Ja, tiden fortsätter att gå och jubiléerna passerar ett efter ett. Idag är det tjugofem år sedan Playstation 2 släpptes i Sverige. Till tjugoårsjubiléet (av den japanska premiären) skrev jag om de trettio bästa spelen, och det har inte släppts särskilt många fler spel till formatet sedan dess så den listan gäller fortfarande.
Grattis på tjugoårsdagen, Playstation 2
Playstation 2 var den andra konsolen (efter Dreamcast) där jag köpte den vid premiären, men det var betydligt svårare. Hypen för Playstation 2 var total och jag hade inte riktigt kommit på det där med förbokning än. Kanske var jag inte riktigt såld ändå, för premiärspelen var inte helt spektakulära. På papperet var det en hel del höjdare med spel som Tekken Tag Tournament, Dead or Alive 2, Street Fighter EX3, Ridge Racer och en hel drös med From Software-titlar som ingen brydde sig om då. Men det visade sig snart att PAL-konverteringarna var kategoriskt usla. Så jag tvekade ett tag, och lite för länge.
Sen fick jag testa den hos en kompis som hade haft mer bråttom, och kunde inte hålla mig, trots att det fortfarande egentligen inte fanns några bra spel. Jag ville ha en, men då var det redan för sent. Den var slutsåld överallt. Jag hade jobbat ett halvår medan jag funderade på vad jag ville studera härnäst, men jag kunde inte köpa den. Tills mamma ringde från teknikavdelningen på Åhléns i Skellefteå (för det här var på den tiden det fanns en sådan, innan hela varuhuset byggdes om) och hade hittat en, och undrade om jag ville köpa den. Om jag ville.
Den där första tiden blev märklig. Jag köpte en massa spel men blev inte särskilt imponerad. Tekken Tag och EX3 var ju genomusla PAL-versioner och Dead or Alive 2 hade jag redan till Dreamcast. Istället blev det lite oväntat Timesplitters och Dynasty Warriors 2 som jag spelade allra mest. Sen dröjde det till en bit in på 2001 innan jag fick tag på Baldur’s Gate: Dark Alliance. Hela det året väntade jag på fördröjda PAL-konverteringar (varken Metal Gear Solid 2, Final Fantasy X eller Ico kom till Europa förrän året därpå) och spelade mest den sista gräddan av Dreamcast-eran. Jag minns tydligt en LAN-helg där alla de andra kidsen försökte få Quake att flyta på sina datorer, medan jag satt med Timesplitters och Final Fantasy IX. Då tyckte jag att jag hade gjort det bättre valet, men en halvful konsolshooter och ett lågupplöst PS1-rollspel var kanske inte de bästa argumenten för den nya konsolen. Sedermera blev förstås konsolen en klassiker med några av tidernas bästa spel, men det tog sin lilla tid. Det är lätt att glömma, och varje gång en ny Playstation släpps är det ungefär samma historia igen.
Den där första Playstation 2:an står fortfarande i sin stilrena blå låda på vinden någonstans men jag har inte vågat testa den på flera år och vete sjutton om den går igång längre. Med tiden råkade det bli flera konsoler till, dels en japansk för att kunna köra importspel och dels någon till jag fick med i ett större spelpaket. Kanske jag borde öppna mina Schrödinger-lådor och se om de faktiskt lever.