När Commodore skulle lansera sin första spelkonsol 1993 hade de ett litet problem. Commodore själva hade ingen spelutgivning, utan hade klarat sig helt och hållet på att sälja utomordentliga datorer. Trots det ville de ta sig an Nintendo och Sega. Och Amigan hade ju tonvis med utmärkta utvecklare. Så, vem anlitade Commodore för att släppa deras medföljande spel, spelet som skulle visa vad maskinen gick för och locka nykomlingar till västvärldens första 32 bitars CD-baserade konsol? Core Design? Factor 5? Sensible Software? Psygnosis? Bitmap Brothers?
De valde Flair, vars största succé hittills efter tre år i branschen var Elvira: The Arcade Game och Trolls. Gänget åstadkom ett plattformsspel som inte ens var exklusivt (det kom även till PC och SNES), och som var en fullständig sörja. Det här var i början av nittiotalet då Sonic hade visat att det fanns pengar att tjäna för vem som helst som hittade på en lagom hiphopkaxig maskot och pulade ihop ett plattformsspel. Det var i samma veva som Sparkster, Brian the Lion, Soccer Kid, Mr Nutz, Gex, Bubsy och tusentals andra numera bortglömda hjältar invaderade våra spelskärmar.
Oscar är liksom urtypen för de här hemskheterna. Oscar, figuren, är ett obestämbart djur med taggfrisyr, som måste besöka en rad pastellfärgade världar för att samla ihop ett antal Oscar-figurer (som förstås inte är den där guldgubben utan en docka av Oscar själv). Som i så många andra spel är det minst sagt omväxlande, på bekostnad av någon som helst logik. Jag springer vagt åt höger och möter snart flygande aliens, rödklädda vagt Star Trek-liknande gubbar, små gröna blobbar, en levande diskmaskin (!) och så en röd elefant som visar sig vara en checkpoint. Det är en utmaning att bara urskilja vad som är bakgrund, vad som är plattformar och vad som är fiender, och det blir inte bättre av att det klassiska hoppa-på-huvudet-tricket kräver tre träffar innan fienderna ger sig. Hade Oscar haft någon som helst rimlig kontroll hade det varit en utmaning; nu blir det snarare slumpen som avgör.
Visst, det var färgglatt som om någon hade käkat en påse kritor och sedan spytt på skärmen, och det pågick någon sorts CD-aktig musik, så det var hetare än något som den gamla Amigan eller för den delen det mesta på SNES kunde åstadkomma. Men det var också sämre, på alla vis. Med det här som första intryck av CD32 är det inte svårt att förstå hur den floppade.
Fast rent formellt var det ungefär 50/50 att Oscar var det första intrycket. På samma skiva fick vi nämligen Diggers, ett spel som aspirerade på att jämföras med Lemmings. Jag tycker snarare att det påminner om King Arthur’s World och modernare spel som Steamworld Dig. Man ska styra runt en hoper ostyriga gruvarbetare och leta skatter, samtidigt som en motståndare gör samma sak. Det finns en himla massa order att ge, och var och en måste detaljstyras. Problemet är att det inte alls lämpar sig för ett styrkors, och därmed liksom inte är en så himla bra premiärtitel för en spelkonsol. Visst, det går att plugga in en vanlig Amiga-mus, men när handkontrollen inte fungerar för ett av de två medföljande spelen borde någon ha tänkt till. Dessutom är Diggers, åtminstone till en början, lika segt och sömnigt som Oscar är hyperaktivt.
Jag hade kunnat hoppa över det här eftersom det inte följde med min begagnade CD32, men jag tyckte att det var viktigt att börja från början. Nu vet jag vilket misstag det var.