Som världens bästa co-op spel är det kanske märkligt att det inte redan har hänt, men nu kommer snart en nytolkning av Bubble Bobble till Switch under namnet Bubble Bobble 4 Friends. Det har ett nytt upplägg och nya banor, men en relativt klassisk design. Kvaliteten på Bubble Bobble-varianterna har ju varit allt från superusel till fantastisk, så vi får se var det här landar. I november släpps det i alla fall i Europa.
Jag tänkte vänta tills imorgon när jag har testat Cassandra, men ack. Det är för mycket, jag måste skriva innan jag glömmer.
Så Honda, Poison och Lucia släpptes idag till Street Fighter V. Jag har bara hunnit testa dem som kortast, men jag gillar det hittills. Honda är ganska mycket som Honda brukar vara, alltså samma dundertrista fack som Blanka. Men å andra sidan började jag gilla Balrog (av alla osannolika) i det här spelet, så vi får väl se. Poison har väldigt mycket nytt, inte för att jag spelade henne i Ultra SFIV, men hon påminner mer om Whip eller, typ, Spider-Man. Och Lucia känns lite basic men gedigen, och kanske den jag lär spela mest med. Designmässigt har Capcom gjort Tina Armstrong, fast inte riktigt lika våpig. Fast jag behöver hitta en alternativ outfit som funkar bättre än hennes hemska randiga tights.
Jetfire är en karaktär med en lite stökig leksakshistoria. Han var en av flera leksaker som Hasbro hämtade från fristående japanska utgivare för att fylla ut utbudet när Transformers hade blivit en jättesuccé. Problemet var att leksaken råkade tillhöra Macross, en serie som dels har väldigt ikoniska designer och dels har ett väldigt rörigt licensavtal i väst där den gick under namnet Robotech och förstås hade samma leksaker licensierade. Så Jetfire fick designas om rejält och hans utseende i både tv-serien och serietidningar var något helt annat än leksaken.
Som vanligt lyckades Capcom läcka sina egna nyheter, den här gången genom att posta videon på Steam. Det hade annars varit en stor nyhet på Evo 2019. Men är det så stor nyhet egentligen? Efter ett år utan ett säsongspass och med bara Kage (urk) som ny karaktär hade det egentligen behövts mer än tre nya, och gärna några lite mer intressanta.
Honda är … Honda. Han har haft tjugoåtta år på sig att väcka mitt intresse och har inte lyckats än, så jag tvivlar på att det blir någon skillnad nu. De enda som ville ha honom var den sortens fans som hävdade att de vägrar köpa Street Fighter V om inte Honda är med – och som inte kommer att köpa det nu heller. Poison då. Hon är aningen omdesignad från fyran och ser väl okej ut. Jag gillar att hon använder piskan mer aktivt. Men annars känns det mest som en ursäkt att ha någon fler att släppa lättklädda alternativdräkter till. Det är förstås alltid kul med Poison på grund av hennes bakgrund, men eftersom Capcom själva talat väldigt tyst om det sedan de börjat använda hennes sex appeal, så faller lite av poängen. Och sen har vi Lucia, som var klart oväntad. Som en doldiskaraktär från Final Fight 3 tillhör hon inte de mer namnkunniga och det märks att Capcom aktivt försökt undvika de uppenbara valen genom att hoppa över såväl Guy som Haggar och Maki. Hon framstår lite som en nertonad Jill Valentine, men jag måste testa henne för att se om hon är särskilt kul att spela. Konceptuellt helt okej.
Under en kort tid ryktades det att IDW skulle upphöra med de här samlingarna eftersom serien nu har slutat och startats om i en ny kontinuitet. Det vore förstås bedrövligt eftersom jag istället skulle behöva leta rätt på en himla massa fristående trade paperbacks. Även om de här böckerna är lite väl långt efter utgivningen (historierna i volym 9 släpptes ursprungligen 2015) så är de himla tjusiga att samla på och ett lagom mastigt format att plöja sig igenom varje gång.
Volym nio bjuder på ganska rättframma äventyr som förstås bygger vidare på de två parallella historierna. Den större delen ägnas åt en blandning av avsnitt från den huvudsakliga Transformers-serien (tidigare Robots in Disguise) och en miniserie döpt efter Windblade, men i praktiken är det samma handling. Ett litet sidospår håller koll på vad som händer på Jorden med omnejd, där en grupp gamla Decepticons under Galvatrons ledning håller på att bygga en rymdbas tillsammans med Blackrock, den gamle mogulen som spelar en helt annan roll här än i de gamla serierna. Men mest handlar det om Cybertron och äventyren där. Starscream är fortfarande ledare för hela planeten och börjar experimentera med en rymdbro, enligt honom själv för att idka handel och stötta de tidigare kolonierna som börjat göra sig påminda och i ett fall ju skickat Windblade och hennes kompanjoner som representanter. Det här är ett tillfälle i berättelsen att vidga karaktärsutbudet en aning och knyta ihop andra kontinuiteter. Till exempel representeras den gamla Cybertron-eran (cirka 2005) av planeten Velocitron där allt görs upp genom racing, och så antyds att även Beast Wars-gänget lever på en egen planet.
Jag kan väl säga att Final Fantasy IX inte tillhör favoriterna, men det gör däremot Freya Crescent som kanske är den bästa Final Fantasy-karaktären av dem alla. Och nu får jag snart en chans att ersätta min urgamla samlarfigur av henne, då Square-Enix släpper hela gänget i sin Bring Arts-figurserie. Det enda problemet är priset: figurerna kommer att säljas i par och lär kosta sisådär 1800 kronor för två. Vilket är himla blodigt, men Freya tillhör en väldigt exklusiv skara, så det är bara att bita ihop och sälja den andra figuren (Beatrix, tror jag) för att försöka lindra skadan.
För exakt femtio år sedan när detta publiceras tog mänskligheten i form av Neil Armstrong de första stegen på en annan himlakropp, och efter framgångarna med Saturn V-raketen som släpptes via Lego Ideas har Lego gjort en egen nytolkning av själva månlandaren, som ju fanns i miniatyr i den.
Månlandningen har faktiskt fångats i två set förut. Redan 1976, medan Apollo-programmet fortfarande pågick, släpptes ett set med månlandaren, en rover och tre astronauter, men tekniken har minst sagt utvecklats sedan dess. 2003 kom en modernare variant som mer specifikt verkar visa Apollo 11, men även där har det hänt mycket.
Planetätaren Unicron är ju per definition en ganska stor typ, men faktum är att hans leksak överklassas av ett helt gäng figurer. Det tänker Hasbro ändra på nu, och en gigantisk Unicron som mäter hela 70 centimeter från topp till tå och praktiskt taget lika mycket i bredd är på väg att släppas. Men man tillämpar en sorts förbokningssystem som liknar crowdfunding, där 8000 presumtiva köpare måste förboka den för att det ska bli av. Det här systemet gäller också bara i USA, men i Japan verkar den kunna säljas via Takara-Tomys exklusiva shop.
Nu får det räcka. Den har stått där i snart två år utan att användas sedan jag spelade Cuphead, och nästa spel som överhuvudtaget är intressant och exklusivt, Ori and the Will of the Wisps, är ett halvår bort och kommer att släppas på PC. Nu tömmer jag burken och ska se om jag kan få tillbaka några kronor via Tradera.
Jag har köpt några onödiga konsoler i mitt liv varav Gamecube var en, men Xbox One tar banne mig rekordet. Under drygt fyra år (jag köpte den först i samband med E3 2015 när det verkade som att Microsoft faktiskt hade något på gång) har jag köpt följande:
Hmmm, det blir inte mycket bloggat här nu för tiden. Lite svårt att hinna med allt. Men jag har ritat desto mer så jag kan ju alltid visa vad jag har åstadkommit. Här är en bild som jag kokade ihop en kväll när jag städade på hårddisken och hittade några urgamla (2003) referensfoton på en kompis som jag tog för att få idéer kring hur Silvers kläder borde falla. Sagt och gjort, det var minst sagt hög tid att göra något med dem, så jag gjorde en lite mer realistisk bild än vanligt.