Djupt besviken på Blizzard

Jag har inte spelat World of Warcraft på åratal nu, men med tanke på hur mycket jag skrev om Blizzard när det begav sig så är det extra beklagligt nu när avslöjandena börjar hagla över företaget. Jag var i princip utsedd Blizzard-korrespondent ett tag och träffade dem vid fem tillfällen, inklusive två på huvudkontoren (både det gamla och det nya), så det blir lite mer verkligt än när exempelvis någon på Ubisoft, eller Naughty Dog, eller Insomniac, eller Riot har betett sig som ett svin. Hmmm, man skulle nästan kunna tro att det är ett grundläggande problem med den här industrin … ... Läs hela texten

Dark Souls 2 ännu en gång

Jag vet att Dark Souls 2 har sina brister, men det spelar ingen roll. Det är helt klart spelet i serien som har mest flexibilitet och möjlighet att göra roliga, udda karaktärer. Ikväll satte jag mig ner med en plan. Jag är knappast någon speedrunner, ens på det här spelet, men någorlunda optimerat var det. Målet var att skaffa Moonlight Greatsword till min nya karaktär så snart som möjligt, eftersom jag egentligen aldrig har kört med det här klassiska vapnet i något Souls. Och eftersom jag inte är LobosJR så behövde jag åtminstone förbereda mig lite, men samtidigt ville jag inte köra igenom hela spelet först eftersom det liksom förtar poängen med att spela med ett coolt vapen. ... Läs hela texten

Transformers: Mer Än Ögat Kan Se

Ades Media (som skickade mig dessa böcker för recension) fortsätter plocka guldkornen från drygt trettiofem år av Transformers-serier, och nu är det dags att ge sig in i den numera legendariska More Than Meets The Eye, givetvis översatt med Mer Än Ögat Kan Se. Det är också namnet på det första albumet i serien, men jag tänkte berätta om de tre första på samma gång.

Det går inte att överdriva hur viktig James Roberts är för Transformers-berättandet. Bob Budiansky tog fram namn och hela konceptet, och Simon Furman var den första som faktiskt försökte skriva episka historier kring (let’s face it) leksaksreklam, men James Roberts klev in och revolutionerade hela alltet. Det var inte givet. Dreamwave återupplivade Transformers-serien på 2000-talet och hann börja brodera ut en del bra idéer, inklusive mer fokus på den tidiga historien på Cybertron. När IDW tog över serien började de om från början och Simon Furman skrev en ganska spännande historia med inslag av filmernas teman. De hade också en del fascinerande idéer som att Megatron förde sitt krig i faser, där ”fas sexorna” var löjligt starka Decepticons som personligen utplånade civilisationer när han inte behövde dem längre. Men i stort sett var det samma gamla historia: Optimus, Bumblebee, Prowl och Ironhide mot Megatron, Starscream, Soundwave och Shockwave kommer till Jorden och fortsätter sitt krig. Men när James Roberts började skriva formligen exploderade berättelsen, och det blir så tydligt i IDW-samlingarna där den ordinarie, småtrista serien gick parallellt med hans. ... Läs hela texten

Storm Collectibles gör Golden Axe-figurer

Jag vet att jag borde vara mer kräsen när det gäller plastfigurer, men jag blir ohyggligt nostalgisk när jag ser de här. Storm Collectibles gör massor av fightingrelaterade figurer som jag generellt inte gillar stilen på, men Golden Axe får vi inte varje dag. Och det är något speciellt med de här supersimpla, extremt generiska karaktärerna. Tyris Flare och Ax Battler är som hämtade från valfri Frank Frazetta-målning och sanslöst opraktiskt klädda, men ändå stilrena. Och om inte annat så skulle de fungera rätt bra som referensmodeller. ... Läs hela texten

Recension: Demon’s Souls

Det är fascinerande att ett tolv år gammalt spel kan vara en av de främsta anledningarna att leta land och rike runt efter en Playstation 5, men så är inte heller Demon’s Souls vilket spel som helst. Det lade grunden för i princip en hel genre, och är fortfarande en lika intensiv, spännande upplevelse två konsolgenerationer senare.

Det finns folk som på allvar hävdar att originalet är snyggare…

Demon’s Souls var aldrig särskilt snyggt. I bästa fall kan man säga att det hade en väldigt säregen stil, men det var mer en bieffekt av att det hade en minimal budget. From Software har aldrig varit grafiska giganter, och går man tillbaka till originalet idag så ser det extremt plastigt ut. Den biten har förstås Bluepoint åtgärdat med råge. Demon’s Souls är, idag, ett av de allra snyggaste spelen på marknaden. Framför allt märks det på karaktärerna, som faktiskt ser ut som människor nu. Karaktärseditorn är också förbättrad, med färdiga delar som går att kombinera hur som helst och ändå ser ut som folk i slutändan, jämfört med tidigare då det var en bedrift att åstadkomma något som inte såg ut som ett rosa troll. Och själva spelet är ohyggligt detaljerat samtidigt som det flyter på felfritt. Det i sig förbättrar också spelbarheten. Jag minns att en del bossar som Maneater och Flamelurker var extra svåra just eftersom de rörde sig så snabbt, och med den opålitliga bilduppdateringen hann man knappt reagera. Att kunna överblicka hela bajsträsket i Valley of Defilement och planera sin rutt gör det mycket mer överkomligt än tidigare, då det kändes oändligt. ... Läs hela texten

En andra Go Fest

Förra året deltog jag i Pokemon Go Fest lite av nyhetens behag. Och det var väl rätt lyckat, faktiskt.

Rapport från Pokemon Go Fest 2020

I år var upplägget liknande, men priset ”bara” 59 kronor den här gången. Första dagen skulle det bli letande i åtta timmar, uppdelat i entimmesblock med olika teman, och andra dagen skulle fokuseras på rädande, till skillnad från förra året då det även var Team Rocket-invasion kombinerat med färre räder.

Hela grejen med Go Fest är ju att spela extremt mycket under en kort tid och få tillfälle att samla på sig ovanliga Pokemon som man annars inte skulle få tag på. Annars är det ju inte så stor skillnad mot vanliga event, där en specifik uppsättning blir vanlig under en vecka, eller Community Day där en särskild Pokemon med en specialattack är extremt vanlig under sex timmar. Något betalar man ju ändå för. Så vad blev resultatet? ... Läs hela texten

Transformers: Jakten på Matrixen

Den nya boken och några av de gamla numren från 1990.

Svenska Ades Media har hunnit översätta ett par Transformers-samlingar vid det här laget, och jag har en hel bunt att gå igenom (tack till förlaget som skickade dem för recension). De flesta kommer från James Roberts fenomenala IDW-serier, där jag redan hade recenserat Wreckers Sista Strid. Men här är faktiskt en del av Marvels klassiska Transformers-serie från åttiotalet, i en lika påkostad volym.

Det är troligen svårt att göra ett kliniskt klipp från serien. Det var ofta korta historier, oftast rätt lösryckta för att introducera nya karaktärer (och leksaker), och efter några månader ersattes de med nya allt eftersom leksakerna dök upp på hyllorna. Eller inte, för reklamen på baksidan var alltid helt i otakt med karaktärerna inuti. Nåväl. ... Läs hela texten

Det vackra spelet

För ganska exakt sjutton år sedan tillbringade jag ett par helger tillsammans med några som fram till dess hade varit fullständiga främlingar. Det som hade fört oss samman var Virtua Fighter 4, och sedan Virtua Fighter 4: Evolution. Det var ett magiskt spel, som kändes mer seriöst och vuxet än andra fightingspel, och som av en slump hade jag hittat några dedikerade spelare uppe i Norrland. De där helgerna fick jag ohyggliga mängder smisk, kanske eftersom jag envisades med att spela Aoi som är rätt komplicerad att lära sig, men mest eftersom Virtua Fighter är ett extremt rättvist spel och jag var inte i närheten av lika bra som dem. ... Läs hela texten

Capcoms splittrade nostalgi

Jag skrev tidigare om hur i princip alla Neo-Geo-spel går att få tag på – om man köper dem separat på Switch eller Xbox. Samtidigt finns det just nu tre olika separata Neo-Geo-maskiner som var och en har en uppsättning spel, men definitivt inte alla. Så vilken du än köper i slutändan så kommer du att sakna en massa. Och för mig blir då istället valet att inte köpa någon.

Capcom börjar ha samma problem med för många separata utgåvor av ungefär samma arkadspel. Låt oss se: ... Läs hela texten

Nintendo vann E3 2021

Nu vet jag inte om det formellt ens klassas som E3, men hur det nu än var så vann Nintendo det. Det förenklas visserligen en smula av att Sony överhuvudtaget inte brydde sig om att delta, men det var verkligen ett år som kännetecknades av axelryckningar. Bandai-Namco hade en visning som bara bestod av ett spel (visserligen efter att redan ha visat Elden Ring hos Geoff och i princip vunnit bara därav), Capcom visade mig veterligen ingenting, och Square-Enix visade en hel massa grejer som såg bedrövliga ut. ... Läs hela texten