Säsong fyra av Babylon 5 är avklarad och ett fullständigt briljant avsnitt är slut, liksom en briljant säsong. Babylon 5 skrevs ursprungligen som en historia över fem säsonger, var och en mer eller mindre synkad med året som gick medan den visades. Men efter de första tre säsongerna började det vara oklart om det skulle bli en femte. Därför tog J. Michael Straczynski och klämde ihop det mesta som var planerat för resten av serien till en fjärde säsong som av den anledningen blev fullständigt fullsmockad med innehåll. Resultatet blev en tv-serie utan de karaktäristiska mellanavsnitten då det inte händer särskilt mycket. Säsong fyra börjar tokstarkt och fortsätter sen i samma tempo. Ett flertal historier vävs ihop och karaktärer utvecklas, utan att det för den skull känns stressat.
De två stora historierna fick ett slut under säsongen, på ett mycket tillfredsställande sätt. Ursprungligen filmades ett avskedsavsnitt, som utspelade sig tjugo år senare (ett datum som är relevant av orsaker man förstår om man följt serien fram till dess). Men så blev en femte säsong godkänd och avskedet sköts på framtiden. Istället skapades ”Deconstruction of Falling Stars”, ett minst sagt märkligt grepp för en tv-serie. Det börjar oskyldigt nog i ”nutid”, i början av år 2262 precis där föregående avsnitt tog slut. Men redan nästa sekvens sätter tonen. I ett samtida debattprogram diskuteras redan om Sheridan och Delenn gjorde rätt, precis som det skulle kunna vara på tv idag om någon bestämde sig för att skapa historia.
Men sen brakar det iväg och helt uppenbart ser vi de här klippen från ett framtida perspektiv. Genom sekvenser filmade längre och längre in i framtiden får Babylon 5 sitt historiska perspektiv, och samtidigt som det sockras hejvilt med referenser till vad som hände i säsong fem (som alltså inte var visad när det här avsnittet sändes) får vi också en sammanfattning av vad som kommer att hända i JMS:s universum efter seriens slut. För att till sist, i en strålande ärke-sci-fi-doftande sekvens, se en glimt av mänsklighetens slutgiltiga öde. För en serie som hela tiden håller sig i en väldigt socialrealistisk sci-fi nästan helt utan teknobabbel och kvasireligiöst mumbojumbo är det ett stycke riktigt genuin högtflygande sci-fi.
Som avsnitt betraktat är det medelmåttigt, med ovanligt träiga rollprestationer, praktiskt taget utan specialeffekter och när överraskningen är avslöjad är det tämligen segt att se igenom fler gånger. Men ändå är det ett av de allra mest minnesvärda avsnitten i serien och ännu ett ett exempel på varför Babylon 5 är en så makalös historia.
