här och det kan ofta löna sig att jämföra priser med Trader, men de riktiga rariteterna som på Mandarake kan du nog glömma. Väl värt ett besök i alla fall.
Exempel: Billiga Vita-spel.
Sofmap – elektronik, nya spel, figurer
Det här är i huvudsak en elektronikkedja men på de många våningarna finns oväntat mycket spel och framför allt oväntat mycket plastfigurer av olika stil. Sofmap är hur som helst ett bra ställe att lära sig eftersom det är väldigt lätt att hitta till, ett kvarter norr från stationen på östra sidan av Chuo Dori. Så varför inte kika in och se om du hittar något spännande!
Exempel: Nya spel och annan elektronik.
Yodobashi Akiba – elektronik, figurer, spel, anime, film
Till skillnad från allt annat ligger det enorma 11-våningshuset till öster om stationen, inklämt mot motorvägen. Här kan man förmodligen tillbringa en hel dag med all möjlig elektronik, men de har också rejäla spelavdelningar och en jättestor hobbyavdelning med modellplan, bilar, tåg och liknande. Även en del samlarfigurer, och eftersom det inte är riktigt lika mycket turister kan man göra en del fynd.
Exempel: Figuarts Mario-figurer, Star Wars.
Nakano Broadway – you name it
Och så är det dags att ta en tripp västerut. Hittills har jag skrivit i ungefärlig prioriteringsordning, men det här stället måste du lägga en dag på specifikt. Från Akihabara kan du direkt ta Sobu Main Line västerut och åka till Nakano. Från stationen går du norrut och hamnar nästan direkt på en övertäckt shoppinggata. Följ denna så hamnar du i nästa kvarter som är Nakano Broadway. Går man bara runt bottenplanet kan det verka som en besvikelse, med bara ett par arkadhallar som upphetsande inslag. Men går du uppför trapporna så hittar du två jätteskyltfönster med superovanliga Transformers, och det är bara början. Mandarake har en rad butiker med olika teman på våning två, med samlarfigurer, spel, spelmusik, anime, serier och allt man kan önska sig. Våningen längst upp har riktigt gamla prylar, animation cels och annat exklusivt. Med alla butiker i flera våningar kan man lätt spendera en dag (och tusentals kronor) här. Enda nackdelen är att det inte finns några bra matställen just i Nakano Broadway och det är inte direkt fullsmockat i den andra gallerian heller.
Exempel: En stillbild ur Princess Mononoke för 200.000 yen, Dracula X till PC Engine för cirka 20.000 yen.
Översiktskarta: