Häromåret öppnade Konami en prylbutik för diverse licensierat krafs baserat på sina klassiska titlar. Jag var inte starkare än att jag var tvungen att handla lite. Det blev en dekorativ Symphony of the Night-kudde (som jag aldrig har använt till något), två trevliga t-shirts och en Suikoden-mössa (som jag använder regelbundet). Men priset var sanslöst högt och till råga på allt så skickades de tre typerna av grejer från tre ställen, så jag fick tre paket och därmed förstås också tredubbel importavgift från vårt älskade Postnord. Så mitt fanboy-krafs blev extremt dyrt till slut. För att strö salt i såren så utannonserade Konami en rea bara veckan efter. Tack för den.
DLC-vånda över King of Fighters XV
Nu när hela karaktärsuppsättningen för King of Fighters XV är spikad har SNK börjat hypa annat, som den exklusiva Garou-outfiten för Terry som man får om man förbokar spelet:
Och den ser mycket riktigt cool ut. Det kommer även en till Leona som ersätter hennes bedrövliga moderna behå+byxor med den klassiska jacka+shorts-kombinationen. Eftersom jag spelar både Terry och Leona vore det helt klart önskvärt.
Problemet med den här typen av lockprylar är förstås att de är tänkta att få folk att köpa spelet så snart som möjligt. I vanliga fall hade det kanske inte varit ett problem, men King of Fighters XV släpps i samma veva som Elden Ring, och det finns inte minsta lilla chans att jag kommer att prioritera SNK över From i det här fallet. Därför är det rätt korkat att köpa ett spel dag ett som jag inte kommer att spela förrän jag tröttnar på Elden Ring (cirka 2024 eller så). Men då vet jag inte om jag kommer att kunna få tag på Terry- och Leona-kostymerna och därmed kommer spelet att vara sämre för mig när jag väl skaffar det. Vilket i sin tur leder till att jag blir mindre motiverad att köpa det alls.
Recension: SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash
För tjugotre år sedan hände det omöjliga: spelvärldens största ärkerivaler, de två Osaka-baserade 2D-fightingmästarna Capcom och SNK, gjorde plötsligt gemensam sak och inledde några år av intensivt samarbete. Det första resultatet var SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash (stavningen på den titeln varierar dock till och med på omslaget) till SNK:s bärbara Neo-Geo Pocket Color. Upplägget var uppenbart inspirerat av Pokemon, där man får välja en av två generiska ungdomar som ska tävla mot andra för att bli den allra bästa och samla dem alla. Det finns också två versioner (SNK och Capcom, förstås) med lite olika startuppsättningar och perspektiv. Men istället för att tränga in Ryu och Mai i någon sorts bollar (vilket i och för sig hade varit underhållande) handlar det om ett fiktivt kortspel i ett någorlunda fiktivt Osaka där alla dyrkar SNK och Capcom.
Årets spel 2021
Jag hade förstås hoppats på att 2021 skulle bli en förbättring, men det blev i princip 2020 2.0. Tack vare att jag fick vaccinera mig blev hösten lite mer avslappnad och jag hann träffa lite kompisar och till och med flytta, men sen gjorde hela omikron-grejen att allt verkar börja om igen.
På spelfronten blev det också lite avslaget. Precis som 2020 ägnade jag allra mest tid åt Dark Souls 2 och 3, ofta i co-op. Till slut lyckades jag få tag på en Playstation 5 så där blev det lite nytt att testa, men spelvärlden har i princip bara gått och väntat på bättre tider. Demon’s Souls fick i alla fall lite uppmärksamhet, om än lite för sent. Och det är mycket riktigt ett utmärkt spel, även om bristerna från originalet fortfarande är precis desamma. Det största problemet är bristen på variation, där det bara finns enstaka vapen, magier och rustningar av varje typ så att det inte går att göra särskilt varierade karaktärskoncept. Det var nog mest därför jag återvände till Dark Souls 2 trots den ruskigt primitiva grafiken.
Cobra Kai öser vidare
Jag avslutade året med att plöja igenom hela säsong fyra av Cobra Kai, efter att ha väntat rätt länge med del tre. Därför har mina intryck av de båda säsongerna blivit ganska svåra att skilja åt. Det jag kan konstatera är att den här märkliga serien lyckas med det mesta. Låt mig förklara utan att gå in på detaljer.
Särskilt säsong tre bjöd på lite väl många återvändande ansikten, men som ett stort fan av Karate Kid 2 kan jag knappast klaga. Förutom de två uppenbara karaktärerna blev jag väldigt imponerad av att de följde upp en liten men viktig del av upplösningen i filmen där Daniel räddade livet på en flicka som i övrigt inte hade varit involverad i handlingen. I övrigt tycker jag att själva berättandet inte utvecklades särskilt mycket, och mycket tid gick åt till att följa upp konsekvenserna av säsong två, nämligen att Robby satt i ungdomshäkte, att Miguel låg på sjukhus med bruten rygg och att Sam hade post-traumatiska bekymmer. Striderna blir dock bara bättre och bättre, och frånvaron av synliga klipp i det episka jätteslagsmålet förtjänar någon sorts pris.
Lite intryck av Returnal
Man skulle kunna tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Roguelite är en fascinerande genre som ofta bygger på en attraktiv spelstil, ofta lite Castlevania eller bara allmänt retro, fast där allt är framslumpat så man kan spela hur många gånger som helst. Spelunky, Rogue Legacy, The Binding of Isaac och Dead Cells är allihop utmärkta spel. Men när jag har spelat ett tag så märker jag att jag inte alls gillar upplägget.
Så även med Returnal. Det är i teorin fantastiskt, med en mörk, intensiv science fiction-bakgrund av den hårda skolan, lite Metroid-vibbar och väldigt skön kontroll där fienderna sprejar ur sig stora svärmar av bullet hell-skott. Samtidigt springer man runt och letar frenetiskt efter uppgraderingar så man har en lite större chans att överleva. Väldigt få av de uppgraderingarna får man behålla, så i de flesta fallen är det bara en fråga om att hitta tillräckligt bra grejer för att komma vidare utan att ta för mycket stryk på vägen så det blir omöjligt att klara sig.
Dags att köpa Strive snart
Typiskt. Jag hoppade över Guilty Gear Strive på Black Friday-rean eftersom Baiken verkade vara en bra bit bort, och så blev hon precis utannonserad. Jag är inte tillräckligt förtjust i Potemkin för att spela honom uteslutande och Giovanna är bara eventuellt en värdig ersättare för Faust (som förlorat all charm), men med min favorit tillbaka i spelet är det definitivt dags.
Lite synd är det att de inte har passat på att fräscha upp hennes design som är … rätt pinsam. Men Baiken är så förbannat cool och hon var vansinnigt kul i Rev 2, så förhoppningsvis gäller samma sak här.
Lego bygger hotell
Lego har precis avslöjat det senaste setet i sin modulhusserie, och för att fira femtonårsjubiléet är det lite större än vanligt. Boutique Hotel är inte lika storslaget som Assembly Square för fem år sedan, men i gengäld extremt detaljerat. Det består dessutom av två byggnader. Själva hotellet är byggt i en knepig vinkel där ena sidan är vinklad. I det utrymme mot gatan som bildas finns istället ett litet konstgalleri med en terrass ovanpå.
Spontant älskar jag arkitekturen och färgerna. På senare år har Lego kört i en blandad stil där vi först fick två byggnader i mer 50-talsstil, för att sedan blanda lite mer klassiskt. Förra årets Police Station var dock så pass stram att den ändå förlorade den klassiska känslan. Här är det däremot koppartak, gjutjärnsdetaljer och hörntorn så det står härliga till. Jag uppskattar också den ljusa hudfärgen på andra våningen som annars sällan förekommer på bitar utan mest bara finns just på ”realistiska” licensierade minifigurer.
Virtua Fighter 5 får nytt DLC
Det har tagit ohyggligt lång tid men nu släpps faktiskt lite nytt DLC som inte bara är portat från det ursprungliga spelet (där en del fortfarande saknas). I en inte helt orimlig crossover med Yakuza-serien får samtliga karaktärer en outfit hämtad från de spelen, till exempel kan Akira klä sig som Kiryu och Brad som Ichiban. Det kommer också ytterligare outfits till samtliga och en rad nya föremål (650 totalt), samt lite mer musik från både Yakuza och Virtua Fighter 3.
Det känns fortfarande som att Sega har tagit alldeles för lång tid på sig med det här spelet och hypen har sjunkit rejält, men nu får man i alla fall en anledning att spela lite mer igen. Den 8 december släpps paketet.
Transformers War for Cybertron Kingdom: Airazor
En av nyheterna med Kingdom-serien var att den förutom att fortsätta att fira Generation 1 av Transformers även passade på att hylla Beast Wars, som firar tjugofemsårsjubileum i år. Därför var det en salig blandning av Beast Wars-klassiker som Optimus Primal, Cheetor och Dinobot sida vid sida med gamla godingar som Inferno, Huffer och Tracks. Jag hade en liten Beast Wars-period för sisådär femton år sedan men har tappat intresset nu igen, så jag hoppade över de flesta i serien även om de var välgjorda.