Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att överträffa World of Warcraft. Det är tre år sedan vi fick spela som worgen och goblins första gången, i vad som med god marginal är de bästa inledningarna för ett MMO-spel. Det var omväxlande uppdrag, en klar röd tråd, fantastisk design, en lång resa genom spännande miljöer och en massa intressanta karaktärer som introducerades och sedan återkom sporadiskt i resten av spelet.
Final Fantasy XIV börjar precis som Lord of the Rings Online, Champions Online, Final Fantasy XI, Dungeons & Dragons Online och, om man ska vara rättvis, som originalrasernas äventyr i World of Warcraft. Det vill säga, hatta runt i bebyggelse och prata med trista figurer, och sedan gå ut i skogen och hacka ihjäl fem såna här och tre såna här, hämta ett föremål eller titta på en grej. Det vill säga, precis som alla MMO innan World of Warcraft kom upp i styrfart och visade att man faktiskt kan skriva en historia och göra annat än att alternera auto-attack och specialförmåga 1 de första timmarna.
Ändå gillar jag det, än så länge. Det är fyllt av diskret humor (exempeltexterna för Say, Tell, Yell och så vidare är geniala!) och en lågmäld optimism som saknas i Azeroths mer heroiska historia. Det är inte särskilt snyggt i grådaskigt kvällsljus, men om dagarna ser det fullt acceptabelt ut även på en gammal Playstation 3. De borde dock ta lärdom av Blizzard – morgon och solnedgång är per definition alltid mer dramatiskt rent designmässigt, så därför varar de halva dygnet.
Efter en stunds harvande finns det också lovande koncept. Att man hela tiden har extra anledningar att spöa lite mer fiender till sin Hunting Log. Att det poppar upp gruppquester när man är ute och gör annat. Att bosstriderna är lite mer episka med mellansekvenser och dialog och grejs. Crafting och att kunna färga om sin utrustning (som här är betydligt tjusigare än i Lord of the Rings Online) är trevligt. Att Square envisas med att köra på månadsavgift istället för det förhatliga ”Free 2 Play” (även känt som ”Vi Lurar Dig På Pengar Utan Att Det Märks”) innebär att det som syns i spelet faktiskt går att skaffa sig. Och musiken är förstås riktigt bra.
Jag ska spela ett tag till, men sen är det nog en god idé att vänta till den riktiga premiären. Bara sex veckor kvar.