I år blev det dags för mig att köpa en Switch 2. Det berodde till stor del på Orbitals, ett pusseläventyr för två spelare inspirerat spelmässigt av Josef Fares fantastiska spel men designmässigt av klassisk åttiotalsanime. Och det är designen som ger Orbitals en alldeles egen charm. Celshadad grafik finns överallt numera och ofta ser den rätt gräslig ut, och man missar hela poängen när man bara tar släta, detaljerade modeller och ger dem svarta konturer.

Orbitals känns genuint hela vägen. Mellansekvenserna är handtecknade som ovan, men även i själva spelet är det gjort för att kännas likadant. Modellerna har grova, nästan lite hastigt tecknade konturer. När de rör sig är animationen medvetet begränsad till ett fåtal bildrutor per sekund, och bakgrundsfigurer är ännu ryckigare. Hela spelet har ett filter som ger känslan av VHS-kassetter utan att bli alldeles för flimrigt. Och så är alla bakgrunder så där lummigt mysiga som i en Ghibli-film. Designen är alltså fenomenal, och det bästa i animestil jag har sett vid sidan av Arc Systems mest ambitiösa fightingspel.

Men det är bara ytan, hur fungerar spelet? Jo, tack bra. Handlingen kretsar kring den peppiga mekanikerflickan Maki och den tekniknördige och oförklarat blåhyade Omura. De lever i en väldigt gemytlig rymdstation som hotas av en kosmisk storm, och ger sig ut på äventyr för att hitta kraftkällor som kan upprätthålla stationens sköldar. Spelmässigt är de identiska, till skillnad från Hazelights titlar. När man åker runt i sitt lika mysiga rymdskepp är det valfritt vem som flyger och vem som skjuter. Väl ute bland övergivna stationer och vrak på jakt efter material använder man olika kombinationer av bärbara verktyg som exempelvis kan skjuta vatten eller använda en greppklo, men både Maki och Omura kan använda dem. Det gör att de känns lite utbytbara, men å andra sidan kommer man fortfarande att bara ha spelat ungefär hälften av spelet i ett svep.

Fokus ligger på pussel, men vi snackar inte om Myst direkt. Det är oftast ganska självklart vad som ska göras, och inte heller särskilt svårt. Det var inte riktigt meningen heller, för tanken var att erbjuda ett lättspelat, mysigt spel. Därmed inte sagt att man inte misslyckas, på löpande band. De två ungdomarna ramlar ständigt ner i maskinerier eller i frätande syra, och ibland löser man enklast pussel genom att stå och hålla i saker som exploderar. Men de är i teorin odödliga tack vare en teknologi som har bevarat deras själar och hela tiden återskapar deras kroppar. Det är ett intressant sätt att förklara spelmekaniken som också är en viktig del av berättelsen.

 Orbitals kan beskrivas med ett ord: charm. Maki och Omura är omedelbart supertrevliga bekantskaper, och deras relation är en fantastisk vänskap, med strålande dialog. Från soundtrackets 80-talsdoftande synthar med introts klämkäcka ledmotiv till slutscenernas Ghibli-inspirerade epilogskisser känns Orbitals hemtrevligt, lättillgängligt och välkomnande. Det känns verkligen som om Ghibli hade gjort sci-fi – ett av få glapp i deras bibliotek – med inspiration från Interstellar 5555 och Galaxy Express 999 och klassiska serier som Star Zinger, Cobra och Macross. Det tar inte heller lång tid att klara – jag och min spelkompis ägnade bara två kvällar åt det. Men det känns rätt det också. Efter att ha ägnat en stor del av spelåret åt ännu ett par genomspelningar av Elden Ring och ha kämpat mig igenom Mina the Hollower är det skönt att bara få åka på en lättsam rymdsemester i några timmar. Och förhoppningsvis blir det återbesök i den här världen i framtiden.