månadsarkiv: januari 2012

Grattis på födelsedagen, Mitsuda!

Lämna ett svar

En av spelvärldens största musiker, Yasunori Mitsuda, fyllde 40 år igår. Det tänkte jag fira genom att länka till en massa copyright-brytande Youtube-videor. Jo. Men jag tänkte också berätta var du kan köpa musiken.


Small Two of Pieces är sluttemat från Xenogears, som är Mitsudas i mitt tycke bästa verk någonsin. I den här versionen, från orkesteralbumet Myth, är det mäktigare än någonsin. Skivan kan du köpa via CDJapan (annonsen till höger) eller via Itunes.


Spring Lullaby kommer från Creid, den tidigare arrangerade skivan från Xenogears. Det är en riktigt skön version av motivet från Gathering Stars in the Night Sky och Flight. Xenogears Creid finns också på CDJapan, tyvärr inte på Itunes. ... Läs hela texten

Jakten på ett japanskt namn

2 svar

För en massa år sedan, när jag var som mest inne i min japanska fas, tog jag reda på hur man skulle skriva mitt namn på japanska. Och då menar jag inte fonetiskt med hjälp av katakana, det är inte så svårt. Nej, jag ville ha ett namn som skrevs med kanji, de kinesiska tecknen. Förutom att de är snyggare att skriva, som en riktigt snygg signatur jämfört med vanliga blockbokstäver, så bär ju också kinesiska tecken med sig en betydelse som kan vara mer eller mindre fyndig.

Så jag började slå i kanjilexikonet (Spahn-Hadamitzkys fantastiska The Kanji Dictionary) och leta tills jag hittade någon intressant variant. Något ”L” existerar inte i japanskan så det blev till slut dessa tecken som utläses MI-KAERU. ... Läs hela texten

300 toppspel #42: King of Fighters ’98

1 svar

King of Fighters ’98
Format Neo-Geo
Utvecklare SNK
År 1998

King of Fighters var ursprungligen en crossover i sig, med figurer från Art of Fighting, Fatal Fury och äldre spel som Ikari Warriors. Men den fick snabbt ett eget liv och en egen handling, fylld med karaktärer som kom och gick för att driva handlingen framåt. Redan efter 1997 års spel hade figurer dött och den stora fienden stoppats. Därför valde SNK att göra en bokstavlig drömmatch, en best of-samling av de som varit med fram till dess, medan de skissade på nästa stora grej. Men trots att ’98 egentligen var ett mellanår var det ingen som klagade. Det var nämligen praktiskt taget perfekt. Massvis av de coolaste figurerna, ett extremt genomtänkt stridssystem med ett enkelt val mellan två lika effektiva tekniker, och en presentation som sprudlade av energi och brutalt misshandlad engelska. Själv fick jag inte uppleva det förrän Dreamcast-versionen året därpå, men det blev ändå en favorit. Sedermera letade jag rätt på Neo-Geo-originalet som förblir min favorit i serien, trots King of Fighters XIII. Tvådimensionell perfektion. ... Läs hela texten

Och så var Soul Calibur 5-gänget komplett (?)

Lämna ett svar

Några läckor senare verkar det som att alla figurer i Soul Calibur 5 är visade. Alpha Patroklos med Setsukas gamla stil dök ju upp häromdagen och igår kom bilder från figurvalskärmen där två bossar visar upp sig i all sin prakt: dels Elysium som är en praktiskt taget naken Sophitia (som nu är död och någon sorts ängel, därav Elysium som är det grekiska himmelriket, typ) och dels Kilik som nu döljer ansiktet i en egyptisk mask och dessutom, väl värt att påpeka, står på den onda sidan av valskärmen. På samma sida finns också vad som lär vara Omega Pyrrha, som ser ut att ha lånat Adam Jensens solbrillor, men mer av henne går inte att utläsa. Till dessa tillkommer alltså som sagt Edge Master och Algol samt skämtgubben Dampierre, och sen är nog valskärmen full. ... Läs hela texten

Första intrycken av Starhawk

Lämna ett svar

Idag rullade betaversionen av Starhawk igång för Playstation Plus-användare och jag passade på att köra några matcher. Första intrycken är… goda. Det känns fortfarande som Warhawk fast med en tajtare kontroll. Särskilt springandet i Warhawk var ju ofta lite sladdrigt i rörelserna, nu är det betydligt mer precist. Jag får också en känsla av Halo av någon anledning. Kanske för att fordonen känns ännu mer Halo-iga och för att närstridsattacker är väldigt effektiva.

Två banor hittade jag, Space och Acid Sea. Båda går att köra som deathmatch eller capture the flag och i olika storlekar för olika antal spelare. Oavsett vilken är det gott om plats för både fordon och strid till fots, och hittills känns det som att balansen från Warhawk är bibehållen. Visst kan det vara nervigt att helt plötsligt springa på en jeep fullastad med fiender men med några välplacerade granater så är det inte omöjligt att vinna. ... Läs hela texten

Tack och adjö, Setsuka

Lämna ett svar

Idag var det nya-fightingfigurer-dagen. Capcom släppte en hel trave nya introduktioner till Street Fighter x Tekken. Dels återser vi Vega och Balrog (snark) och Paul och Law (snark), men det hintas också om ytterligare två gästfigurer till Vita-versionen, som i så fall får Pac-Man (!) och Mega Man (!!). Och inte nog med det, det ser ut att vara Ugly Box Art Mega Man (!!!), som i så fall får sin spelbara debut efter att Mega Man Universe lades ner.

Sen var det inte Namco själva utan en spansk sajt som läckte en halvny figur till Soul Calibur 5, nämligen en specialversion av Patroklos, så kallade Alpha Patroklos. Nej, han är ingen naken klon utan en variant som dyker upp senare i storyn, och istället för sitt grekiska svärd och sköld använder han Soul Calibur, fast med samma iaidostil som Setsuka hade. Därmed kan vi förstås utesluta henne. Det känns då också rätt givet att vi får en Omega Pyrrha som använder Soul Edge med någon annan stil, en vild gissning är Yun-Seongs eftersom en tonfa-version av svärdet vore aningen förnedrande. ... Läs hela texten

Hem till Midgård

Lämna ett svar

En kompis tipsade om att göra ett återbesök i Lord of the Rings Online, nu när det är ”gratis” och allt, så jag satte mig ner för att ladda hem mastodontklienten. Tyvärr visade det sig att alla gamla konton försvann när Turbine tog över, om man inte flyttade över dem, så mina framgångar var utraderade. Trots det kände jag mig hyfsat peppad. Det är ju bara elva månader kvar till Bilbo och nu när World of Warcraft ändå känns meningslöst för tillfället kan jag lika gärna utforska här som någon annanstans. ... Läs hela texten

40 år av kampsport

1 svar

Igår firade Östersund Budokai fyrtio år som förening. En av grundarna var Michael Söderkvist som tidigt började med karate och tillsammans med några kompisar bildade en förening, som några år senare skulle slå sig ihop med andra stilar som jujutsu och judo (judo försvann senare från sortimentet men istället tillkom aikido och mina stilar, jodo och iaido). Dagen inleddes i dojon i Valla där det bjöds på demonstrationer av de olika stilarna, själv kunde jag tyvärr inte närvara. Men vid 17 sammanstrålade allihop på Wargentin-skolan för middag och festligheter. ... Läs hela texten

Soul Calibur till Iphone

Lämna ett svar

Kom just tillbaka efter en härlig kväll med jodogänget och tänkte bara kommentera en nyhet. Soul Calibur, det första alltså, släpps nästa vecka till Iphone. Jag vet inte om jag är särskilt uppjagad. Det där med stora feta handkontroller klistrade över skärmen känns som ett recept för ångest, efter att ha lidit mig genom Street Fighter IV ett tag. Däremot hoppas jag på en Android-version. Då skulle helt plötsligt en Xperia Play få sin killer app och då kan det nog tänkas bli en ny telefon i min framtid… ... Läs hela texten

300 toppspel #41: Star Wing

Lämna ett svar

Star Wing
Format Super Nintendo
Utvecklare Nintendo
År 1993

Jag var förstås intresserad av Super Nintendo redan från start, men suget blev inte så där riktigt brutalt förrän 1993. Då släpptes Star Wing (eller Star Fox, men det namnet kommer aldrig att kännas lika nostalgiskt för mig), och helt plötsligt var den grå burken det coolaste man kunde äga. I brist på en egen maskin besökte jag kompisar så ofta det gick, och jag tror att jag rentav hyrde det några gånger. Trots att det renderades i ett pyttefönster i möjligen 15 fps var det intensivt, vackert och hade alldeles perfekt utmaning. Det var klurigt men inte omöjligt, och dessutom på typiskt Nintendo-vis fullpackat med hemligheter. Fortfarande händer det att jag dammar av den gamla SNES:en (som jag numera äger) och drar fram den slitna kassetten, för att spela ett av Nintendos bästa spel genom tiderna. Jag tar oftast den där genvägen genom det svarta hålet, för Corneria och båda Venom-banorna är ju trots allt bäst. Sen spränger jag Andross i småbitar och lyssnar igen på de bisarra rösterna och den minst sagt episka musiken. ... Läs hela texten