Nu är det bara två avsnitt kvar av min genomkörare av tidernas bästa science fiction-serie. Den egentliga handlingen är överstökad, nu pågår den den sista, jobbiga biten när alla säger farväl. De sista sidorna av den mäktiga historia som kallas Babylon 5. En epilog, mer eller mindre.

Det är märkligt hur alla karaktärer växer och får utrymme att bli mer intressanta. Inte bara de stora namnen utan återkommande småroller som allihop får växa till sig. Ambassadörerna för framför allt Drazi och Brakiri dyker upp mer och mer, från att ha varit statister, i takt med att de får större betydelse. Löjtnant Corwin likaså, som dyker upp tidigt i serien med någon enstaka replik som ”The jump gate is activating” men blir en riktig karaktär längs vägen. Och det var nog många som trodde att Zach Allen skulle vara ännu en bortglömd säkerhetskille som Garibaldi kunde bolla lite dialog med i ett avsnitt. Och en av mina doldisfavoriter, Ta’Lon, den godmodige narnen med sitt svärd, som bokstavligen var en namnlös bakgrundsfigur tills vi lärde känna honom. Lite som i verkliga livet. Sen kan vi inte heller glömma typer som Morden, som lyckas vara så charmigt Jimmie Åkesson-läskig vart han än går, eller Alfred Bester som lika gärna hade kunnat vara ett gästspel i en enda episod tills det visade sig vilken otroligt viktig roll han skulle spela.

Fast nu så här på slutet vill jag passa på att berätta mer om ytterligare två storfavoriter. Först och främst Tessa Holloran, eller Number One som vi först lär känna henne som. När våra hjältar är på Mars för att hjälpa motståndsrörelsen mot Jorden är hon ledaren och gjorde ett starkt intryck på mig. Hon spelades av Marjorie Monaghan, en reslig dam som passade perfekt som den luttrade och småbittra krigaren. Faktum är att hon fick lämna en hel del inspiration, inklusive ett modifierat efternamn, till min favoritfigur Shaana som jag höll på att utveckla i samma veva. Och inte heller Tessa blev bortglömd, utan dyker upp så här i slutskedet för att få nya saker att göra. Hade det blivit en sjätte säsong hade hon varit med ordentligt och då hade Babylon 5 varit ännu lite bättre.

G’Kar, Kosh, Lyta, Tessa och alla andra favoriter i all ära, men höjdpunkten i serien är ändå Marcus Cole. En riktigt klassisk tragisk hjälte, nästan bokstavligen plockad ur något Shakespeare-drama. Jason Carters teatraliska stil gjorde inte det minsta för att motverka det. Han var en ständig källa av minnesvärda citat blandat med massvis av action. Och jag kan passa på att avslöja det nu. Det är på grund av Marcus Cole som jag har skägg och ofta (om än inte just nu) har långt hår. Så inspirerande var han för en nördig sexton-sjuttonåring. Min stilikon var Babylon 5:s svar på Aragorn. Det var bara synd att jag inte kunde stoltsera med en lika ståtlig näsa.

Marcus öde var förstås oundvikligt redan från start, och fullständigt perfekt för hans karaktär. Men det bidrog nog ändå till känslan av att säsong fem av serien kändes lite tommare, lite mindre inspirerad. Skulle jag ranka säsongerna så är förstås den fjärde överlägset bäst, följt av två och tre, och sedan säsong ett och slutligen femman. Femman må vara jämnare utan de riktiga klavertrampen som ettan hade, men i gengäld finns inte heller de där riktiga guldkornen som Babylon Squared och Signs and Portents. Men så är det ju också en enda lång epilog efter den makalösa fjärde säsongen och trots det lyckas de klämma in två riktigt omfattande intriger. Och sett som helhet, som en sammanhängande historia med 111 kapitel, så må det vara hänt att några inte håller måttet. Jag tyckte att Frodo och Sams promenad genom Mordor var dödligt trist men det förändrar inte att Sagan om Konungens Återkomst är en av tidernas bästa filmer. Babylon 5 är strålande science fiction och väl värd att se igenom en gång. Eller fyra, eller vad det nu börjar bli vid det här laget…