Det kanske är uppenbart vid det här laget, men Dark Souls har blivit ett av mina favoritspel. Faktum är att det har trasslat sig ganska långt upp på min lista över tidernas bästa spel överhuvudtaget. Och ändå är jag rätt nöjd med min 4:a på det. För som jag skrev en gång på Gamereactor, ett genomtänkt och nyskapande men opolerat och buggigt spel kan vara betydligt roligare i längden än ett superpolerat men fantasilöst sådant.
Det mest fascinerande är väl alla olika sätt som finns att spela på, och nu börjar jag känna att jag har hyfsad koll på dem allihop. Jag har min ganska rättframma riddare med ett brinnande claymore och en uppsättning Pyromancy, klädd i en blandning av Silver Knight och Ornsteins rustning. Jag har min cleric som numera kutar runt i en paladin-överdel med Dusks hårband och Xanthous-kjolen på spelets andra varv och just har samlat ihop varenda Miracle i spelet, där målet är att åtminstone nå till Sif på tredje varvet. Jag har min bågskytt som också har tagit sig fram till slutbossen och som kör lättviktarstilen med repeater-armborstet Avelyn och en Shotel. Jag har min spjuttjej som kompletterar sin lätta röda dräkt och sitt spjut med en arsenal av Sorcery. Och så jobbar jag på min tungt beväpnade riddare som fick tag på Black Knight Great Sword väldigt tidigt och som för tillfället roar sig med att one-shotta jättevakterna i Anor Londo.
