Jag har inte varit överdrivet imponerad av det jag har sett av Dragon’s Dogma tidigare, men nu måste jag ha detta. En korsning mellan Monster Hunter, Dragon’s Age och Dark Souls, typ.
Och där blev Dragon’s Dogma nödvändigt
Lämna ett svar
Kategoriarkiv: Playstation 3
Lovande teknikdemo från Quantic Dream
Nu ska ju inte det här ha något att göra med nästa spel Quantic Dream håller på med, men nog är det lovande både tekniskt och berättarmässigt…
Intryck från Street Fighter x Tekken
Jag minns för tolv år sedan, då Capcom gav sig in i ett minst oväntat samarbete med SNK. Då blev resultatet Capcom vs SNK, där Street Fighter-gänget (plus Morrigan) mötte King of Fighters-gänget (plus Nakoruru). Halva gänget var inklistrade från diverse Street Fighter Alpha-spel medan SNK:s figurer förstås var helt nyritade.
Lite av samma känsla får jag med Street Fighter x Tekken. Här är det förstås Tekken-gänget som är helt nygjorda och spännande, medan hemmalaget är mer eller mindre oförändrade. Chun-Li, Ken och Dhalsim är mycket riktigt nästan precis som i Street Fighter IV. Alla mina grundläggande kombinationer fungerade och Dhalsim var dessutom brutalt bra på att hålla sig undan från Heihachi och Marduk. Därför lade jag inte särskilt mycket tid på dem, men alla nykomlingarna har jag i alla fall testat. Lite korta intryck.
Virtua Fighter-gästspel… i Dead or Alive!
Oj. Oväntat. Akira i Dead or Alive 5. Coolt. Intresse upp 106%.
Och så var det slut på Dark Souls…
Med viss hjälp, det ska erkännas. Den sista sträckan fick jag hjälp i coop praktiskt taget hela vägen, förutom på Gwyndolin och Bed of Chaos. Men nu är Dark Souls besegrat och jag kan äntligen släppa det. Visst är det ett skönt spel på många sätt och jag ångrar inte de sjuttio timmarna jag har lagt på det, men… Ornstein & Smough… Sen’s Fortress… Catacombs… rullande skelett… Bed of Chaos… spöken i New Londo Ruins… invaderande fantomer… Blighttown… Stray Demon… bågskyttarna i Anor Londo… basiliskerna… CAPRA DEMON… att tappa 11 Sunlight Medals för att man blev invaderad just när man försökte byta dem…
Recension: Journey
När jag sätter mig för att recensera Journey är det med vissa förbehåll från utvecklarna. Jag känner mig lite som Pippin när han klev in i Denethors sal tillsammans med Gandalf. ”Att berätta om A vore oklokt. Och nämn inte B eller C. Säg inget om D heller. Det är nog säkrast att du inte säger något alls.”
Jag förstår dem. Allt jag hade sett av Journey var oändliga sanddyner och någon enstaka ruin. Jag visste att jag var någon sorts vandrare och att man skulle kunna komma att möta andra på vägen, inte mer. Att avslöja vad som faktiskt händer vore en rejäl otjänst mot de som fortfarande inte har spelat det.
Journey är så vackert att jag vill gråta
Nu är det genomspelat, två gånger till och med. Recensionen kommer imorgon efter 16. Tills dess kan jag bjuda på den här lilla bilden från credits som smakprov (jag hoppas att det inte räknas som en spoiler att några godtyckliga personer har jobbat med spelet). Det är ju så himla vackert!
Nu börjar resan…
Egentligen hade jag tänkt recensera Everybody’s Golf och börja testa lite Rayman Origins idag, men det får vänta. Recensionskod för Journey damp nämligen ner och det går före det mesta, inklusive mat, sömn och möjligen att andas. Är Journey lika magnifikt som Flower? Snart vet jag och senare i veckan vet du.
Det vedervärdiga makalösa skitspelet
Dark Souls drog ut på tiden, minst sagt. Vi började igår vid 18-tiden ungefär och tog oss fram med hyfsad fart, förutom en seg passage i Depths där jobbiga invaderande fantomer gjorde saken mer komplicerad. I praktiken gjorde vi ju stora delar av spelet två gånger, även om det oftast bara gällde själva bossarna. Efter att ha spelat till två på natten avbröt vi för lite sömn. På lördag förmiddag efter lite frukost satte vi igång igen och nötte på. Sen’s Fortress tog ett par försök. Undead Asylum höll jag på att ge upp i, men på fjärde försöket tog jag bossen där. Anor Londo blev, som vanligt, en seg affär. Det var extra jobbigt att hela tiden bli attackerade av andra spelare, så det tog ett flertal försök innan vi tog oss säkert fram till smeden och kunde öppna genvägarna. Runt 16-tiden kämpade vi med Smough och Ornstein tillsammans med vår dödspolare Solaire, men det visade sig för bökigt. Så istället tog vi hjälp av mer erfarna spelare som kunde hoppa in som den tredje medlemmen i vårat lilla team. Det är åtminstone skönt att se att folk ägnar sig åt det istället för att jävlas.
Halvvägs genom Dark Souls
Det går framåt, långsamt men ändå. Nu ska vi försöka ha ihjäl Smough och Ornstein. Önska oss lycka till.