Garou: Mark of the Wolves
Format Neo-Geo
Utvecklare SNK
År 1999
SNK har lastat ut många legendariska fightingspel ur sin verkstad, men ett spel slår dem allihop: Garou. Det sista spelet i Fatal Fury-spelen släpptes ungefär i samma veva som Street Fighter III: Third Strike och precis som Capcoms mästerverk var Garou komplett på alla vis. Den kompakta rostern består av ett synnerligen intressant gäng med nykomlingen Rock Howard i spetsen. Rock är en av SNK:s bästa karaktärer både spelmässigt och konceptmässigt. Efter att Terry besegrade sina föräldrars mördare Geese, tio år tidigare, valde han att adoptera dennes son för att inte historien skulle upprepa sig. Rock växte upp till en kombination av båda giganterna: Terrys intensiva slag och Geese fantastiska specialattacker (inklusive den oändligt coola Raging Storm). Hans historia är lågmäld (jämfört med King of Fighters-seriens ständiga gudomliga superskurkar) och jag vill verkligen, verkligen veta vad som hände sen.
Garou är ett av få fightingspel där jag gillar praktiskt taget hela gänget, och eftersom jag har ägt det på nästan alla format så har jag hunnit lära mig en hel del. Mycket tack vare att det är väldigt lättillgängligt: med få undantag är superattackerna standardiserade och de flesta specialarna enkla och effektiva. Och Garou har en elegans som saknar motstycke. Bakgrunderna är ohyggligt stämningsfulla och detaljerade, varenda rörelse är animerad in i minsta detalj och alla fullkomligen dryper av personlighet, från Hokutomarus snubblande ninjaklanterier till Khushnood Butts (grymmaste namnet någonsin!) stenhårda karateshisei. Men viktigast av allt: kontrollen är perfekt, tempot är precis som jag gillar det och alla matcherna brukar leda till intensiva avslutningar där man kämpar hårt för den sista träffen. Det här var SNK:s sista stora spel innan de ekonomiska trubblen började och ett spel som pressar den då tio år gamla hårdvaran till det yttersta. Det enda negativa jag överhuvudtaget kan komma på är att sorgen över att det aldrig fick en uppföljare är så mycket större.
Garou är i mångt och mycket vad SF3-serien skulle ha varit om den stannat vid New Generation: vackert och ambitiöst, obalanserat och underutvecklat.
Först och främst, de goda nyheterna:
+ Spelet var toksnyggt för sin tid. Animationen och eld-/blixteffekterna har motstycke endast hos enskilda karaktärer i ett fåtal KOF-titlar.
+ Kontrollen är föredömligt följsam. Här slipper vi pretzel motions och den allmänt motsträviga combotiming som varit synonym med KOF fram till XI och ’98: UM.
+ Träffkänslan är “old school” – nästan i SF3-klass.
+ Många i mitt tycke negativa Fatal Fury-specifika inslag har slopats (strid i två/tre linjer, chain combos, en supermätare som dräneras automatiskt, gratis DMs vid ~45% energi).
+ Rock är en briljant design och något så ovanligt som en huvudperson som är mångsidig utan att spelas som en “standardkaraktär”.
Å andra sidan:
– De flesta karaktärerna lider av SF3-syndromet: de känns ofärdiga och saknar framför allt minnesvärda attacker.
Terry, Gato och Marco/Butt fungerar (även om jag önskar att SNK kunde ha valt mellan “cool afrokille från Bruce Lee-rulle” och “hetblodig brasiliansk mysfarbror”-arketyperna istället för att försöka kombinera dem).
Dong Hwan skulle passa bättre i “street clothes”, eller åtminstone en modifierad dobok.
Hotarus byxor är de hemskaste sedan Blankas luggslitna lederhosen. Jag antar att de är av något traditionellt kinesiskt snitt, men de liknar mest haremsbyxor. Hennes spelstil är rätt ortodox, men när hennes Battle Coliseum/KOF XI-inkarnation (i enlighet med mina önskemål) fick två Ling Xiaoyu-inspirerade stances droppade lata jag henne. There’s just no pleasing me sometimes….
De övriga är endera halvhabila KOF-rejects (Jenet, Freeman, Kevin*, Kain), eller tämligen intetsägande (Griffon Mask, Grant).
* När jag läste hans profil tänkte jag mig en godmodig, relativt normalbyggd “good cop”-typ vars bakgrund var en polisstation, inte en stendum, aggressiv, snaggad muskelknutte på ett flygfält.
…ja, och så finns det en “ninja”, som i likhet med Arcana Hearts Konoha inte är mogen att lämna den lokala lekparken. Gah.
– En supermätare som laddas upp löjligt snabbt och endast kan användas till supers… som ofta startar på en frame och därmed kan länkas från allt. Ugh.
– En T.O.P.-mätare som aktiveras *automatiskt* och ger en 1.25-1.75 skadebonus*, energiregenerering samt en ny specialattack – och dessutom orsakar den ökända T.O.P.-pausen mitt i motståndarens combo. Kräks.
* Varför förekommer det här subsystemet numera främst i spel där man redan från början gör väl mycket skada, i.e. (U)MvC3 (X-Factor) och TTT2 (Tag Rage)?
– Universal Overheads (AB) och anti-airs (d+AB) som likriktar karaktärerna (tänk Persona 4 Arena). Inget stort problem, även om det är värt att nämna att Real Bout-seriens “air turn” här är Gato/Hotaru-exklusivt (CD i luften), och att endast Dong Hwan och Jenet har KOFs superhopp (d, u).
– Ett horribelt fult gränssnitt (livsmätare, menyer, Round 1/K.O.-text, etc.). Bläh.