Jag hade bokat leverans av det nya Nalle Puh-setet från Lego som skulle dyka upp idag. Så fick jag meddelande att det var levererat – två timmar tidigare – men inget fanns vid ytterdörren. Så nu får jag jaga på både Postnord och Lego, och så återstår det att se om det kommer att dyka upp. Eller om någon jäkel knyckte mitt paket.
Ack, det var nog bara en tidsfråga, men efter Curiosity Rover, Saturn V, International Space Station och Apollo 11-landaren kommer NASA och Lego snart att släppa en storskalig rymdskyttel, i form av Discovery. Som extra bonus innehåller den också en modell av Hubble-teleskopet, även det ett berömt stycke teknologi. Setet kommer att innehålla 2354 bitar och kostar 1999 kronor när det släpps den 1 april. Jag har sedan länge fått slut på plats, och ovan nämnda NASA-set fyller redan hedersplatserna i vardagsrummet. Ack, vad ska man ta sig till?
En bieffekt av att Hasbro konstant släpper nya, bättre versioner av sina Transformers-klassiker är att jag blir lurad att köpa dem gång på gång. Blurr fick sin första moderna, välgjorda tolkning för tio år sedan, och den gladde jag mig åt ett tag. Sen blev den versionen rätt rejält utklassad av en ny version i Power of the Primes-serien, så den köpte jag också och trodde att jag skulle vara nöjd.
Men nu har han fått en sista, slutgiltig version (åtminstone tills de kommer sig för att göra en Masterpiece-tolkning av honom). I Studio Series 1986 återskapas karaktärerna från den tecknade filmen i ordinarie leksaksskala men så nära man kan komma originalen. Till skillnad från Hot Rod som jag köpte nyligen är Blurr en Deluxe-figur och därför snäppet mindre, men de passar ändå bra ihop. Blurr är inte heller riktigt lika komplicerad, men förvandlingen har ändå aningen fler steg än vanligt.
Jazz var förstås en av de mest populära karaktärerna i både den ursprungliga tv-serien och serietidningen, och han var sedermera en av få leksaker från 1984 som överlevde massakern i början av filmen (spoiler alert för en trettiofem år gammal film). Ändå var han länge en paria, kanske delvis eftersom hans Porsche-baserade modell inte gick att porträttera längre då Porsche motsatte sig ”krigsleksaker”. Men då och då poppade det upp Jazz-varianter. Han fick en ny karriär som Mazda i Binaltech (som länge var den näst bästa Transformern överhuvudtaget i min samling), han fick en ganska hemsk tolkning i Michael Bay-filmen och även en väldigt fräsch nytolkning i Transformers Universe för tio år sedan.
Somehow, with everything going on Lego managed to not only release a bunch of ridiculously big sets, they also managed to mostly keep them stocked. With that said, if you want a set early you basically have to order in the first week, or have to wait months for restocks. And as always, once these sets go out of production prices will skyrocket. 2020 was the most insane year so far in terms of huge sets, with eleven sets bigger than all five of my favourite sets. Luckily I didn’t particularly want any of them, but there were plenty of ways to spend money on Lego this year:
That said, I also didn’t find many interesting minifigures. I bought almost no regular sets, and the collectible minifigure lines weren’t amazing. The Viking in Series 20 was cool, and a couple more. There were two major nostalgic figures with the orange Classic Space figure released with the book The Lego Minifigure: A Visual History, and the new rendition of Captain Redbeard in the Pirates of Barracuda Bay set.
As for the sets themselves, there are a few honourable mentions. The Chinese New Year Temple Fair was almost forgotten, being released so early in the year, but it was a really cool, detailed set. It’s currently boxed up, waiting for somewhere big to put it, because it needs a lot more space than 2021’s Spring Lantern Festival. Having recently been to Tokyo, I was also delighted to get the Architecture skyline set, which featured several of the most recognizable buildings.
Then there was the Lego Super Mario line, which had some interesting buildings and functions, but all those have been torn down already. The main attraction was the brick built figures, which are waiting for an opportunity to invade my city with brick Goombas, Koopa troopers, Bob-Ombs and of course Bowser himself. While the Mario figure is way too bulky to work in any other scenario, the enemies actually work in other themes.
With that out of the way, on to the top five Lego sets of 2020:
5) International Space Station
2020 was an anniversary for this marvellous creation so the late Ideas set was quite suitable. I binged ISS for a while, visiting it in VR and building this, and the set is quite amazing. It has a huge footprint, but also makes for a very distinct model that will keep its place in my bookshelf.
4) Bookshop
Speaking of books, the yearly modular was a great, quaint little set with two nice buildings and some lovely detail. While not reaching the heights of the classic modulars, it’s definitely the best since Assembly Square.
3) Nintendo Entertainment System
It’s a fairly spectacular Lego year when this is only number three. The build of the console itself was amazing and created a slightly smaller but insanely detailed NES, complete with connections and printed details. Then there’s the TV itself with the mechanism to scroll a stage on the screen, with the pixel Mario tile jumping along automatically, which is an engineering feat in itself. And then there’s the connection with the Lego Mario figure to add sounds along with it. My only regret is that I haven’t been able to demonstrate this set for everyone I know since, you know, noone has visited me for a year.
2) Ghostbusters ECTO-1
Lego Ideas fortsätter att gå från storhet till storhet. Jag har knappt hunnit hitta en plats i hyllan för polisstationen och den kinesiska parken och smedjan så släpper Lego ett sprillans nytt set, den här gången baserat på Nalle Puh. Jag har väl en ganska stark nostalgi för många Disney-serier, men Puh gillade jag lite extra när det begav sig. Det är ju verkligen klassiska barnböcker som bara blev bättre av de tecknade serierna.
Så det här setet innehåller en hel massa nostalgiska bomber redan bland figurerna, men sen verkar det också vara ett riktigt trevligt bygge med massor av detaljer och referenser till serierna.
Däremot funderar jag på visheten i att släppa det här. Lego har ju satsat stort på Kina på sistone eftersom det är en väldigt lovande marknad, men samtidigt är Nalle Puh förbjuden i landet (av väldigt, väldigt barnsliga skäl). Det känns lite som ett risktagande att släppa det här, när de lika gärna hade kunnat låta bli och låtsas som ingenting – vad som faktiskt släpps i Ideas är ju helt upp till Lego.
Men nu ska vi inte fundera över möjliga geopolitiska konsekvenser av det här setet, utan bara glädjas åt att vi snart kommer att ha Lego-figurer av ett gäng ikoniska karaktärer som kommer att kunna passa in precis överallt. 18 mars släpps det och kommer att kosta 1299 kronor (eftersom Lego fortfarande verkar tro att SEK-kursen är cirka 30% sämre än vad den faktiskt är).
Det ska bli skönt när den här War for Cybertron-trilogin är över så jag slipper de dubbla underrubrikerna, och slipper köpa var och varannan figur som släpps. Kingdom är det tredje årets undertitel och är en lite godtycklig blandning figurer. Fokus ligger på nytolkningar av Beast Wars-serien med klassiker som Optimus Primal, Megatron, Rattrap och Cheetor, men samtidigt släpps en brokig skara figurer både från den första tecknade filmen (Galvatron och Cyclonus) och helt slumpmässigt från tidigare år (Huffer, Inferno och Tracks). Hasbro har haft problem med att sälja sina djur-Transformers till oförstående kids, men samtidigt vill de ju bygga på hypen från Beast Wars 25-årsjubiléum, så därav den här halvmesyren.
Cyclonus är alltså lite av en outsider, men att han släpps nu, mittemot filmgänget från Studio Series, är knappast en slump. Hans kollega Scourge finns i Studio Series och det är nog nästan godtyckligt vem som hamnade vart. Men det finns en tydlig skillnad. Cyclonus är stor, rejäl och stadig, och känns generellt mer hållbar med aningen mjukare plast. Han följer den tecknade filmens design rätt exakt, med ett lila färgschema som möjligen hade behövt lite mer kontrast. Han påminner faktiskt om Masterpiece Shockwave, som hade samma problem, där originalleksaken var mörklila och silvrig, men som blev mer blekt lila.
Men man får mycket Cyclonus för pengarna. Som en stor Voyager tornar han upp sig över exempelvis Voyager Grapple från förra årets Earthrise, och till och med förrförra årets Leader Shockwave. Hans robotform är stadig och har all normal poserbarhet man kan förvänta sig av en modern Transformer, förutom den i mina ögon ganska onödiga ankeltilten. Han erbjuder också en väldigt välgjord ljuseffekt för ögonen, där minsta lilla ljus bakifrån får hans ögon att lysa rött. Ett tag hade nästan alla Transformers något sånt här, och det är välkommet att se eftersom Cyclonus har en rätt intensiv blick.
Trots sin nästan klumpigt stadiga design har Cyclonus en väldigt komplex förvandling. Benen är mest normala, men det finns en del finess i hur fötterna ersätts av jetturbiner. Överkroppen är mer avancerad. Hans rymdskeppsform är ju extremt långsmal, och inuti hans bröstkorg finns det första steget av noskonen. Där fäller man sedan ut nästa steg, och sedan det sista, i ett komprimeringstrick som får ryska trädockor att blekna i jämförelse. Sedan täcks alla glapp upp och resultatet blir ett anmärkningsvärt stilrent och stort rymdskepp som bara saknar en pytteliten Galvatron i cockpit.
Jag brydde mig egentligen aldrig om Cyclonus förrän hans fantastiska roll i More Than Meets The Eye, och jag har längtat efter en riktigt välgjord klassisk version. Den här uppfyller alla kriterier. Möjligen är plasten lite billigare än vad vi har vant oss vid från War for Cybertron, men i gengäld är han alltså också större än genomsnittet. Jag kan också passa på att nämna de nya förpackningarna, där figuren bara syns genom ett litet plastfönster. Eftersom man oftast bara slänger lådan är det positivt att den inte har så mycket onödig plast. Se där, Cyclonus har blivit miljökämpe också på gamla dar.
Studio Series har pågått ett bra tag inom Transformers-utbudet, där idén har varit att erbjuda extremt detaljerade modeller av figurerna från filmerna. Problemet är att det har varit figurerna från filmerna, som konsekvent ser bedrövliga ut, med undantag möjligen för Bumblebee och Blackout. Men i år har man siktat lite annorlunda. Hasbro kom nämligen ihåg att man minsann gjorde en film redan 1986, utan de där bedrövliga plåtskrällena, och lanserar därför i år en serie figurer som i princip skulle kunna passa in i det ordinarie utbudet av klassiska nyversioner, som dessutom pågår för fullt med War for Cybertron: Kingdom. Dubbelt så kul, alltså.
Hot Rod var förstås huvudpersonen i filmen från 1986, och han har fått extra mycket kärlek här på utvecklingsstadiet. Han säljs som en figur i Voyager-skala, men själva figuren är marginellt större än en Deluxe. Det här har varit ett vanligt knep i de senare serierna för att kunna hålla figurerna någorlunda skalenliga men ändå sälja så många dyrare versioner som möjligt. Man kompenserar det delvis med en uppsättning tillbehör som snarare får Hot Rod att kännas som en Masterpiece-figur. Han har sina två typiska pistoler, men också små eldflammor att sätta på armkanonerna (som även fungerar som avgasrör i bilformen). Han har också ett handvapen i form av en såg, möjlighet att fälla ut en liten svets, och så självaste Matrixen med tillhörande ljuseffekt för den där scenen i slutet av filmen. Det enda som möjligen saknas är förmågan att förvandlas direkt till Rodimus Prime.
Men om vi fokuserar på själva figuren så är han anmärkningsvärt trogen förlagan. Det har släppts ett par ganska hemska Hot Rod-versioner genom åren från 2006 och framåt, men den här är praktiskt taget perfekt. Proportionerna är strålande, poserbarheten är utmärkt, målningen är fläckfri och trots att figuren är ganska liten känns han solid i robotform. Han har till och med poserbara fingrar, något som annars aldrig förekommer i den här storleksklassen.
Förvandlingen är också smått vansinnig. Man vänder ut och in på både benen och överkroppen, och nya delar fälls ut för att bättre återskapa bilformen trots att roboten har en mer stiliserad design. Det finns en helt annan motorhuv istället för den som Hot Rod faktiskt har som bröstplåt, och allt sitter ihop riktigt bra. Ett litet problem är väl att alla de små flärparna som täcker över glapp känns väldigt bräckliga, och jag skulle knappast våga sätta den här i händerna på ett yngre fan. Han har mer eller mindre en förvandling av Masterpiece-klass, men eftersom figuren är mindre blir delarna också desto bräckligare. Om du shoppar åt yngre förmågor, sikta kanske hellre på Kingdom-figurerna.
Studio Series har varit lite lättare att få tag på i svenska butiker än de olika War for Cybertron-serierna, så förhoppningsvis kommer det gå att hitta Hot Rod relativt enkelt. Att han är dyrare än en Deluxe (min kostade 469 kr på Heromic) är inte heller så pjåkigt med tanke på att svenska Deluxe-figurer länge kostade minst så mycket med BR och Toys’R’Us befängda priser för några år sedan. En liten Voyager med roliga tillbehör känns också som ett bättre köp än en normal Voyager som fått några onödiga stora tillbehör för att motivera det dubbla priset som Leader-klassen, som med exempelvis Shockwave eller Optimus Prime (som båda är strålande figurer, men onödigt dyra).
Det finns helt enkelt inget att klaga på. Jag är inget jättefan av Hot Rod som karaktär vare sig det handlar om den klassiska G1-serien eller nytolkningarna av IDW, men det här är bara en fullständigt fenomenal Transformer, i princip en Masterpiece-figur till en tredjedel av priset. Bara att tacka och ta emot.
Vi är bara drygt en månad in på det nya året och redan har Lego släppt ett helt gäng set som allihop har potential att vara årets bästa. Medieval Blacksmith är en extremt efterlängtad återkomst för Lego till Castle-temat, via en framgångsrik kampanj på Ideas-plattformen. En medeltida smedja fanns redan i det väldigt tidiga riddarlegot från åttiotalet och fick en rätt ambitiös nytolkning i det kortlivade My Own Creation-konceptet i början av 2000-talet, som ersattes av Lego Factory och sedan blev Cuusoo och sedermera Ideas.
För de 1899 kronor som det kostar får man en rätt rejäl låda Lego, inte riktigt lika stor som modulhusen men välfylld med delar. Instruktionsboken är oväntat tunn men i gengäld desto mer kompakt. Det märks tydligt att Lego har ett lite annat fokus med ”18+”-serien som Ideas nu ingår i, och det ställs lite högre krav på byggaren. Det är sällan särskilt komplicerat, man får bara vara uppmärksam, särskilt när det handlar om flera olika mörka färger bredvid varandra.
Resultatet är en oväntat stor, sanslöst pittoresk medeltida stuga, med en smedja i bottenplan och ett charmigt äppelträd bredvid. Hela bygget är detaljerat och mysigt in i minsta detalj, som den lilla mossiga brunnen under trädet, en trave ved under trappan, valvbågarna i sten och själva smedjan som går att komma åt både inifrån och utifrån, och som har ett inbyggt ljus som, lämpligt nog, aktiveras av blåsbälgar.
Fortsätter vi uppåt på utsidan övergår stenbyggnaden i klassiskt medeltida korsvirke, med huvudsakligen vita väggar som bryts upp av slitage och de bruna bjälkarna. Ingången till bostaden ligger på andra våningen och jag gillar verkligen hur den överhängande övervåningen hålls upp av rejäla bjälkar. Taket är mestadels gjort med fjälliknande sköldar i blått, mörkblått och svart, men längst upp är det ett lager mossa som ger en sandgrön färg, och enstaka bitar är trasiga. Tillsammans med en rejäl skorsten ger det hela en sagokänsla som vi egentligen inte har sett i Lego på senare år. Lite av konceptet fanns i Elves, men ett vanligt lektema har förstås aldrig i närheten av lika mycket detaljer.
Våningarna lyfts förstås av separat som vanligt för att komma åt insidan. Smedjan är fullproppad med detaljer. Det finns ännu ett städ utöver det på utsidan, massor av verktyg, och förvaring för olika typer av ämnen inklusive en låda med järntackor. Här finns också en kolhög, en slipsten och några färdiga produkter i form av en hjälm, ett par axelplåtar och en Black Falcon-sköld. De här grejerna är ju i sig extremt eftertraktade för Lego-byggare, så det är nästan lite slöseri att bara gömma dem här inne. Om man inte köper extra uppsättningar av setet bara för bitarna då.
Andra våningen är bostaden för våra två huvudpersoner, så vi kan prata om dem. Smeden är rödhårig med ett rejält skägg och ett lika rejält förkläde. Hans förmodade maka har en rätt ledig klädsel och är beväpnad med pilbåge. Färgerna antyder att hon kanske har en hemlig identitet. Heter hon möjligen Robin? Själva bostaden är i alla fall rymlig, byggd på en 16×16 stor platta, med ett dukat köksbord med två aningen överdimensionerade stolar, ett litet bord för att förbereda mat, en vedeldad spis som utnyttjar samma skorsten som smedjan och, roligt nog, en smörkärna. En enkel trappa leder upp till övervåningen.
Där lyfter man enkelt av ena sidan av taket, som bara vilar i några rännor, för att komma åt insidan. Det här är den minst detaljerade delen av huset, men det finns ändå en del kul. Det finns en liten skrivpulpet, komplett med bläckhorn och en liten lampa. På golvet ligger en björnfäll, som byggs upp av diverse tiles. En liten kista innehåller en ryggsäck och kompass, som ger ytterligare personlighet åt det här paret, och så en tjusig dubbelsäng med rutigt täcke.
En smedja är ju inte mycket värd utan kunder, och här har vi ytterligare en höjdpunkt. Det är två Black Falcon-soldater som kommer åkande med häst och vagn. Båda figurerna är fantastiska, med ett moderniserat tryck på kroppen och roliga, intressanta karaktärsdesigner. Bara det faktum att man faktiskt kan prata om karaktärsdesign i ett Lego-set talar för att man har ansträngt sig lite extra här. Båda har har extra hjälmar om man vill göra dem mer redo för strid, men i huvudsak bör det här vara en ganska fredlig scen.
Jag var aldrig något stort fan av riddarlego. Jag hade fullt upp med stadslego och rymdlego, och lite senare kom piratlegot och tog över mitt intresse. På senare år har jag ägt en del av de mer ambitiösa riddarlegoseten som Kingdoms Joust, Medieval Market Village och Mill Village Raid, men de har mestadels prioriterats bort och sålts allt eftersom. Jag kunde däremot inte motstå det här. Det är ännu tjusigare i verkligheten än på bilderna, och även om jag behöver fundera lite mer på saken så kan det redan vara ett av mina favoritset någonsin, så himla mysigt är det.
Sen kan man ju krasst konstatera att det knappast är någon risk att jag inte kan få pengarna tillbaka. Det har inte ens funnits ute i en vecka och är redan slutsålt för tillfället på Legos hemsida. För några år sedan släpptes också ett Ideas-bygge i liknande skala, Old Fishing Store, som nu går för dubbla priset. Det här bli minst en lika stor favorit, och med tanke på hur många Ideas-set som Lego har på gång nu (Nalle Puh släpps i vår någon gång) tror jag inte att det blir särskilt långlivat.
Men som sagt, även om jag köpte det med andrahandsvärdet i baktanke, så tror jag inte att jag kommer att kunna göra mig av med det. På samma sätt som Pirates of Barracuda Bay och Benny’s Spaceship, Spaceship, Spaceship, är det en fantastisk uppdatering av barndomens bästa Lego. Det går inte att göra något annat än att kapitulera för nostalgin.
På senare år har jag samlat på mig en hel del Star Wars-skepp, delvis i infall efter att ha sett någon av filmerna nyligen. Så jag har numera en Millennium Falcon, alla SNES-knappvingarna (X, Y, B och A), en TIE och Slave One. Men jag har lyckats hålla mig undan att köpa de svindyra och svinstora Ultimate Collector Series-versionerna eftersom jag inte har plats för dem, och skulle jag falla för trycket att köpa den största falken så kommer jag att behöva ett större vardagsrum som jag då inte längre har råd med.
Dessutom är de flesta av de här seten inte i produktion, vilket gör det betydligt dyrare och därmed lättare att avstå. Men jag sorterade genom mina bitar tidigare i höstas och insåg att jag hade en hel del som jag överhuvudtaget inte använde. Och många verkade vara bitar som skulle passa till X-Wing-modellen. Samtidigt såg jag att många av de ovanligare bitarna fortfarande gick att få tag på till ett rimligt pris. Så jag gjorde som många gånger förut och började samla ihop dem via Bricklink. Det dyraste var den absolut nödvändiga vindrutan som jag fick tag på för 14 euro, nu kostar den det dubbla och lär bara öka. Nu är det ju betydligt mindre kul att springa till Posten i onödan varenda dag, så det har dröjt lite. Men till slut blev jag äntligen klar.
Och efter ett antal timmars byggande är min X-Wing komplett, åtminstone så komplett den kan bli utan officiella klistermärken. Dekalen som ska sitta på cockpitrutan är notoriskt överjävlig att få dit rätt, så jag är nästan glad att dekalerna kostar drygt 800 kronor om man ska köpa dem i andra hand och därför lätt kan prioriteras bort. Men i övrigt har den exakt rätt bitar, inklusive märkliga färger som bara syns på insidan.
Red Five X-Wing Starfighter släpptes ursprungligen 2013, och det märks lite både på tekniken och bitvalen. Lego har exploderat i kreativitet och komplexitet på senare år, och det här är fortfarande aningen traditionellt. Det finns en del smarta lösningar, men inget som är särskilt nyskapande åtta år senare. En cool idé är hur man använder ishackor för att skapa detaljer inne i motorerna. Något jag också märker är att det är aningen svårare att bygga med aningen mindre användarvänliga grepp, som när motorerna ska häktas på vingfästena.
Resultatet blir en stor men smäcker maskin, som mäter 52 centimeter från nos till de rosa utblåsen, och cirka 45 centimeter i vingspann. Även utan dekaler har den en hel del detaljer, som ofta uppnås av att blanda den vita färgen med lite beigt eller grått. Det är värt att påpeka att den är större än vanlig minifigurskala (här nedan jämförd med modell 9493 från 2012), och trots att en vanlig R2-D2 sitter ovanpå så är det inte tänkt att en Lego-figur ska sitta i cockpit.
Det är väldigt dåligt om funktioner och den har inte ens ett landningsställ. Det vore dock inte en X-Wing om man inte kunde justera vingarna, vilket görs med en ratt baktill. Den roterar små klaffar som håller isär vingparen, medan fyra fjädrar försöker dra ihop dem. Det är elegantare än de gummisnoddar som sitter på Legos vanliga leksaksmodeller och känns väldigt robust. Den inre konstruktionen är praktiskt taget oförstörbar, även om vingar och kanonerna skulle fara all världens väg om man tappar dryga två kilo X-vinge i backen.
Med setet följer ett enkelt stativ som automatiskt tippar bakåt i en lämplig vinkel av skeppets tyngd. Här skulle det förstås finnas en stor dekal som visar en massa statistik om skeppet, men den var knappast värd den extra kostnaden.
Det här setet var faktiskt en ordentligt förbättrad andra utgåva med 1554 bitar, då X-Wing var det första bygget i Ultimate Collectors Series redan 2000. Men med tanke på hur populärt skeppet är börjar det nog vara dags för ytterligare en ny version, som då troligen skulle utklassa den här. Med nyare bitar och nyare konstruktion skulle det troligen få över 2000 bitar och därmed kosta över 2000 kronor. Den här modellen kostade 1500 kronor då den släpptes och går nu på cirka 3500 kronor i komplett skick i Europa, och så mycket är den inte värd för mig. För ett betydligt lägre pris då jag hade många av delarna sedan förut var det däremot fullt resonabelt, och det är ju ett ikoniskt skepp som talar för sig självt.