Jag tillbringade kvällen med att se klart The Two Towers och påbörja Return of the King, på lite större tv än vanligt. Visst gör det skillnad och tv-köp-planerna känns ännu mer relevanta. Men det som slår mig är hur oerhört mäktig Return of the King är. Det är liksom fyra timmar av fullständig storslagenhet. Mestadels. Den första halvan har sina segare stunder. Och nu tänker jag diskutera hejvilt en åtta år gammal film så har du mot förmodan inte sett den… vad sjutton gör du här?
Tyvärr tycker jag att stora delar av Frodo/Sam/Gollum hade kunnat skäras ner, fast det egentligen är huvudhandlingen. Det är som skådespelarna säger, de ägnade hela filmen åt att klättra på fejkad sten. Kanske är det för att vägen genom Ithilien och upp mot Cirith Ungol drar ut på tiden utan att något egentligen händer. Den enda riktiga höjdpunkten i del ett är väl när Sam lämnas kvar, en av Sean Astins bästa prestationer.
Resten av första halvan är däremot mäktig överlag. Det är mycket med rohirrim och jag får rysningar varje gång deras ledmotiv kommer igång. Theoden, Eowyn och Eomer är mina favoriter i berättelsen överlag och Bernard, Miranda och Karl gör rollerna perfekt. Jag gillar också inslagen med Faramir och särskilt att han (och Boromir) fick så mycket mer utrymme i den förlängda versionen. De scenerna är tillsammans med rohirrim det som driver hela första halvan och deras hat-triangel med Denethor är perfekt.
Sen har vi Aragorn. Viggo är fantastisk, strålande. Jag kan inte tänka mig hur filmerna hade blivit utan honom och med Stuart ”Vem?” Townsend istället. En sån närvaro och en sån inlevelse, för att inte tala om hur han tog till sig rollen. Aragorn är från Danmark, helt enkelt. Tyvärr är han fast genom större delen av filmen med Legolas och Gimli som tyvärr är så jobbiga, trots att jag gillade dem mest i böckerna. Jag tycker också att vägen genom Dimholt, de dödas pass, är lite seg och lite för mycket Pirates blandat med spöktunnel på Gröna Lund.
Men sen kommer de ut i ljuset igen och ser piraterna plundra sig genom Gondor och DÄR är det slut på alla tveksamheter. Från och med där är Return of the King full briljans hela vägen. Slaget vid Pelennor, resten av Frodos och Sams resa, slaget utanför Mordors portar, för att inte tala om alla de ljuvliga sluten som hade kunnat dra ut på tiden ännu längre vad mig anbelangar. Det kulminerar kanske i vad som är en av mina favoritscener någonsin, Theodens första attack mot orcherna, men det är proppat med storslagen action och hjältedåd nonstop ända till slutet.
Det är svårt att se hur Return of the King ska kunna överklassas. Kanske, kanske kan del två av Bilbo komma i närheten. Femhärarslaget lär ju onekligen dra ut på tiden mer än de futtiga sidor det avhandlas på i boken, och där lär det hända grejer minsann. Men jag har svårt att föreställa mig det i nuläget. De må ha dvärgar och en massa sånt coolt, men det är väldigt dåligt om rohirrim…
Till skillnad från här där det är gott om rohirrim…