Jag har hunnit ifatt utgivningen av Leo Ieiris musik och tidigare i år släpptes Time, det femte albumet. Efter ett nästan fläckfritt We var frågan om hon kunde hålla samma höga kvalitet, och svaret är nej. Det märkliga är att jag inte kan peka på en enda låt som är dålig, men det kunde jag inte med We heller. Men jag hittar inte heller någon riktig favorit heller. Vi får finstämda ballader (”Arikitari desu ga” och ”Binetsu”), powerballader (”Inori no Melody” och den inledande ”Zutto, Futari de”), några utstuderat anime-aktiga låtar (”Harukaze”, ”After Dark” och ”Fantasy”) och så några utstickare som ”Relax” och ”Tokyo”.

Det blir nog tydligast med ”Papa no Tokei” och ”Daiji na Mono Subete”, två stycken som har de flesta beståndsdelarna av Leos typiska powerpop, men båda två mesar på med refrängen och tappar helt fart. Där brukar Leo alltid växla upp och ösa på, och istället blir det lite menlöst.

Resultatet blir att jag lägger till hela skivan … Läs hela texten

Wow! Alla Leo Ieiris skivor hittills har haft flera riktigt bra låtar, men We är en sån där skiva som nästan helt saknar brister. Det börjar med ”Bokutachi no Mirai” som är en triumferande popdänga med skönt flyt i texten och fantastisk refräng. Leo påminner här lite om en ung och kaxig Carola, vilket fungerar för mig som växte upp med den musiken. Nästa, ”Brand New Tomorrow”, inleder med ett ösigt piano och en melodi som hämtar någon slinga från ”Final Fantasy”-ledmotivet, men den här låten är också en höjdare. Efter dem kommer en fantastisk lugn ballad i form av ”Kimi Ga Kureta Natsu”, vilket följs av den enda lite sämre låten på första halvan, ”Koukotsu”, som egentligen är okej men har ett lite stressigt tempo för en annars avslappnad låt vilket inte riktigt passar ihop.

Sen öser Leo på igen med ”Party Girl” som är ogenerad festmusik och jättekul, med lite drag av The Killers. Hela låten är briljant. Även här blir det kontrast igen med … Läs hela texten

Leo Ieiri fortsätter med sina korthuggna titlar och den tredje skivan heter kort och gott 20 (som Leo själv var då). Den känns lite mer seriös och inte lika skrikig om den föregående. Leo är fortfarande kaxig, som i den dundercharmiga ”Junjou”, men det känns mer självsäkert och mindre uppkäftigt. Överhuvudtaget är skivan mer varierad, med både lugna finstämda stycken som ”Little Blue” och ”Last Song”, och ösigare sådana som ”Two Hearts” och ”Miss You”.

Den trevliga ”Silly” förekommer i två versioner, dels en gitarrig, lite stökig version och dels en med ett mer orkestrerat sound. Jag gillar bryggan upp till den sista refrängen som har mycket känsla. Det är något som genomsyrar hela skivan, även i de lite sämre låtarna. Även när hon experimenterar med någon sorts jazz-fusion i ”Love & Hate” så är det fortfarande helt okej, och två av balladerna, ”For You” och ”Still” är trevliga men bara lite intetsägande. Skivans höjdpunkt tillsammans med … Läs hela texten