Fightingspelens historia: Nytt årtusende, nya riktningar

I en serie på fem delar berättar jag historien om fightingspelens uppkomst, framgångar, fall och återkomst.

Del 1Del 2Del 3Del 4 – Del 5

Namco hade slagit sina påsar ihop med ärkerivalen Sega och gett Dreamcast sin största systemsäljare: Soul Calibur. Smått chockade stannade de andra utvecklarna upp för att tänka efter. Tecmo släppte sitt andra Dead or Alive, och använde rörligheten från Soul Calibur för att skapa större arenor där man kunde röra sig mellan olika områden. Namco själva tog ett steg tillbaka med Tekken Tag Tournament som egentligen bara blandade Tekken 3 med tag-team-läget som Capcom och SNK hade hittat på, något som även Tecmo hade med i Dead or Alive 2. Ja, 2000 var tag-teamets år, när Playstation 2 lanserades med ovan nämnda spel samt det rätt usla tredimensionella Street Fighter EX3, även det med två kämpar mot två. Till och med Marvel vs Capcom 2 och Capcoms småobskyra Project Justice: Rival Schools 2 använde utbytbara kämpar i striderna. Egentligen bryter den spelvarianten mot grundregeln för genren, att det alltid är en mot en. Men samtidigt användes två karaktärer bara i en del specialattacker.

Ännu en outsider som etablerade sig 2000 var Arc Systems, som med Daisuke Ishiwataris spektakulära animeslagsmål Guilty Gear X roffade åt sig en stor del av 2D-fansen. Sanslösa karaktärer blandades med lika sanslösa specialattacker, och den högupplösta grafiken (för den tiden, 640×480 pixlar) imponerade stort. Sedan dess har Guilty Gear X släppts i otaliga nya varianter som börjat närma sig Street Fighter II i antal och förtagit nyhetens behag en aning, men det är fortfarande ett djupt och otroligt polerat spel.

Efter att ha satsat allt på Dreamcast som sedan lades ner 2001 verkade luften gå ur Capcom, och fram till 2008 släpptes egentligen bara Capcom Fighting Jam, som en städare på Capcom hade klistrat ihop av befintligt material på en kafferast. SNK gick som sagt i konkurs samma år, men räddades genom en del halvskumma affärer och återuppstod som SNK Playmore. Även om de numera är så långt från mainstream man kan komma fortsatte de kämpa på med en del lysande spel som Neo-Geo Battle Coliseum, King of Fighters XI och Samurai Shodown 6.

2001 blev alltså inget bra fightingår, trots att Capcom vs SNK 2 var en höjdare. Namco irrade runt med Tekken 4 som försökte imitera Dead or Alive 2, samtidigt som Tecmo själva släppte Dead or Alive 3. Tecmos expertis dominerade den nya Xbox, och flyttade över fanskaran till Microsofts läger när Sega inte längre gjorde konsoler. Virtua Fighter 4 släpptes till arkadformat, men dröjde i sin konvertering, och när det väl släpptes var ett Virtua Fighter-spel för första gången inte det snyggaste i branschen. En påkostad expansion, praktiskt taget en uppföljare men med samma grafikmotor, Virtua Fighter 4 Evolution, sålde ytterligare ett par exemplar till fansen, men serien tog ändå stryk försäljningsmässigt.

Det var för övrigt en trend som gällde alla. Soul Calibur II lyckades sälja en hel del tack vare sitt reklamtrick med exklusiva karaktärer på tre olika format, där Link drog upp Gamecube-versionens försäljning ordentligt. Soul Calibur III försvann däremot utan större uppmärksamhet, och trots en rejäl uppryckning gick inte heller Tekken 5 så bra som det förtjänade. I skuggan av stortitlarna släpptes det också en hel del mer obskyra spel, dock i praktiken bara i Japan. Fist of the North Star, Sengoku Basara X, Arcana Heart och Melty Blood var några av de mer framgångsrika titlarna i skymundan.

Under många år i mitten av 2000-talet kunde man göra ett ganska snyggt diagram där enkel spelkontroll innebar stor försäljning och tvärtom. Relativt primitiva slagsmål som de trehundrafemtio Dragonball Z Budokai-spelen, Naruto-spelen och Mortal Kombat-titlarna sålde mer än mer lättillgängliga spel som Tekken och Dead or Alive, som i sin tur utklassade Virtua Fighter och de få återstående tvådimensionella spelen.

Dead or Alive 4 och Virtua Fighter 5 tog båda steget in i den här generationen tidigt men mötte inte några större framgångar; i Dead or Alives fall eftersom det var sämre än trean och Ultimate-versionen, och i Virtua Fighters fall eftersom det stressades ut till Playstation 3-premiären utan onlinestöd och sedan skyfflades över till Xbox 360 i skymundan. Soul Calibur IV gick också bara hyfsat, tack vare inhopp från Star Wars, och det ryktades att Namco skulle lägga serien i malpåse. Det såg mörkt ut för fightingspelen och deras fans.

Lämna ett svar