Större är inte alltid bättre. Det konstaterar jag när jag sitter smått rådvillig med den splitternya Scorponok från den senaste Earthrise-serien framför mig. Inte för att han inte är förbaskat cool, för det är han. Men det här är en Transformer som behöver en lyftkran för att förvandlas och kan mosa ett småbarn om han ramlar.

Låt oss först bara göra en liten tillbakablick, för jag gillar ju sådana. Scorponok var den största Transformern som släpptes i Sverige, och näst störst överlag efter Fortress Maximus. Han var egentligen en ”cityformer” och i tv-serien var han gigantisk, men i serietidningen var han betydligt mer normalstor och fungerade som Decepticon-ledare i Megatrons frånvaro. Det hade aldrig varit aktuellt för mig att köpa honom då, men som av en slump hade en av mina kompisar den stora tyrannosauren från Dino Riders som han gav till mig av oklar anledning. Lite senare råkade jag umgås med en kille som jag egentligen inte kände, som bodde några kvarter bort. Han hade Scorponok, och var väldigt sugen på att byta bort den mot min t-rex. Sagt och gjort, en nästan komplett Scorponok blev min och har följt med sedan dess, i cirka trettio år. ... Läs hela texten

Den ursprungliga Sky Lynx från åttiotalet var ett resultat av att Hasbro praktiskt taget åkte till Japan, köpte rättigheterna till alla förvandlande saker de kunde hitta, och kallade alltihop Transformers. Hur förklarar man annars att mestadels humanoida figurer som blir bilar, flygplan och möjligen djur, har en kompis som är en rymdfärja med tillhörande fraktramp, som förvandlas till två separata djur, en dinosauriefågel och någon sorts fyrbent djur (ett lodjur kanske?), som sedan kan kombineras till en fyrbent chimaira med narcissistiska drag? ... Läs hela texten

Med alla sex Seacons på plats kan jag äntligen sätta ihop Piranacon. Förvandlingen är väldigt standardiserad vid det här laget och det handlar i princip om att lösa armar och djurhuvuden ska sättas fast hyfsat stadigt, så att de med lite god vilja ser ut som en kompakt kroppsdel. Snaptrap blir en kompakt torso och precis som Hun-Grrr har han bra proportioner förutom att låren ofrånkomligen blir ganska tunna. Men så fort jag börjar hänga på de separata delarna blir intrycket snabbt väldigt imponerande. Seacons har inga definierade platser och tanken är att de ska kunna skifta runt fritt, så Skalor och Seawing fick bli armar, Nautilator och Tentakil ben, och Overbite ett vapen. ... Läs hela texten

Slutligen den sista och största av Seacons, ledaren Snaptrap, som i Japan går under det föga imponerande namnet Turtler. Han är en ganska rejält ombyggd version av den tidigare ledarfiguren Hun-Grrr, som åtgärdar flera av bristerna med den figuren. Istället för en tvåhövdad drake förvandlas han till en sköldpadda (generöst tolkat), och för att åstadkomma det behövs en hel del nya finesser och lite fusk. Ryggkanonerna och skölden är helt enkelt löstagbara, men originalet hade också åtminstone skölden lös, så det är inte någon stor försämring. Och det hade nog varit svårt att göra Snaptrap på ett annat sätt utan en helt egen design, som förstås aldrig hade kommit på tal för en så obskyr karaktär. ... Läs hela texten

Sist ut av de fem mindre Seacons blev Seawing, eller Kraken som han fick heta i Japan. Hans ursprungliga leksak har en personlig historia för mig: det var en figur som jag lekte med hos två bröder som bodde i kvarteret bredvid. En av bröderna fick cancer och dog ung, så på ett märkligt sätt påminner mig den här karaktären om honom.

Rent objektivt var Seawing, som så många andra av de mindre combiner-figurerna, ingen särskilt bra leksak, med märkliga proportioner och nästan total brist på poserbarhet. Den nya Seawing är åtminstone poserbar, men dras också med märkliga proportioner. Han bygger på samma modell som Cutthroat (och i förlängningen Swoop), med en del stora förändringar. Eftersom han förvandlas till en rocka används armarna för att göra huvudet bredare, och det innebär att händerna blir lite på sniskan i robotform. Han har också extremt tunna lår men jättegrova vader, och istället för ett coolt fågelhuvud på bröstet är det bara en oformlig klump som blir en del av rockans huvud. ... Läs hela texten

Overbite var nog min favorit av de ursprungliga, och jag tror han tar den platsen här också. Han förvandlas till en haj med armar och ben, och därför var det förstås nära till hands att använda samma modell som Rippersnapper. Men det finns fortfarande skillnader, och både hajhuvudet och fötterna är justerade för att fungera bättre för Overbite. Som sina kollegor är han väldigt välmålad, framför allt på överkroppen som egentligen är gjuten i turkost men målad lila. Färgerna är också ännu ett märkligt exempel på kombinationer som inte borde fungera, men lila, turkos och cerise skapar på något märkligt sätt en bra helhet. ... Läs hela texten