Tentakil, som faktiskt behåller sitt namn i den japanska versionen, är och var en väldigt udda figur i sammanhanget. Han blev någon sorts monstruös bläckfisk med ett gigantiskt ansikte och åtta tentakler plus ben. I ett väldigt kreativt användande av en gammal modell har man byggt om Moonracer (och en del andra kvinnliga Transformers) till Tentakil genom att byta ut den stora ryggsäcken mot praktiskt taget hela bläckfisksektionen och bara göra små justeringar på armar och ben.
Skalor och Nautilator delar på mycket av sin konstruktion med varandra, och därmed även med Blot, och de har samma torso, överarmar och ben. Skillnaden ligger i alla tillbehör utanpå. Nautilator, som blir en hummer, har förstås rejäla klor och åtta ben. Klorna är modifierade från Blot och har samma smarta förvandling, men resten är nytt. Det gör att hummerbenen hamnar nere på hans egna ben istället för på ryggen, vilket ändrar hans design en del. Jag stör mig lite, lite på att klorna är i turkost och inte i grått, men det fungerar.
Seacons släpptes under våren 2020, två åt gången. Något annat som släpptes under våren 2020 var en global pandemi, vilket gjorde det ännu knivigare att få tag på de här udda figurerna. Men till slut dök de upp, och jag har börjat kika på dem. Först ut, relativt slumpmässigt, är Skalor eller Gulf som han kallades i Japan. Han var en av de mer polerade figurerna ursprungligen med rejäla leder och ganska coola färger. Det här är en relativt rättfram variant av den tidigare Blot, vilket är lite märkligt när deras djurformer är så pass olika (piraya med armar och ben eller ett litet kompakt troll).
En mardröm som har återkommit då och då är att jag är på ett gammalt jobb och helt plötsligt förväntas göra någon helt ny procedur som jag inte har blivit upplärd på. Jag får lite flashbacks på det i Mission: ISS på Oculus Quest, när jag precis har anlänt till den fantastiska rymdstationen och nätt och jämnt har lärt mig att skjutsa mig fram och tillbaka i nollgravitation, och min största bedrift är att jag har lyckats bogsera en fritt svävande kudde tillbaka till ett lastnät. Då tycker någon att det är dags att jag tar kommando över den extremt komplexa Canadarm2, två ton fullt kontrollerbar metall, för att ta tag i en obemannad kapsel med förnödenheter och koppla den till en luftsluss. ”Sabotera inte ett 100-miljonerdollarsuppdrag”, förmanar mission control. Ingen press.
Nu när jag är dubbelt stolt VR-ägare är det ännu mer intressant att se vad som är på gång på de olika formaten, och VR-sajten UploadVR hade en egen show med massor av nyheter. En del är tämligen ointressant skräckgrejs, en del känns lite primitivt i största allmänhet, men några riktigt intressanta spel blev det faktiskt.
Paper Beast av Eric Chahi (Another World) har redan släppts på PSVR men kommer nu även till andra VR-format. Kanske är det dags att skaffa, det har fått väldigt bra kritik.
Sony har varit väldigt, väldigt tysta om Playstation 5, fram till nu. Ikväll, i det som ersätter en traditionell E3-presentation, visade de upp konsolen och en hel massa nya spel.
Det började lite svagt med en bekräftelse att Grand Theft Auto V kommer 2021 i en utökad version. Vi snackar alltså om ett uppkonverterat två generationer gammalt spel, som visserligen har sålt femton bappiljarder exemplar, men som är supertrist. Nåja, det var bara ett kort intro.
Nästa Spider-Man är på gång, kort och gott med namnet Spider-Man: Miles Morales. Något som antydde inriktningen för hela visningen, med väldigt få vita män i huvudrollerna och istället väldigt god variation. Jag spelade aldrig det första Spider-Man och lär väl inte spela det här heller, men lovande är det nog. Och kommer redan julen 2020.
Jag har länge funderat på en Oculus Quest, men sedan Half-Life Alyx utannonserades har alla kompatibla VR-headset varit väldigt svåra att få tag på, och en liten pandemi har inte gjort saken enklare. Så när jag hittade dem på Inet var det bara att slå till, trots att jag inte riktigt hade läst på om vilka spel som är tillgängliga.
Det skulle jag kanske ha gjort, för ett litet problem är det väldigt begränsade spelutbudet. Trots att Oculus Quest nyligen fyllde ett år finns det inte enormt många spel, och många av de som finns är ju precis samma klassiker som jag redan har spelat på PSVR, som Beat Saber, Superhot VR, Moss och Tetris Effect, eller till och med mindre titlar som The Curious Tale of the Stolen Pets och Ghost Giant. Och även om jag lär köpa om åtminstone de första två, eftersom de är legendariska, så är det lite surt att behöva betala 250-300 kronor för dem igen.
Sakura Wars kan definitivt kallas en sensation, åtminstone i Japan. Det var serien som skapade ett helt mediaimperium trots att de fyra första spelen enbart släpptes i hemlandet och dessutom till de måttligt framgångsrika Saturn och Dreamcast. Under några år fanns ett officiellt Sakura Wars-kafé och det hölls regelbundet utsålda konserter där röstskådespelarna framförde liveversioner av spelmusiken. Det här ångade på till det femte spelet, som blev det första att debutera utanför Segas egna format. Det spelet blev också det första att översättas, men var ohyggligt försenat och släpptes innan visual novel-genren riktigt började accepteras i väst tack vare spel som Danganronpa och Steins;Gate. Sega gav till slut upp, och Valkyria Chronicles blev på sätt och vis en efterföljare som tog blandningen av relationsdrama och strategi i en ny riktning. Men nu är det äntligen dags igen.
Sakura Wars-serien har följt mig i nästan tjugo år, trots att min sammanlagda speltid knappast överstiger 20 timmar. Men Segas dundercharmiga serie har bjudit på mängder av merchandise och det har blivit både ett och annat soundtrack, några konsertskivor och förstås den maffiga Sakura-figuren jag byggde ihop efter förra Japan-resan. Nu är det äntligen dags för ett nytt spel i serien, och jag har hunnit spela några timmar.
Det absolut första intrycket är att det känns både påkostat och billigt på samma gång. Det är ju förmodligen spelvärldens mest ambitiösa visual novel, med ändlösa dialoger som är snyggt animerade istället för att slänga upp statiska stillbilder, men samtidigt är det väldigt ofta bara text, trots att karaktärerna gestikulerar som om de faktiskt hade pratat. Ett liknande fenomen finns i Yakuza-serien, men det blir extra tydligt här eftersom dialogerna är ännu viktigare för spelet.
Och jag tyckte att vi fick vänta länge på Final Fantasy VI i Europa. Det spelet tog futtiga åtta år, vilket, om du tänker efter, är fyra år mindre än vad Final Fantasy XV tog att utveckla. Och ändå bleknar båda i jämförelse med Seiken Densetsu 3, som tog tjugofem år på sig att släppas i Europa. Okej, tjugofyra om man räknar SNES-versionen. Det är rätt absurt. Det återstår väl att se om Xenogears kommer att överträffa den bedriften.
Hur som helst, Trials of Mana släpptes alltså först som rak översättning i Collection of Mana som dök upp från ingenstans under E3 förra året. Jag gillade verkligen det spelet, men några brister gjorde att jag körde fast till slut. Till exempel var det väldigt svårt att hålla koll på vart i handlingen man befann sig, och efter att ha tagit en paus på några dagar hade jag ingen aning om vart jag var på väg. Trots de sensationellt vackra omgivningarna fanns det inte heller så mycket anledning att utforska dem, eftersom antalet dolda skatter var nära noll.