Alltså, man måste uppskatta när en utvecklare faktiskt tar chanser, litar på sina fans och sedan bjuder på belöningar. Liksom, tvärtom mot den ordinarie ”betala oss dubbelt nu så får du, kanske, något kul sen”. Arikas Fighting EX Layer är knappast en jättehöjdare men ändå ett ganska kul spel och det har redan fått två gratis extrafigurer sedan försäljningen rullade på i tillräcklig takt. Nu kommer nästa omgång. Först blir det balanseringar i januari och februari plus lite extra gratismusik. Sen i mars kommer Sharon gratis. Sen fram till maj kommer man att släppa ännu en gratis figur (troligen Area) och slutligen en ny som kostar (Terry). ... Läs hela texten
Jag är inte helt överens med hur Pokemon Go har fungerat sedan generation fyra började portioneras ut. Förra året fick vi också generation tre i vågor, tills nästan alla var på plats. Det blev en del regionsexklusiva och några specialare som Nincada/Shedinja som dykt upp nyligen, men det fanns ändå en hel del olika att leta efter. Problemet med generation fyra är att det är väldigt uppsplittrat och den ursprungliga metoden att promenera runt och leta är nästan meningslös. Vi fick de tre typiska startalternativen och deras utvecklingar samt en handfull andra, mer menlösa normaltyper. Och så släpptes en rad utvecklingar från tidigare generationer, men där kräver alla en Sinnoh Stone. De första veckorna fick man en per vecka och det kändes nästan lagom. Visst, det skulle ta elva veckor att mata sig igenom alla men då har man ett regelbundet mål att fokusera på med lagom fördelning.... Läs hela texten
The Game Awards växer sig än större som årlig spelhappening och börjar vara ett pålitligt ställe för nya utannonseringar. Även i år var det många nyheter, men det som jag hade hoppats på mest uteblev.
* Mortal Kombat 11 är ännu mer detaljerat än förut och troligen ännu grisigare. Totalt ointressant. Kommer oväntat nog även till Switch.
* The Outer Worlds av Obsidian är ett sci-fi-rollspel med lite Bioshock-estetik. Kan vara en lämplig ersättare för Fallout.
* Dragon Age: The Dread Wolf Rises utannonserades av Bioware men är flera år bort. Om det skulle vara en återgång till det taktiska upplägget i ettan skulle jag vara intresserad.
* Crash Team Racing: Nitro Fueled kommer till alla tänkbara format.
* inte ett spel, men Joker från Persona 5 kommer som första DLC till Super Smash Bros Ultimate. Med tanke på att Persona är en renodlad Playstation-serie var det rätt oväntat. Persona 5 till Switch kanske?
* Marvel Ultimate Alliance 3 kommer exklusivt till Switch och inkluderar bland annat Guardians of the Galaxy. Den här serien har varit frånvarande praktiskt taget hela tiden medan Marvel-filmerna gjort sina framsteg, så det borde kunna bli en jättesuccé nu.
* Far Cry New Dawn, gäsp.
* en massa indiespel som varit på gång till olika format har hastigt och lustigt blivit exklusiva till Epics nya onlinebutik. Suck. Ett helt nytt sådant är det isometriska äventyret Hades från Supergiant Games (Bastion och Transistor).
* Scavengers, någon sorts PVP/survival-grejs. Gäsp.
* det spontant mest lovande spelet i mina ögon är dock The Pathless av teamet bakom Abzu. Det var ju ett estetiskt tjusigt och tekniskt kompetent spel som bara behövde lite mer nytänkande. The Pathless har en grym design och intressant upplägg med väldigt snabba förflyttningar. Vi får se hur det funkar. ... Läs hela texten
För första gången någonsin lyckades Lego hålla nästa års modulhus hemligt ända fram till den officiella presentationen. Eller nästan i alla fall, för några dagar sedan fanns ett konkret rykte, men åtminstone inga bilder. Corner Garage blir nästa jättebygge och det handlar om en byggnad som inkluderar både en bensinmack med bilmek, en separat klinik för en veterinär, och en lägenhet ovanpå. Det hela ryms i ett ganska bastant hus som är mer avfasat än tidigare hörnbyggnader men i gengäld erbjuder lite mer volym på själva byggnaden. ... Läs hela texten
Den Queen-baserade filmen har varit på gång i vad som känns som evigheter och har både förlorat ett par huvudrollsinnehavare längs vägen och bytt regissör alldeles på slutet. Det kändes upplagt för ett katastrofalt spektakel, men två faktorer räddar filmen till ett åtminstone godkänt betyg.
Till att börja med gör Rami Malek en fantastisk presentation som Freddie själv. Till en början känns det lite krystat och det sanslösa överbettet blir nästan lyteskomik, men han spelar rollen med enorm karisma och samma kontrast mellan den flamboyanta scenpersonligheten och den blyga, tafatta människan bakom som framkom i intervjuer och dokumentärer. Övriga i bandet är också okej, framför allt är Gwylim Lee en läskigt porträttlik Brian May. Men de får aldrig riktigt någon personlighet och trots rykten om att Brian och Roger ville fokusera mer på bandet som helhet så är det här en film som kretsar nästan enbart kring Freddie. ... Läs hela texten
Jag var på snabbvisit till Then Kongliga Hufvudstadhen och var lite sysslolös framåt kvällen. Lyckligtvis hade jag min Switch med mig och tänkte få in ett Octopath Travelers-kapitel eller två, men sen fick jag ett hejdlöst sug efter Dark Souls, och gick och köpte mig ett exemplar (för i Then Kongliga Hufvudstadhen kan man göra sånt efter klockan 18). Jag brukar generellt köpa spel fysiskt på Switch om jag kan, eftersom spelen ändå ryms i fodralet och jag vill spara lagringen till digitala nödvändigheter.... Läs hela texten
Jag har hunnit ifatt utgivningen av Leo Ieiris musik och tidigare i år släpptes Time, det femte albumet. Efter ett nästan fläckfritt We var frågan om hon kunde hålla samma höga kvalitet, och svaret är nej. Det märkliga är att jag inte kan peka på en enda låt som är dålig, men det kunde jag inte med We heller. Men jag hittar inte heller någon riktig favorit heller. Vi får finstämda ballader (”Arikitari desu ga” och ”Binetsu”), powerballader (”Inori no Melody” och den inledande ”Zutto, Futari de”), några utstuderat anime-aktiga låtar (”Harukaze”, ”After Dark” och ”Fantasy”) och så några utstickare som ”Relax” och ”Tokyo”. ... Läs hela texten
Wow! Alla Leo Ieiris skivor hittills har haft flera riktigt bra låtar, men We är en sån där skiva som nästan helt saknar brister. Det börjar med ”Bokutachi no Mirai” som är en triumferande popdänga med skönt flyt i texten och fantastisk refräng. Leo påminner här lite om en ung och kaxig Carola, vilket fungerar för mig som växte upp med den musiken. Nästa, ”Brand New Tomorrow”, inleder med ett ösigt piano och en melodi som hämtar någon slinga från ”Final Fantasy”-ledmotivet, men den här låten är också en höjdare. Efter dem kommer en fantastisk lugn ballad i form av ”Kimi Ga Kureta Natsu”, vilket följs av den enda lite sämre låten på första halvan, ”Koukotsu”, som egentligen är okej men har ett lite stressigt tempo för en annars avslappnad låt vilket inte riktigt passar ihop. ... Läs hela texten
Leo Ieiri fortsätter med sina korthuggna titlar och den tredje skivan heter kort och gott 20 (som Leo själv var då). Den känns lite mer seriös och inte lika skrikig om den föregående. Leo är fortfarande kaxig, som i den dundercharmiga ”Junjou”, men det känns mer självsäkert och mindre uppkäftigt. Överhuvudtaget är skivan mer varierad, med både lugna finstämda stycken som ”Little Blue” och ”Last Song”, och ösigare sådana som ”Two Hearts” och ”Miss You”. ... Läs hela texten
Leo Ieiris första skiva Leo var fullpackad med höjdarlåtar trots att hon inte ens var fyllda arton när den släpptes. Sedan jag recenserade den har jag hittat ännu fler favoriter på den inklusive ”Second Dream” och ”Mister”. Mindre än ett och ett halvt år senare kom uppföljaren A Boy.
Ska jag vara riktigt ärlig så är det lite svårt att skilja på många av låtarna här, men det har nog delvis att göra med att jag förstår alldeles för lite av texterna. Men väldigt många stycken på den här skivan har ett liknande upplägg: relativt lättsamma verser och sen riktigt mäktiga refränger. Det gäller ”Ijiwaruna Kamisama”, ”Kibou no Hoshi” och ”Kimi ni Todoke”, där den senare har den bästa sången. Även ”Message” har ett liknande upplägg, men inleder direkt med refrängen. Allihop är bra men alltså lite likartade. Ungefär halva skivan är däremot inte alls lika bra. I låtar som ”Too Many” och ”Papa & Mama” blir det lite för mycket arg rebellpop, och ”Carnival” är bara jobbig.... Läs hela texten
