Är det bara jag som börjar vara less på att varenda litet spel ska ha rollspelsinslag numera? Det går knappt att hitta ett nytt spel idag där man inte levlar upp det ena eller andra och placerar poäng eller låser upp förmågor allt eftersom. Ofta är det specifikt för onlinelägen där man bygger upp erfarenhet och på så sätt låser upp nya vapen som ofta är bättre än de vanliga, vilket motsäger hela grejen med att tävla i onlinespel till att börja med. Hur skulle det se ut om jag mötte en bättre Ryu-spelare i Street Fighter och inte nog med att han hade spelat tusen matcher mer än mig, han tålde också 20% mer och kunde kasta tredubbla Hadoken?
En definition av rollspel må vara på sin plats. Rollspel är det när siffror och slump är inblandade i resultatet av dina handlingar, och det går att utveckla sin karaktär manuellt genom att fördela någon sorts poäng som dessutom går att fortsätta samla ihop så länge man orkar. Om man sedan spelar en ensam hjälte eller ett gäng, om det är i realtid eller dragbaserat, om det är fantasy/science fiction eller inte, det har mindre betydelse.
Nu ska jag inte vara för kategoriskt fördömande. Mitt absoluta favoritspel stoppade in ganska rejäla rollspelsinslag i Metroid och kryddade med japansk gothromantik och skapade Castlevania: Symphony of the Night. Lite av samma tendenser fanns också i Zelda II som också är en av mina favoriter i serien. Men där rörde det sig ändå om actionäventyr som fick rollspelsinslag. I modern tid har det blivit extremt. Två tidiga titlar jag minns är Onimusha 2 och Grand Theft Auto: San Andreas. I det förra kändes det fortfarande lite mer som traditionellt actionäventyr och jag hade inget större behov att stå och mangla fiender bara för att bli starkare, men jag minns specifikt hur malplacerat det kändes i San Andreas. Där var min figur helt värdelös till en början och det krävdes många timmars nötande innan han blev stark och snabb nog för att göra resten av spelet njutbart.
Fördelen är förstås att man kan styra lite över svårighetsgraden i spelet, och att det finns ett samlarbehov inbyggt. I onlinespel har man ju också konkreta resultat att sträva mot: att bli överlägsen sina motståndare, vilket är attraktivt så länge man inte ser det från motståndarens synvinkel. Det skapar också längre speltid, vilket visserligen inte behöver vara positivt om spelets ordinare fem timmar fylls ut med tio timmar enahanda nötande.
Det här är något som influerar alla möjliga genrer, från sportspel och racing till pusselspel och strategi. Ironiskt nog finns det bara en genre som får mindre och mindre rollspelsinslag, nämligen rollspelen.
En kort historik kan vara på sin plats. Den ursprungliga typen av datorrollspel var direkta motsvarigheter till vardagsrumsrollspelandet där man fick stövla ner i ett grottkomplex med ett gäng barbarer, tjuvar, magiker och präster och ha ihjäl allt i sin väg. Spel som Wizardry, Eye of the Beholder och Dungeon Master. De mest renodlade rollspelen av den typen är mer eller mindre utrotade idag, även om Wizardry faktiskt lever kvar som budgettitel i Japan. Där skapade man bokstavligen en uppsättning rollfigurer som man sedan gav en hoper siffror, ofta framslumpade med virtuella tärningar, och kastade dem mot vad spelledaren (datorn) kunde tänkas hitta på för jävulskap.
Sen var det de japanska rollspelen som satte en ny standard, med dragbaserade strider men med bestämda karaktärer och mycket mer handling. Final Fantasy blev förebilden för hela genren och där har vi kanske lite av problemet. För de spelen har blivit mer och mer filmiska, linjära och spektakulära, på bekostnad av det som faktiskt definierar rollspelen. Final Fantasy XII var dock ett lysande undantag, och så har vi ju Dragon Quest-serien som löser problemet med utveckling genom att helt enkelt låta bli. Där finns fortfarande en bastion för traditionellt, kvalitativt rollspelande. Det som också är ett problem för de japanska rollspelen idag är att de nästan helt har förpassats till bärbara format med en helt annan prestige oavsett kvaliteten.
Sen har vi västerländska rollspel. Det finns förstås en obruten linje från de första Dungeons & Dragons-adaptionerna fram till den absoluta höjdpunkten med spel som Baldur’s Gate II. Även Elder Scrolls har sina rötter långt tillbaka i spel som Ultima Underworld. Och det är väl ändå rätt tryggt att två av de absolut bästa rollspelsutvecklarna, Bethesda och Bioware, är enormt framgångsrika även idag. Men frågan är om de inte har glömt sina rötter.
Det har varit en gradvis förändring mot mer och mer action och mindre rollspelsinslag hos båda utvecklarna. Jag ska inte peka ut Oblivion specifikt för på samma sätt som det införde mer action och strömlinjeformade spelsystemet var Morrowind ett enklare och mer begränsat spel än Daggerfall. Men för varje titel fortsätter det att plockas bort färdigheter och packas ihop saker, fram till att vi snart inte har några siffror eller valmöjligheter alls mer än ”krigare, magiker eller tjuv, och hälsa/mana”. Bioware tog jättekliv åt det hållet med båda sina serier: Dragon Age var ett klockrent rollspel enligt konstens alla regler medan tvåan lyckades plocka bort mycket av genren, och även om Mass Effect hade inslag av tredjepersonsshooter så är det inte i närheten av vad tvåan är: Gears of War med dialogträd. Snart verkar den enda definitionen av genren rollspel vara just att det innehåller tomtar och troll och/eller utomjordingar.
I den ursprungliga definitionen av rollspel ryms ett ganska stort mått av nördighet, att sitta och planera karaktärsutveckling och hitta på bakgrundshistorier. Det är inget som gemene man vill hålla på med, men ändå vill man gärna ha lite av det där coola med rollspel. Vara lite Aragorn och hacka lite monster liksom. Den skaran som vill se Aragorn göra en supersnygg dubbel nertagning och hacka ihjäl tre orcher med en knapptryckning är större än den skaran som vill sitta och fundera på om han ska ta på sig ringbrynjan och få +3 i försvar men samtidigt -1 i smidighet. Och när genren av naturliga orsaker behöver ganska stora produktionsvärden är det inte konstigt att marknadsanalytikerna hellre stoppar in lite hårdrock och lite mer action. Det blir inga snygga trailers av rollformulär och statistik.
Men ändå. Även om spel med blandad genre kan vara briljanta (som sagt: Symphony of the Night) saknar jag de utpräglade genrerna som verkligen vågar satsa på en sak och göra det bra, utan att snegla på alla andra spel. Om varken Bioware, Bethesda eller Square tänker ge oss några fler riktigt renodlade rollspel av hög kvalitet, vem ska då göra det?