Så var det (nästan) slut på veckans skräckhistoria i Frankrike. Jag har suttit klistrad vid browsern eller mobilen och följt vad som har hänt sedan de två mördarna klev in på Charlie Hebdo-redaktionen och började döda. Som vanligt gick det inte att förstå bredden av det hela förrän senare. Vansinnesdåd finns det gott om, men det här var ett slag rakt mot demokratins centrum, och därför extra horribelt.
Jag har förstås aldrig läst tidningen och kommer troligen aldrig att göra det. Deras bilder är fula, burdusa och provokativa på gränsen (eller över den) till främlingsfientliga. Jag är inte alls förvånad över att de är vana kunder hos rätten för att stå till svars för förtalanklagelser. Och det är helt som det ska vara. Journalister och konstnärer kan och ska ifrågasätta uppåt och neråt, åt vänster och höger. De ska testa gränser, och när de passerar gränserna ska de betala för det med böter och ursäkter. Så fungerar det.