Eftersom jag inte hade sett den nya Street Fighter-filmen och den redan verkar vara på väg att ramla bort från biografduken så passade jag på med en matinévisning. Och efteråt har jag väldigt blandade känslor.
De som har skrivit den här filmen är Street Fighter-nördar, den saken är säker. Den första otecknade filmen var förstås en produkt av sin tid, när filmproducenter slängde ett öga på källmaterialet, gäspade, kastade allt i soptunnan och gjorde något helt bisarrt. I efterhand har det blivit en kultklassiker, och mycket riktigt så var även 2026-filmen proppad med referenser till den, en del till och med rätt subtila sådana som att Chun-Li åker runt i en TV-van ett tag. Författarna är också väldigt förtjusta i den animerade filmen med många tydliga referenser, och som ett mycket inspirerat val är alla tillbakablickar tecknade i en stil som verkligen påminner om den gamla klassikern. Och så är det förstås massor av referenser till spelen, och obskyra karaktärer som Juli (även om hon verkar ha stulit Jianyus stav) och Joe finns med, och till och med Eric Andres jobbiga Don Sauvage är hämtad från tidigare material. Och så fick några stora fightinginfluencers som Maximilian Dood, Justin Wong och Yipes ganska framträdande cameos.
På det stora hela tycker jag också att huvudkaraktärerna är bra. Andrew Koji, Noah Centineo, Callina Liang och David Dastmalchian fungerar bra som Ryu, Ken, Chun-Li och Bison, och många av sidofigurerna är klockrent utvalda. Koji är en fenomenal Ryu, synd bara att han inte behåller Hot Ryu-skägget genom hela filmen. Lite oväntat har Dan en stor roll, och även om Andrew Schulz är en idiot så var hans roll rätt bra. Med den begränsade tid som filmen har lyckas man ändå göra något av Honda, Zangief, Dhalsim, Guile, Blanka, Balrog och Vega, så, tja, liksom hela Street Fighter 2. Och jo, Sagat får några bra scener i tillbakablickarna också.
Med det sagt… så är filmen oerhört korkad. Den har gigantiska, enorma luckor i logiken och det känns som om de har klippt bort minst en halvtimme av nödvändigt material. Framåt slutet utspelar sig filmen på tre distinkta platser men det framgår inte alls vad som finns vart, och folk teleporterar lite hit och dit (utan att vara karaktärer som faktiskt KAN teleportera lite hit och dit). Och även om de där författarna är stora fans av Street Fighter så är de också påfrestande grabbiga. Varje gång filmen närmar sig några innerliga vänskapsscener män emellan (och till filmens försvar så händer det rätt ofta) så måste någon bara häva ur sig ett ”no homo!”. Och jag tror inte att en enda kvinna i den här filmen har byxor på sig, och jag tappade räkningen på antalet närbilder på rumpor. Chun-Lis interpol-partner (en nyskapad karaktär, vad jag kan se) är ett creep. Det är också Bison, men han är åtminstone ett creep mot både Chun-Li och Ryu. Fast med tanke på den allmänna stämningen i filmen så tror jag inte att det är särskilt inkluderande med en bi-kodad superskurk.
Om du inte bryr dig om Street Fighter så kommer knappast den här filmen att förändra något. Om du gillar Street Fighter så kommer du att gräma dig över att den är så uppenbart korkad så fort man lägger mer än två hjärnceller på att försöka hänga med i vad som händer. Jag gillar den, lite och motvilligt, men samtidigt vet jag att det är bara för att den bombarderar mig med nostalgibomber var tredje sekund. Street Fighter (2026) är bättre än Street Fighter the Movie och förstås ljusår bättre än Legend of Chun-Li, så per definition är den väl den näst bästa Street Fighter-filmen någonsin. Men det är alltså inte heller någon större bedrift. Och jag tror inte att den kommer att bli någon kultklassiker. Grejen med kultklassiker är ju att man inte medvetet försöker göra en…