Kategoriarkiv: Playstation 3

Returbesök på Little Big Planet

Tidigare ikväll satt jag helt sysslolös och kom mig för att starta upp Little Big Planet 2 igen för att se vad som har hänt sedan sist. Det har inte blivit att jag har spelat sedan Move-patchen kom ut, så det fanns ju en del nytt att testa. Lyckligtvis finns ju numera en lista med utvecklarnas favoriter så att man inte behöver leta rätt på guldkornen själv.

Dark Force, längst upp i listan, är en uppenbart Dark Souls-inspirerad actionhistoria där fyra spelare kan samarbeta för att hugga sig fram genom en massa monster. En blandning mellan Gauntlet, Baldur’s Gate: Dark Alliance och From Softwares ångestrollspel alltså, och klart kul. ... Läs hela texten

King of Fighters XIII och Dodonpachi till Norden

Jag kikade in på distributören Nordic Game Supplys hemsida och upptäckte två glada ”nyheter”. Tidigare i höst fanns inga planer på att ta in Xbox 360-versionen av Dodonpachi Resurrection (som jag recenserade på Gamereactor och gav 9/10 eller det extremheta King of Fighters XIII till båda konsolerna. Nu har den saken ändrats: japanskt supermegatokröj blir det den 18 november och ursköna pixelslagsmål blir den 25:e.

Dodonpachi är ju en känd faktor, det blir bara najs att spela det i HD. Men King of Fighters XIII är jag väldigt peppad på, bara Soul Calibur V är hetare och Street Fighter x Tekken någonstans i samma nivå. Jag var våldsamt besviken efter del XII som var gedigen men så oerhört tafflig att det inte gick att uppskatta den hyfsade spelmotorn. Den här gången verkar det som att SNK har insett allvaret. Det här är mer eller mindre sista chansen och det måste bli lyckat. Och med en fet roster, ett mer normaliserat men ändå flexibelt spelsystem, massvis av innehåll, story och alternativ känns det som om de har fattat. ... Läs hela texten

Mycket lovande karaktärsbyggande

Jag erkänner, en stor del av anledningen till att jag spelade Soul Calibur III, IV och Broken Destiny var karaktärsbyggarverktyget. Kanske blev det till och med på bekostnad av de riktiga figurerna. Men chansen att sätta ihop detaljerade, välanimerade versioner av mina gamla favoritfigurer i ett allmänt välgjort vapenfightingspel var omöjlig att ignorera. Och även om man helt och hållet ignorerar verktyget så låter det ju också Namco snabbt sätta ihop statister för att fylla ut handlingen lite mer, och låta en massa bakgrundsansikten dyka upp som motståndare. ... Läs hela texten

Den långa mörka färden fortsätter

Det är fascinerande hur Dark Souls biter sig kvar i medvetandet. Dags för en ny uppdatering om de senaste dagarnas bravader. Efter att ha spöat Gaping Dragon och polerat upp mina vapen lite ytterligare var det dags att riskera en färd ner i Blighttown. Det här stället är ökänt för att vara mörkt, fullproppat med giftsprutande varelser och längst ner ett förpestat träsk. Till råga på allt är det något strul med bilduppdateringen så att det ofta blir ordentligt ryckigt när många fiender dyker upp. Upplagt för ångest alltså. Men jag iklädde mig min mänsklighet igen och tog ett djupt andetag. ... Läs hela texten

Så skulle Rock Band bli perfekt

När det kommer till musik är min smak tämligen mainstream, med en dragning åt retro. Visst gillar jag en del halvobskyra artister, men när favoriterna inkluderar Queen, ABBA och The Beatles är det svårt att försöka komma med någon sorts prettoambitioner. Jag må förakta modern automatstämd plastpop men de här banden sålde knappast 300 miljoner skivor via en hemsida på MySpace, om man säger så. Därför är jag generellt ganska nöjd med Rock Band som det har blivit idag, med en bredare bas av populära artister i allmänhet och inte bara ett fokus på tvåminuters gitarrsolon och skrikig sång. Men det kan fortfarande bli bättre. ... Läs hela texten

Äventyrsfest och bonusplast

Inte för att jag behövde övertalas, men nu börjar de första recensionerna på Uncharted 3 dyka upp och betyget är i topp (till och med Petter Hegevall som alltid varit småskeptisk till serien är helt lyrisk). Så jag slängde iväg en beställning till Spelbutiken. Det här ska bli riktigt mums. Uncharted 3 är inte bara uppföljaren till två av de bästa Playstation 3-spelen, det är också mitt första ”riktiga” 3D-spel. Det är en sak att se Playstation 2-konverteringar eller halvsimpla spel som Dynasty Warriors och Stardust rulla på, det riktiga elddopet kommer med ett fullfjädrat och grafiskt maxat spel som det här. Om Uncharted 3 fungerar, då är 3D här för att stanna, åtminstone för mig. ... Läs hela texten

Ångest, plåga, skräck och ljuv, ljuv triumf

Med den rubriken behöver jag nog inte ens berätta vilket spel det handlar om så låt mig komma till saken. När jag recenserade spelet spelade jag mestadels med en rätt tungrodd riddare i knölig plåt. De gångerna jag behövde slänga mig två meter åt sidan för att undvika att få ett ton svärd i huvudet (vilket händer jämt och ständigt) brukade det sluta med en massa skrammel och att jag åkte på nästa smäll istället.

Så istället för att plåga mig vidare startade jag om. Den här gången blev det en odöd samuraj med drag av Prince of Persia, men jag hann egentligen bara testa den lite snabbt. Nu har jag kommit längre. Det tog inte så lång tid att besegra de första två bossarna, men sen körde jag fast. Ordentligt. Att köra fast i Dark Souls är ungefär som att köra en ångvält rätt in i ett berg. Det må ha tagit evigheter att ta sig dit och du må ha en himla massa kraft bakom dig men du kör fast oavsett. ... Läs hela texten

Vad sjutton har Dampierre där att göra?

När Soul Calibur IV släpptes var jag glad över att ha Playstation 3-versionen och glad över att det fanns nerladdningsbart extramaterial. För det innebar att jag kunde låta bli att förpesta mitt spel med Yoda, Namcos värsta figur sedan Gon och Dr Boskonovitch. Att jag fortfarande var tvungen att uthärda Darth Vader och Starkiller var kanske en av anledningarna till att Soul Calibur IV inte riktigt nådde till seriens höjdpunkter (jag tycker generellt att Soul Calibur och Soul Calibur III är bäst, följt av Soul Blade och sedan Soul Calibur IV, Soul Calibur II och Broken Destiny). ... Läs hela texten

Och mera Soul Calibur…

Xianghuas dotter Leixia, som tydligen inte är dotter till Kilik (som alla trodde) utan någon annan kinesisk typ, har äntligen blivit visad, tillsammans med Nightmare (som ser ut att ha någon Siegfried-liknande person i sig) och Raphael (som var killen i hatten). Troligtvis kommer även Ezio att avslöjas inom kort, troligen imorgon.

Tyvärr kan jag inte skriva mer just nu eller lägga upp bilderna eftersom min dator har bestämt sig för att börja bråka. Konstanta omstarter, blåskärmar och allmänt jävulskap. Jag ska pyssla med det i helgen, lyckligtvis har jag netbooken som alternativ. Men jag hatar verkligen när min dator strular. ... Läs hela texten

Recension: Ico & Shadow of the Colossus

Definitionen av en klassiker brukar, i bokform, vara ”en bok som alla vill ha läst men som ingen vill läsa”. En bit in i Ico känner jag att definitionen passar perfekt. För Ico är en klassiker, det var banbrytande i både sin grafiska stil och med sin uppfräschade tolkning av Prince of Persia-spelbarheten by way of Tomb Raider. Ja, på samma sätt som Team Icos Fumito Ueda har sagt sig vara inspirerad av gamla spel som Another World, så har flertalet moderna spelskapare tagit inspiration från honom i sin tur. ... Läs hela texten