Andra kvällen med Catherine nu, Persona-teamets pusseläventyrsspel. Tänk dig en blandning mellan How I Met Your Mother och The Ring, ungefär. Det är spännande och ibland nervkramande och i andra stunder komiskt och kul att bara lyssna på. Jag gillar karaktärerna och dialogen, och pusseldelarna är rätt smarta även om det stör mig att man ganska lätt kan köra fast och vara chanslös.

Fast det jag gillar mest är den vuxna tonen. Nej, att Catherine är klistrad över varje ledig yta i så djup urringning som möjligt är inte vad jag menar med vuxet. Men hela tankegångarna kring ansvar, trohet och ärlighet är något som verkligen saknas i spel. Inte för att genren ”äventyrsspel med relationer” har kommit särskilt mycket längre än Leisure Suit Larry, men Catherine bevisar att den kan det. Jag borde vara ungefär halvvägs nu och hittills är det en rätt unik resa som liknar få andra spel. Och så funderar jag redan på hur annorlunda allt hade varit om jag hade svarat på alla ställningstaganden på andra sätt…