Mitt nya liv som munk

Nu när Diablo III har lockat bort de värsta horderna av betatestare från Pandaria tyckte jag att det var dags att fortsätta med mitt testande av munkklassen. Dessutom var uppdragen i spelets början fixade så att det faktiskt gick att ta sig förbi nivå 3 med en nattalv. Så jag påbörjade Silvers nya karriär som munk.

Det slog mig, när jag kutade längs vägen mot Dolanaar, att det är över åtta år sedan jag först besökte Teldrassil. Åtta långa år, och ändå är inte mycket förändrat. Visst, det blev lite mer strömlinjeformat och snabbare sedan Cataclysm, men trots mina nya munkförmågor är det inte särskilt stor skillnad. Munken fungerar lite som en blandning av krigare och rogue, med både en Energy-mätare som hela tiden återställs men också Chi-poäng som kan användas för starkare förmågor. På låg nivå bygger man upp Chi för att använda en, två eller tre poäng på allt starkare förmågor. Fists of Fury är en mycket effektiv AoE-teknik som har ihjäl de flesta fienderna. Den enda udda tekniken är Roll, som helt enkelt låter mig göra en eller två rullningar för att snabbt komma iväg eller mot en fienden.

Efter att jag hade kommit till Darkshore insåg jag att jag inte ville levla hela vägen till 85, särskilt inte om jag ska göra det igen när spelet släpps. Så istället skapade jag en ny version av Silver på nivå 85 och loggade in. Och möttes av ett ton av förmågor. Det kommer att ta ett tag att lära sig vilka som är användbara, men det kommer kanske naturligt när man lär sig dem allt eftersom. Särskilt kul är det att det är så uppenbara fightingreferenser. Utöver de enklare teknikerna man får tidigt har en 85-munk även en Hadoken för att dra till sig fiender, en Raiden-inspirerad blixtattack för att knuffa iväg dem, en Flash Kick, en Tatsumaki Senpuu Kyaku och en väldigt praktisk drakspark som gör att man flyger framåt 20 meter eller tills man väljer att landa. Utöver de mer direkta teknikerna finns också en rad buffar att använda på sig själv, och lotusblommeminor man kan lägga ut för att locka in fienden på. Det går också att skapa helande klot för sig själv eller andra, och även sätta sig i en meditation där man är praktiskt taget osårbar. Och det är bara i DPS-trädet.

Nu har alla de här teknikerna också fått riktiga animationer, och det går att börja se hur rolig munken kommer att vara på slagfältet jämfört med mer traditionella närstridskrigare. Däremot så lider de fortfarande av de gamla spelarmodellerna, och det var svårt att hitta någon stillbild som inte ser rätt bedrövlig ut av den anledningen. Till en början, om du inte specifikt vill ha en munk av en annan ras, kommer pandorna att vara överlägsna i den kategorin.

Hur som helst känns det riktigt roligt att vara munk, och det blir nog så att jag kommer att spela upp Silver parallellt med att utforska de nya områdena med min paladin. Lite sorgligt blir det att överge krigar-Silver efter alla dessa år, men jag inser nu att hon skulle ha varit en munk från början, om den bara hade funnits.

Publicerat i PC, Spel | Etiketter , | Lämna en kommentar

Det kan bli dyrt att se Avengers

Jag såg just om Iron Man 2, riktigt bra film det. Superhjältefilmer är ju ibland usla och ibland utmärkta, men uppföljare till superhjältefilmer har ännu sämre rykte. Men den här är genuint, riktigt bra. Mycket tack vare fantastisk rollbesättning, inte bara Robert Downey Jr själv (som, förstås, dominerar filmen på ett sätt som får Christian Bale att gråta). Nu när jag har sett den igen blir jag väldigt sugen på att se Avengers, även om jag lär vänta till bluray-utgåvan. Faktum är att när blurayen kommer så lär jag springa och köpa både den och hela Avengers-kvartetten. Bara för att Robert gör Tony Stark och Iron Man till en så intressant karaktär, någon jag egentligen inte hade brytt mig om tidigare.

Något annat jag skulle vilja köpa om jag hade råd är Hot Toys vansinniga samlarfigurer. Hot Toys är en kinesisk figurbyggarverkstad som främst jobbar i 1/6-skalan och skapar närmast fotorealistiska figurer fullpackade med detaljer och tillbehör. Förutom figurer som Bruce Lee, T800 och Jack Sparrow har de satsat hårt på Marvel-filmerna. Iron Man är förstås extra lämplig som samlarfigur eftersom han dels har en uppsättning olika rustningar (som man kan samla ihop allihop och sedan ställa upp i källaren precis som Tony Stark fast i en sjättedels skala) och dels eftersom polerade metallrustningar fortfarande är lite enklare att göra realistiska plastversioner av än människor.

Som om det inte räckte med 1/6-versioner av varenda Iron Man och hans glada kumpaner, så är den där figuren till vänster en supermegaultralyxig Iron Man i ungefär skala 1/2, om man räknar med att han borde vara två meter. Vi snackar alltså en dryga metern hög samlarpjäs som kostar bara snäppet mindre än en verklig, fungerande Iron Man-rustning (eller cirka 1700 dollar). Figuren till höger är den mer normala 1/6-versionen av War Machine som går loss på i sammanhanget hanterbara 240 dollar.

Men det är bara vad jag är sugen på nu. Hot Toys har redan täckt in större delen av Avengers (och diverse andra ansikten från de respektive filmerna), det är egentligen bara Hulk som saknas nu. Risken är att jag känner ett starkt behov av att springa ut och köpa en hel uppsättning av fotorealistiska plastfigurer för cirka 2000 kronor styck när jag har sett den filmen. Och folk säger att Transformers är en förtäckt leksaksreklamfilm…


Man har inte lyckats förrän det finns en exakt avbild av ens ansikte i plast.

Publicerat i Modeller, Prylar | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Leksakerna som (nästan) tog död på Transformers

Transformers var en succé, inget snack om saken. I fyra-fem år dominerade de leksaksaffärerna med våg på våg av briljant uttänkta figurer, från de första leksakerna ärvda från japanska Microchange och Diaclone, via hela combiner-eran tillsammans med filmfigurerna, och sen en lång rad välgjorda figurer i Headmasters- och Targetmasters-sortimenten. Men säg den lycka som varar.

Så här i efterhand är det lätt att se vart det började gå snett. Masters-konceptet följdes upp med Powermasters, som visserligen hade en smart funktion där en liten figur blev en motor som rent fysiskt gjorde det möjligt att förvandla roboten. Det var många bra karaktärer (inklusive min favoritversion av Optimus Prime och radarparet Darkwing och Dreadwind), men kvaliteten på figurerna började dala. Det blev simplare förvandlingar och mer stora plastblock i grälla färger.

Helt uppenbart räckte det inte med gimmicken att kunna förvandla en robot till ett fordon, så Hasbro och Takara började experimentera med nya koncept. Pretenders var en märklig idé. Istället för att dölja sig som en bil, klädde sig Autobots och Decepticons i organiska skal som jättemänniskor eller jättemonster. Man kan ju fråga sig hur de kunde vara starkare, rent tekniskt. Problemet med leksakerna var att de blev stora plastsjok med minimal rörlighet, och inuti fick vi antingen en gänglig Transformer som man vek på mitten för att göra den till någon sorts futuristisk svävare, eller en pytteliten fyrkant till robot.

Det släpptes också nya Headmasters och Targetmasters som aldrig levde upp till sina föregångare, och även lite andra koncept som Triggerbots/Triggercons, som hade inbyggda vapen som flög upp med ett knapptryck. Det kom fler Pretenders med ännu mindre figurer inuti, och som kronan på verket nyversioner av klassiker som Grimlock, Bumblebee och Starscream, inklämda i plastgubbar med akut förstoppning. Tack vare Simon Furman fick vi ändå intressanta karaktärer i form av Thunderwing, Bludgeon och Nightbeat under den här perioden, men vi har glömt bort majoriteten.

Parallellt med den här utveckligen satsade Hasbro stort på Micromasters, små figurer med ordentligt med inspiration från Micro Machines som var riktigt hett just då. Tanken var väl inte så dålig. När de större figurerna ändå fick färre och färre detaljer och mindre genomtänkta förvandlingar var det ju lika bra att skala ner dem så långt produktionstekniken kunde tillåta. Men efter de första omgångarna började man släppa stora släp och tillbehör till de små bilarna, och sedan… fordon. Vilket ledde till bisarra kombinationer som Skystalker, som var en liten orange bil som var pilot för ett jätterymdskepp, eller den ogenomtänkt döpta Erector med sin enorma kanon.

Den här trenden med tillbehör som förvandlas mer än själva Transformers fick sin kulmen med Actionmasters, en serie figurer som av många pekas ut som slutet för den ursprungliga eran. Det var en blandning av nya (men anonyma) figurer och nytolkningar av klassiker som Optimus Prime, Soundwave, Shockwave, Prowl och många andra. De såg generellt ut mer som figurerna i tv-serien och var hyfsat poserbara för sin tid, men det de hade gemensamt var att de inte kunde förvandlas. Transformers som inte kan förvandlas. Jo. Istället hade de små mekaniska medhjälpare som kunde förvandlas till någon sorts överdimensionerade supervapen. Även här eskalerade det och det blev till slut motordrivna små fordon som kunde ställas upp som någon sorts exo-rustningar. Och slutligen var cirkeln sluten när det kom Actionmasters som faktiskt KUNDE förvandla sig, men på väldigt simpla sätt för att behålla rörligheten.

Många tror att Transformers tog slut här, för att återupplivas (eller snarare reanimeras) som Generation 2 något år senare. Det stämmer inte riktigt. I Europa och Japan levde figurerna kvar, även om det inte längre fanns varken en tv-serie eller tidning här. Vi fick en rad ogenomtänkta figurer och enstaka japanska importer som, eftersom åttiotalet precis hade gått över till nittiotalet, var mestadels neonfärgade. I Japan levde tv-serien vidare i nya former men lämnade mer och mer Transformers-konceptet för att bli mer typiskt japanska robothjälteserier, där alla är vita, röda och blå med guldaccenter.

Oavsett vilket så skulle det ta lång tid innan Transformers blev relevant igen. Det första steget var Beast Wars i mitten av nittiotalet, sedan Armada/Energon/Cybertron-trilogin i början av 2000-talet som lyckades få hyfsat stora målgrupper bland barnen och slutligen så de nya filmerna som en gång för alla etablerade Transformers som populärkulturellt fenomen. Det är svårt att se hur serien skulle kunna dö ut helt och hållet nu, även om det inte finns något som intresserar mig personligen för tillfället. Men en gång var det väldigt, väldigt nära.


När föräldrarna var på besök i veckan hade de med sig en låda med gamla figurer som jag aldrig orkade släpa med mig tidigare. De kommer allihop från den här mindre genomtänkta perioden i Transformers-historien.

Publicerat i Prylar, Transformers | Lämna en kommentar

Metroid och Star Fox i ett?

Ett märkligt rykte cirkulerar nu från Paul Gale Network, där det sägs att Retro jobbar på ett spel som kombinerar både Star Fox och Metroid. Låter det märkligt? Jo, tämligen. Tanken är att man ska spela en kombination av båda speltyperna: flygbanor som Fox i sin Arwing, och traditionellt utforskande på marken med Samus. Det ska också gå att spela de olika kapitlen separat eller om vartannat, vilket låter lite som upplägget i Folklore.

I teorin kan det bli bra. Jag gillar både Star Fox och Metroid, och om det är alternativet till att göra ett Star Fox som är nerlusat med markbanor som ingen vill ha, eller ett Metroid med en massa onödig dialog och andra gameplaymoment, så skulle det kunna fungera. I nuläget låter det väldigt osannolikt, men samtidigt är det nästan för osannolikt för att någon skulle ha hittat på det rakt av. På E3 lär vi få veta. Och så länge vi slipper ett Namco-utvecklat Star Fox och ett Tecmo-utvecklat Metroid så är det ju bra…

Publicerat i Spel, Wii U | Etiketter , | Lämna en kommentar

Misslyckat coop-försök i Portal 2

Jag tänkte spela igenom de sista uppdragen med systern i Portal 2, och kanske passa på att kika på den gratis uppdateringen som Valve var trevliga nog att bjuda på. Men si det gick inte. Det har nämligen släppts någon uppdatering som gör att versionerna (PC och PS3) inte längre än kompatibla med varandra, tills Sony får tummen ur och släpper igenom patchen på Playstation Store. Suck.

Det är trevligt att spelet överhuvudtaget fungerar mellan plattformarna och att SEN är öppet nog att tillåta Steam till att börja med, men såna här irriterande småsaker är en påminnelse om att det fortfarande är stor skillnad på tjänster som Steam och konsoltillverkarnas motsvarigheter.

Publicerat i PC, Playstation 3, Spel | Etiketter | Lämna en kommentar

Rolento kraschar Street Fighter x Tekken

Street Fighter x Tekken har verkligen inte haft det lätt. Först det där bedrövliga Gems-systemet som inte går att stänga av, sen ett gäng figurer exklusiva till ett av formaten, sen hela grejen med att Vita-versionen skulle få extra figurer som sedan visade sig redan finnas låsta på skivan tills man betalar extra. Och nu har spelet uppgraderats till version 1.04 som löser vissa problem men introducerar ett nytt, enormt sådant. När Rolento kastar en kniv mot en annan projektil så kraschar spelet.

Man kan ju fråga sig hur en sån bugg dök upp i en ny patch och man kan också fråga sig hur vältestat spelet är då det trots allt rör sig om en ganska vanlig attack. Man kan också fråga sig hur Capcom har tänkt sig att fansen ska stå ut med det här fram till juni någon gång, då problemet ska vara löst. Nu spelar jag inte spelet för tillfället, men Rolento är en av mina favoriter och att inte kunna använda honom är helt oacceptabelt.

Publicerat i PSVita, Playstation 3, Spel, Xbox 360 | Etiketter , , | Lämna en kommentar

De vedervärdigaste produkterna

Tittar man på reklam är det lätt att tappa hoppet om mänskligheten. Mellan diverse produktinformationsmeddelanden som att Loka eller Honda har lanserat en ny smak/modell är det ju packat med erbjudanden som är mer eller mindre lurendrejeri. Det är som att gå på en gammaldags westernmarknad och se en massa ”doktorer” förklara hur deras äckliga elixir (blandat av öronvax, socker, ogräs och hästpiss) kan bota allt från snuva till en amputerad arm. Finns det ingen som bestämmer vad man får försöka lura på folk?

Här är de saker jag retar upp mig på mest:

Låneinstitut och SMS-banker: Det kryllar av de här och det är så uppenbart falskt att jag vill slå den där Lendo-damen rakt i ansiktet och sedan kasta ut alla datorerna i det där ”supportlandskapet” genom fönstret. ”Lös dina dyra lån genom att ta nya (dyra) lån hos oss”. Vad är det för dumheter? Och alla miljoner varianter av ”få ett gäng tusenlappar direkt i handen utan kontroll eller kreditvärdighet”? Det finns en anledning till att seriösa banker inte lånar ut till de som inte kan betala, det kallas att inte sätta folk i ohanterlig skuld. Program som Lyxfällan är en direkt följd av att folk får låna när de egentligen inte har råd.

Hälsodrycker: Nästan en direkt släkting i nedstigande led till den gamla tidens häxbrygder. Det de har gemensamt är att någon ung, fräsch människa går omkring och ser lidande ut tills de får svepa i sig en liten yoghurt/nyponsoppa/blandad sörja som genast får dem på bättre humör, gärna illustrerat av någon datoranimerad liten figur som hoppar runt. Det alla produkterna också har gemensamt är att de ”återställer kroppens naturliga balans/försvar”. Jaha, den balansen som har rubbats av att hälla i sig en massa annan onaturlig dynga?

Europeiska godsaker: Det är så lätt att känna igen de här, dels för att det inte görs reklam för svenskt godis riktat mot barn (vad jag har sett, jag tror vi har någon lag mot det) men också för att det alltid är så där lätt guldskimrande och drömskt filmat. Det är en familj (eller möjligen bara en mamma) som är så snäll och glad mot sina barn att hon ger dem en massa socker, och alltid är det dubbat. En klassiker på dålig dubbning är ju den där Kinder-reklamen där barnen har fullständigt olika dialekter, men det brukar inte vara mycket bättre. Werthers, Danonino, Merci och framför allt Toffifee är typiska exempel som dyker upp konstant. Jag blir alltid lika fascinerad av att livet tydligen går in på en överväxel när ungarna får sätta i sig en menlös liten kolaform med en trist nöt i, och jag minns hur besviken jag blev första gången jag smakade en Toffifee. Skulle man döma av reklamen skulle den vara stor som ett dasslock och fylla mitt liv med dansande änglar och enhörningar. Undantaget i genren är mörk choklad, som inte riktas mot barn. Där är bildspråket snarare chokladporr, och märken som Lindt och Marabou Premium konstaterar bara att de gör fantastisk choklad. Vilket de i allmänhet också gör.

Livet är en läsk: Från de fullständigt bisarra scenarierna i Coca Cola Zero-spottarna, via ölreklamen där en massa människor på surrealistiska fester gör en vansinnigt stor sak av en öl (i alkoholfri version) till en våldsamt översminkad Uma Thurman så är jag enormt less på alla dessa jättepåkostade minifilmer som ska försöka övertyga oss att livet vore minst 409% bättre om vi bara fick hälla i oss lite sockervatten alternativt en synnerligen blaskig öl. Ett undantag här är Carlsberg som brukar göra fantastiskt roliga filmer (som månlandningen eller bergsklättrarna) även om ölen i sig inte är intressant.

Allt på TV-shop och liknande: Ja, allt. Särskilt om produkten på något revolutionerande sätt kan få bort dina fettvalkar utan att du behöver göra ett dugg.

Och så när jag ändå stör mig på värdelösa produkter kan jag också passa på att ta upp Axa Great, även om den (så vitt jag vet) inte har fått någon tv-reklam. Det är gröt, på burk. Tillsätt bara vatten. Finns det någon dummare produkt än det? Havregryn ÄR gröt, om man tillsätter vatten. Det kan inte bli enklare. Men ändå har någon kommit på att man kan ta en deciliter havregryn, blanda i lite torkade bär i en liten burk och sälja skiten för femton kronor. Färdiga köttbullar, färdig plättsmet, färdig pizza, det kan jag förstå. Färdig risgrynsgröt till och med. Det är ändå saker som skulle ta lite, lite tid att fixa ihop själv, som är smidigare att bara kunna värma eller steka upp. Men havregrynsgröt?

Publicerat i Övrigt | Lämna en kommentar

Akut brist på bärbart

För tillfället känner jag mig rätt klar med Kid Icarus: Uprising (vilket inte tog lång tid), Star Fox 64, Everybody’s Golf och Rayman Origins. Därför var det läge att skaffa nya spel till både 3DS och Vita. Problemet är ju bara att båda har en väldig brist på nyheter.

För Vita är det riktigt sorgligt. Gravity Rush kommer i juni, Little Big Planet ett okänt datum och Street Fighter x Tekken i höst. Sedan blir det möjligen DJ Max Technika som importtitel någon gång i sommar. Men vi snackar om en releaselista som innehåller tre titlar överhuvudtaget de närmaste tre månaderna. Det är inte bara patetiskt, det är rent tragiskt.

På 3DS-sidan ser det inte mycket hetare ut. Det finns fler spel på gång men med titlar som Purr Pals Purrfection, Imagine Champion Rider 3D och Puzzler Crosswords är det inte direkt något att skriva hem om. Där är det Theatrhythm: Final Fantasy (juli) och Epic Mickey: The Power of Illusion (i höst) som lockar, men även där är det en väldigt tom releaselista. I gengäld finns förstås Super Mario 3D Land som jag inte har hunnit med än, och så vore det kanske läge att äntligen ge sig på Ocarina of Time.

Så istället kikar jag på nerladdningsbart. Där kunde båda också vara betydligt bättre. Det släpps i bästa fall 1-2 nya spel till vardera formatet varje vecka. Hallå? Varför kan inte Vita spela PSone-spel? Nu om något behövs det ju, för att fylla ut utbudet. På samma sätt undrar jag varför det släpps så¨slumpmässiga titlar till 3DS. Kid Icarus i 3D lockar ju lite, men vem fan vill lägga tid och pengar på Urban Champion i 3D? Och eftersom de ändå lägger ut enstaka NES-titlar (en del i 3D, en del inte), varför inte bara börja ösa på med hela Virtual Console från Wii? Det vore förstås trevligt att kunna spela samma spel som man redan har köpt, men det förväntar jag mig inte. Men chansen finns ändå att jag skulle köpa Super Metroid igen för att ha det bärbart. Lägg sedan till Zero Mission och Fusion för den ultimata bärbara Metroid-samlingen.

Så efter att ha bläddrat igenom hela listorna på båda formaten valde jag till slut Final Fantasy Tactics: War of the Lions. Det är ju en hyfsat fräsch konvertering av ett spel jag aldrig riktigt har lagt ner någon tid på, så det ska bli kul. Tanken var ju annars att skaffa Disgaea 3, men av någon bisarr anledning har inte den europeiska PSN-shoppen det spelet för nerladdning. Förhoppningsvis kommer det här att räcka ett bra tag.

Publicerat i 3DS, PSVita, Spel | Etiketter | 2 kommentar

Retrofynd till favoritsamlingen

Det är inte varje dag jag får ett tillskott till min samling av mina favoritspel genom tiderna (det skulle i så fall inte ta särskilt lång tid). Och det är definitivt inte varje dag jag får tag på ett inplastat exemplar, särskilt inte av ett tokobskyrt sådant från 1987.

Airball har jag redan skrivit om som ett av mina favoritspel. Jag spelade det hos mina kusiner på den tiden då alla spel var exotiska och spännande. Ska man vara riktigt krass så var det väl ingen höjdare. Så här i efterhand är det lätt att se det som en av många wannabes efter att Rare har släppt Knight Lore och liknande isometriska äventyr. Men som ett så starkt minne kan jag inte låta bli att gilla det.

Många gamla spel är svåra att få tag på via Ebay, särskilt om de är rätt okända. Airball är ett sånt där spel som de flesta inte ens har hört talas om. Döm då om min förvåning då en slumpmässig sökning leder till en auktion av ett sprillans nytt oöppnat exemplar för en dryg hundring. Det var förstås inget att snacka om. Jag äger inte ens en Atari ST (vilket kanske är tur, annars skulle jag vilja öppna det) men som samlarobjekt är det helt klart värt de slantarna.

Ännu ett spel till hyllan alltså, och 79 kvar… för tillfället.

Publicerat i Retro, Spel | Etiketter , | Lämna en kommentar

Dagens namn: Sofia och Sonja

Två fightingdamer har namnsdag idag. Sonya Blade är förstås lite speciell som den första tjejen i Mortal Kombat. Lika legendarisk är inte Sofia från Battle Arena Toshinden. Men nämnas bör att Sofia närmast var någon sorts maskot för Playstation den allra första tiden. Det säger väl å andra sidan en del om bristen på riktigt maskotmaterial den första tiden, innan både Crash och Lara Croft.

Sen när jag ändå är inne på blondiner som var först i sina respektive fightingserier kan jag passa på att gratta Charlotte från Samurai Shodown i efterhand; hon hade namnsdag i lördags.

Publicerat i Övrigt | Etiketter | Lämna en kommentar