Så var det avklarat, Quantic Dreams senaste storverk. Jag tillhör de som verkligen gillade Heavy Rain och jag såg fram emot Beyond redan från början. Men när det precis skulle släppas blev jag tveksam. Recensionerna var minst sagt delade, och det finns lika många femmor som nior. Jag undrar vad det beror på. Kanske på vad man förväntar sig.

Det som jag gillade mest av allt med både Heavy Rain och Beyond är att det är riktiga, tvättäkta äventyrsspel. En gång i tiden var peka-klicka-äventyren unika i spelvärlden. Jag menar, det var jättekul att spela Mega Man men han kunde bara hoppa och skjuta. Så var det med nittio procent av alla spel då, och det fanns inte sådär värst mycket mer att göra i samtida rollspel. Ironiskt nog var ”rollspelandet” väldigt mycket att låtsas att det hände saker. Men äventyrsspelen var, för sin tid, en smygtitt in i en framtid där vi kunde spela en film. Maniac Mansion må vara simpelt idag men interaktionen är mer nyanserad än vilket Call of Duty som helst (som i äventyrsspelform hade haft ett textkommando: Kill). ... Läs hela texten

Jag har spelat ett par timmar in i Beyond: Two Souls nu, och likheterna med Heavy Rain är slående. Mycket känns igen, mycket är strömlinjeformat, men möjligheten att styra Aiden fritt skapar en hel del frihet. Visserligen är det knappast nytt. Jag spelade inte Geist men precis samma idé fanns där, och Eledees till Wii hade liknande upplägg. Men det är snyggt gjort så in i helsike.

Beyond är också ytterligare en generation bortom Heavy Rain när det gäller grafiken. Det varierar mycket beroende på ljussättning, hur detaljerade omgivningarna råkar vara och hur pass ren och prydlig Jodie är. Som vanligt blir det direkt mer realistiskt med lite blod, svett och tårar. ... Läs hela texten