Hastigt och lustigt har även Kim Jong-Il trillat av pinn, den där fascinerande excentriske galningen som har ett helt land som slavar. Jag kan väl inte direkt säga att världen blir sämre utan honom, men frågan om det kommer att bli så mycket bättre. Till skillnad från Khadaffi handlar det ju inte om ett folkligt uppror utan bara gammal hederlig sjukdom, och grabben lär ju fortsätta i samma spår.

Det är väl det mest skrämmande med det där landet. Vi snackar ett land som lever i 1984, både bildligt talat och rent praktiskt. Ett land där det inte går att tänka fel eller ifrågasätta något för att du helt enkelt inte känner till några alternativ. En revolution är därför nästan otänkbar och bygger i så fall på att någon inflytelserik av den lilla klicken högt uppsatta ska få för sig att tacka nej till sin lyxtillvaro av ren välvilja. Och det finns ingen som helst vilja utifrån att invadera och befria det där landet, dels eftersom de eventuellt sitter på kärnvapen (och mänskligheten vill gärna ha kvar både Söul och Tokyo) och dels för att ingen har någon aning om hur man sedan skulle utbilda det stackars folket och mer eller mindre av-hjärntvätta dem.

Lustigt nog råkade jag kika in på Nordkoreas officiella hemsida häromdagen när någon tipsade om bisarra saker att köpa. I deras officiella webshop finns bland annat en rad instruktiva videor och en del musikaliska verk, som troligen är de enda officiellt godkända som finns i landet. Vi snackar ju trots allt en kultur som inte direkt uppmuntrar kultur. Men just nu går sidan inte att komma åt, troligen eftersom den taniga webbservern den ligger på (i Spanien) inte är dimensionerad för det intresse som uppstår just nu.

Men men, nu fikar Yong-Il med Khadaffi och bin Laden och undrar vad som gick snett. Världen är lite bättre, förhoppningsvis.