Kategoriarkiv: 4/5

Recension: Little Big Planet Vita

Lämna ett svar

Jag står fast vid åsikten att Little Big Planet är ett av de mest geniala spelkoncepten de senaste tio åren. Att kunna bygga helt egna banor eller till och med enkla spel gjorde det till något alldeles unikt, en triumf i kreativitet, och spelarna svarade med att svänga ihop dryga sju miljoner banor. Det är svindlande många. Lite grovt räknat kan man spela Little Big Planet resten av livet och ha nya banor var fjärde minut, förutsatt att det slutar publiceras nya banor… nu.

Om Little Big Planet Vita (ja, Little Big Planet PSVita egentligen men det är en korkad titel) hade kunnat köra alla de banorna och varit en ny, bärbar del av samma framgångssaga, hade det varit lika genialt. Nu blev det inte så. LBP Vita är en mycket trogen tolkning, hästlängder framför den nerskalade PSP-versionen. Utöver all grundläggande mekanik och funktioner, inklusive fullstora banor, finns också nya funktioner som utnyttjar kameran och tryckskärmarna. Men istället för 7-8 miljoner banor finns dryga 35000. Oavsett hur man ser det är det betydligt färre att utforska. ... Läs hela texten

Recension: World of Warcraft: Mists of Pandaria

Lämna ett svar

När jag spelar igenom hela World of Warcraft igen med min nya munk känner jag att många var lite orättvisa mot Cataclysm. Det var lätt att se bara de fem nya zonerna som innehåll, och trots att jag såg till att testa utvalda delar av den omgjorda världen var det ändå väldigt mycket jag missade. Det har jag försökt åtgärda nu, och det finns onekligen massvis av förbättringar. Inte bara Ragefire Chasm, Scarlet Monastery och Scholomance som har byggts om från grunden inför Pandaria, men de flesta av de gamla instancerna är betydligt roligare nu än på den gamla goda tiden. Så Cataclysm gjorde en väldigt viktig insats för att göra den största delen av spelet relevant igen, trots att det istället kändes lite fattigt framåt slutet. ... Läs hela texten

Recension: Jojo’s Bizarre Adventure HD

3 svar

Min Mariah fingrar på sin urringning som helt plötsligt tycks mycket mer välfylld, varpå en ström av muttrar och skruvar flyger mot min fiende, som har blivit magnetiskt laddad. Men Dio är för snabb och har redan flugit upp ovanför skärmen, och innan jag har hämtat mig landar han med en ångvält på mig. Han skriker sitt karaktäristiska ”WRYYYYYYYYYYYYYYYY” och slår sedan sönder ångvälten, och mig.

Det tar inte många sekunder förrän Bizarre i titeln får sin förklaring i det här spelet. Den ursprungliga mangan var någon sorts superhjälteparodi där de sex hjältarna mötte fiender med allt mer underliga krafter. Det gav Capcom en ursäkt att verkligen släppa loss, och sätta ihop ett fightingspel med figurer som får Darkstalkers att kännas konservativt. För de som har läst mangan (vilket i och för sig är försvinnande få utanför Japan) är det en fröjd att se hur alla märkliga attacker har anpassats till ett fightingformat. Resultatet är ett spel som är obalanserat, smått kaotiskt… men också vansinnigt kul. ... Läs hela texten

Recension: Dragon’s Dogma

2 svar

Året är 1995. Tillsammans med min krigare Shaana utforskar jag Midgård och ger mig in i alla tänkbara äventyr skapade av min spelledare Andreas. På vägen anlitar jag medhjälpare som oftast inte blir särskilt långvariga och hittar otroliga skatter. Till slut besegrar jag en drake och kan dra mig tillbaka.

Året är 2012. Tillsammans med min krigare Shaana utforskar jag Gransys och ger mig in i alla tänkbara äventyr skapade av Capcom. På vägen anlitar jag medhjälpare som blir trogna följeslagare ända till slutet och hittar otroliga skatter. Till slut besegrar jag en drake… och kan ge mig in i spelets allra sista del och sedan NG+. ... Läs hela texten

Recension: Gravity Rush

Lämna ett svar

Tanken med Ni No Kuni var att det skulle vara en Studio Ghibli-film i spelformat. Men det drog ut på tiden och nu hann faktiskt Gravity Rush före. För det här är verkligen ett spel som har Ghibli-känsla in i minsta detalj.

En ung kvinna utan namn dyker plötsligt upp i en märklig värld. Tack vare en skum katt som följer henne har hon övernaturliga krafter som låter henne styra gravitation och därmed flyga, men hon minns inte vem hon är eller varifrån hon kommer. Här skulle det snabbt kunna degenerera in i ångest och ondskefulla vändningar och ”jag är din far/skapade dig i ett lab” och såna tröttsamma klichéer. Men inte då. Kat, som hon snart kallas, är en alltigenom gladlynt tös och låter inte småsaker som minnesförlust sänka hennes humör. Precis som Ghiblis bedårande häxa Kiki sätter hon direkt igång med att hjälpa sin omgivning. Det är en stark kontrast mot flertalet spelhjältar numera och hennes smått naiva entusiasm inför allt som händer är en drivkraft att fortsätta med spelet. ... Läs hela texten

Recension: Rayman Origins

Lämna ett svar

Galen briljans kan vara uttröttande i större doser. Det märkte jag när jag skulle spela igenom Rayman Origins med en kompis i mellandagarna. Vi plöjde oss fram i god takt genom Michel Ancels fantastiskt fantasifulla värld, svingade oss från hjälpsamma blåa blobbar, tacklade jacuzzi-badande kabanosser och mejade ner en hel bataljon arga pippifåglar flygande på en jättemygga. Det kändes som det bästa plattformsspelet på väldigt länge. Tills vi nådde det vi trodde var slutet och upptäckte att vi hade hälften kvar. Då orkade vi inte mer. ... Läs hela texten

Recension: Fez

Lämna ett svar

Vid allra, allra första anblicken liknar Fez den tidigare indieklassikern Cave Story. Retropixlar, chipmusik, SNES-känsla. I ungefär fem minuter. Sen händer det grejer. Helt plötsligt är det något av det fräschaste jag har spelat. Det blir Cave Story i kubik, bokstavligen. Det visar sig att varje liten pixel egentligen är en kub och genom att rotera världen får man ett helt annat perspektiv. Eller brist på perspektiv, för det är fortfarande en platt tvådimensionell värld och tornet som först stod långt bort visar sig nu ligga precis bredvid. ... Läs hela texten

Recension: Laputa: Slottet i Himlen

Lämna ett svar

Efter att ha skapat den storslagna filmen Nausicaä grundades Ghibli som egen studio och Laputa blev därför i praktiken deras första egna film. På många sätt var det en blandning av Nausicaä och Hayao Miyazakis tidigare Lupin-film Castle of Cagliostro. Regissörens typiska kärlek till flygande farkoster och storslagna miljöer blandades med massvis av humor och action. Trots att huvudpersonerna Pazu (en ung gruvarbetare och flygfantast) och Sheeta (en föräldralös bondtjej) är snäppet yngre än Nausicaä beter de sig betydligt äldre vilket oftast fungerar men ibland blir aningen olustigt, som när ett pack luftpirater allihop faller för Sheeta som knappast kan vara mer än femton. ... Läs hela texten

Recension: Lånaren Arrietty

Lämna ett svar

För ett tag sedan talades det om att Studio Ghibli närmar sig sitt slut. Inte nödvändigtvis av ekonomiska skäl, men för att studion är Hayao Miyazakis skapelse och vid 71 års ålder vet vi förstås inte hur länge till vi får behålla honom. Förhoppningsvis är Lånaren Arrietty ett tecken på att Ghibli har en framtid även utan Miyazaki. Tecknaren Hiromasa Yonebayashi fick kliva in som regissör för att ge liv åt Miyazakis manus och lyckades utomordentligt med att skapa Ghibli-magi. ... Läs hela texten

Recension: Everybody’s Golf

Lämna ett svar

Ny Playstation-konsol, nytt Everybody’s Golf. Det börjar bli tradition nu. Och tradition är något som utvecklarna Clap Hanz håller hårt på. Förutom högre upplösning och snyggare modeller skulle det här precis lika gärna kunna ha varit det golfspelet jag körde på min PSP för sisådär sju år sedan.

Men å andra sidan är det precis så jag vill ha det. Everybody’s Golf är vansinnigt enkelt att sätta sig in i men ohyggligt svårt att bemästra, och därför det perfekta bärbara spelet. Att ställa sig på tee och drämma iväg ett par bollar med det beprövade trepunktsslagsystemet och traggla sig fram till hålet tar bara någon minut och var och en av spelets nio- eller artonhålsrundor tar inte längre tid än en normal stadsbusstur. Och hela tiden låser man upp nya prylar att köpa för att antingen förbättra sitt spel eller göra sin figur lite snyggare. Det gör det hela än mer beroendeframkallande. ... Läs hela texten