Jag köpte en drös Disney-bluray för att komma ifatt lite på filmer som jag missade när det begav sig. En av dem var Ringaren i Notre Dame, som i efterhand visade sig vara en riktig höjdare. Nu kom den visserligen på nittiotalet så det var kanske ingen överraskning, men jag gillade den skarpt. Med fyra riktigt briljanta karaktärer, en slående historisk omgivning och sådär typiskt Disney-magnifika ögonblick, för att inte tala om en osedvanligt mörk berättelse, tar den sig definitivt in på topplistan.
Något som dock stör mig är att jag ännu en gång har kommit på mitt undermedvetna med att designa saker utan min medverkan. Jag skrev ju tidigare att Silvers garderob hade likheter med Boromirs. Nu upptäckte jag att en av mina karaktärer är plockad nästan exakt från Esmeralda, eller närmare bestämt hennes dansklänning.
Blactka är egentligen inte min figur, men jag skapade henne åt en kompis. Namnet var taget från slumpgeneratorn i Daggerfall, som ofta tog fram märkliga kombinationer. Utseendemässigt är hon bokstavligen stöpt efter en tennfigur, Midnight, från en av Ral Parthas Forgotten Realms-serier. Det var en av figurerna jag hade köpt runt 1996 när jag var rätt aktiv figurmålare, men Blactka skapades något år senare och formades efter figurens generösa former.
Men alltså, färgerna är Esmeraldas. Röd klänning och lila axelpuffar är en ganska hemsk kombination egentligen, och det är därför jag minns att jag specifikt valde dem för att hon skulle se lite märklig ut. Svart hår och grå hy stämmer också mestadels in, det är bara tur att jag misstolkade att variager skulle vara gråaktiga, annars hade hon varit ännu mer lik. Det blev inte bättre när Blactka senare erövrade ett kungarike och började klä sig i guld.
Detta alltså utan att ha sett Ringaren i Notre Dame förrän nu. Men med Disneys mediaapparat som den är måste jag garanterat ha sett Esmeralda minst ett par gånger mellan 1996 och cirka 1997-1998 då jag målade och ritade Blactka. Och det räckte tydligen.
Det irriterar mig när mitt undermedvetna gör saker utan att jag är medveten om det… vad kommer härnäst, att Shaana är en fullständig klon av Laurana från Dragonlance förutom utbytta färger?
Jag minns min reaktion när jag läste att Disney skulle göra en Ringaren-film… ”Vad i h-e!? Vad kommer härnäst, trojanska kriget i barntillåten tappning?” (Och sedan kom Herkules… ugh, Herkules….)
Filmen är väl acceptabel i sig själv, men jag finner karaktärerna rätt bleka, till stor del på grund av att handlingen är plågsamt tillrättalagd. I boken är Quasimodo en grotesk, misantropisk massmördare, Phoebus vad du skulle kalla en skitstövel och Frollo betydligt mer sammansatt och mänsklig. Esmeralda torteras med spanska stöveln och (spoiler!) det slutar *inte* lyckligt.
(Om man nu tycker att ”den tjocka mysgubben ger med glädje sin välsignelse till Hollywoodparet” är ett lyckligt slut.)