Recension: SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash

För tjugotre år sedan hände det omöjliga: spelvärldens största ärkerivaler, de två Osaka-baserade 2D-fightingmästarna Capcom och SNK, gjorde plötsligt gemensam sak och inledde några år av intensivt samarbete. Det första resultatet var SNK vs Capcom: Card Fighter’s Clash (stavningen på den titeln varierar dock till och med på omslaget) till SNK:s bärbara Neo-Geo Pocket Color. Upplägget var uppenbart inspirerat av Pokemon, där man får välja en av två generiska ungdomar som ska tävla mot andra för att bli den allra bästa och samla dem alla. Det finns också två versioner (SNK och Capcom, förstås) med lite olika startuppsättningar och perspektiv. Men istället för att tränga in Ryu och Mai i någon sorts bollar (vilket i och för sig hade varit underhållande) handlar det om ett fiktivt kortspel i ett någorlunda fiktivt Osaka där alla dyrkar SNK och Capcom. ... Läs hela texten

Årets spel 2021

Jag hade förstås hoppats på att 2021 skulle bli en förbättring, men det blev i princip 2020 2.0. Tack vare att jag fick vaccinera mig blev hösten lite mer avslappnad och jag hann träffa lite kompisar och till och med flytta, men sen gjorde hela omikron-grejen att allt verkar börja om igen.

På spelfronten blev det också lite avslaget. Precis som 2020 ägnade jag allra mest tid åt Dark Souls 2 och 3, ofta i co-op. Till slut lyckades jag få tag på en Playstation 5 så där blev det lite nytt att testa, men spelvärlden har i princip bara gått och väntat på bättre tider. Demon’s Souls fick i alla fall lite uppmärksamhet, om än lite för sent. Och det är mycket riktigt ett utmärkt spel, även om bristerna från originalet fortfarande är precis desamma. Det största problemet är bristen på variation, där det bara finns enstaka vapen, magier och rustningar av varje typ så att det inte går att göra särskilt varierade karaktärskoncept. Det var nog mest därför jag återvände till Dark Souls 2 trots den ruskigt primitiva grafiken. ... Läs hela texten

Cobra Kai öser vidare

Jag avslutade året med att plöja igenom hela säsong fyra av Cobra Kai, efter att ha väntat rätt länge med del tre. Därför har mina intryck av de båda säsongerna blivit ganska svåra att skilja åt. Det jag kan konstatera är att den här märkliga serien lyckas med det mesta. Låt mig förklara utan att gå in på detaljer.

Särskilt säsong tre bjöd på lite väl många återvändande ansikten, men som ett stort fan av Karate Kid 2 kan jag knappast klaga. Förutom de två uppenbara karaktärerna blev jag väldigt imponerad av att de följde upp en liten men viktig del av upplösningen i filmen där Daniel räddade livet på en flicka som i övrigt inte hade varit involverad i handlingen. I övrigt tycker jag att själva berättandet inte utvecklades särskilt mycket, och mycket tid gick åt till att följa upp konsekvenserna av säsong två, nämligen att Robby satt i ungdomshäkte, att Miguel låg på sjukhus med bruten rygg och att Sam hade post-traumatiska bekymmer. Striderna blir dock bara bättre och bättre, och frånvaron av synliga klipp i det episka jätteslagsmålet förtjänar någon sorts pris. ... Läs hela texten

Lite intryck av Returnal

Man skulle kunna tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Roguelite är en fascinerande genre som ofta bygger på en attraktiv spelstil, ofta lite Castlevania eller bara allmänt retro, fast där allt är framslumpat så man kan spela hur många gånger som helst. Spelunky, Rogue Legacy, The Binding of Isaac och Dead Cells är allihop utmärkta spel. Men när jag har spelat ett tag så märker jag att jag inte alls gillar upplägget.

Så även med Returnal. Det är i teorin fantastiskt, med en mörk, intensiv science fiction-bakgrund av den hårda skolan, lite Metroid-vibbar och väldigt skön kontroll där fienderna sprejar ur sig stora svärmar av bullet hell-skott. Samtidigt springer man runt och letar frenetiskt efter uppgraderingar så man har en lite större chans att överleva. Väldigt få av de uppgraderingarna får man behålla, så i de flesta fallen är det bara en fråga om att hitta tillräckligt bra grejer för att komma vidare utan att ta för mycket stryk på vägen så det blir omöjligt att klara sig. ... Läs hela texten

Dags att köpa Strive snart

Typiskt. Jag hoppade över Guilty Gear Strive på Black Friday-rean eftersom Baiken verkade vara en bra bit bort, och så blev hon precis utannonserad. Jag är inte tillräckligt förtjust i Potemkin för att spela honom uteslutande och Giovanna är bara eventuellt en värdig ersättare för Faust (som förlorat all charm), men med min favorit tillbaka i spelet är det definitivt dags.

Lite synd är det att de inte har passat på att fräscha upp hennes design som är … rätt pinsam. Men Baiken är så förbannat cool och hon var vansinnigt kul i Rev 2, så förhoppningsvis gäller samma sak här. ... Läs hela texten

Lego bygger hotell

Lego har precis avslöjat det senaste setet i sin modulhusserie, och för att fira femtonårsjubiléet är det lite större än vanligt. Boutique Hotel är inte lika storslaget som Assembly Square för fem år sedan, men i gengäld extremt detaljerat. Det består dessutom av två byggnader. Själva hotellet är byggt i en knepig vinkel där ena sidan är vinklad. I det utrymme mot gatan som bildas finns istället ett litet konstgalleri med en terrass ovanpå.

Spontant älskar jag arkitekturen och färgerna. På senare år har Lego kört i en blandad stil där vi först fick två byggnader i mer 50-talsstil, för att sedan blanda lite mer klassiskt. Förra årets Police Station var dock så pass stram att den ändå förlorade den klassiska känslan. Här är det däremot koppartak, gjutjärnsdetaljer och hörntorn så det står härliga till. Jag uppskattar också den ljusa hudfärgen på andra våningen som annars sällan förekommer på bitar utan mest bara finns just på ”realistiska” licensierade minifigurer. ... Läs hela texten

Virtua Fighter 5 får nytt DLC

Det har tagit ohyggligt lång tid men nu släpps faktiskt lite nytt DLC som inte bara är portat från det ursprungliga spelet (där en del fortfarande saknas). I en inte helt orimlig crossover med Yakuza-serien får samtliga karaktärer en outfit hämtad från de spelen, till exempel kan Akira klä sig som Kiryu och Brad som Ichiban. Det kommer också ytterligare outfits till samtliga och en rad nya föremål (650 totalt), samt lite mer musik från både Yakuza och Virtua Fighter 3.

Det känns fortfarande som att Sega har tagit alldeles för lång tid på sig med det här spelet och hypen har sjunkit rejält, men nu får man i alla fall en anledning att spela lite mer igen. Den 8 december släpps paketet. ... Läs hela texten

Transformers War for Cybertron Kingdom: Airazor

En av nyheterna med Kingdom-serien var att den förutom att fortsätta att fira Generation 1 av Transformers även passade på att hylla Beast Wars, som firar tjugofemsårsjubileum i år. Därför var det en salig blandning av Beast Wars-klassiker som Optimus Primal, Cheetor och Dinobot sida vid sida med gamla godingar som Inferno, Huffer och Tracks. Jag hade en liten Beast Wars-period för sisådär femton år sedan men har tappat intresset nu igen, så jag hoppade över de flesta i serien även om de var välgjorda. ... Läs hela texten

The A500 Mini närmar sig

Så det visar sig att den kompletta listan spel var rent önsketänkande. Den senaste tiden har teamet bakom mini-Amigan utannonserat en rad nya spel som mestadels inte stämmer med vad som föreslogs. Project X och Qwak är de enda som matchade, och det kan nog vara ett sammanträffande och inte så osannolikt eftersom Team 17 är med på tåget.

Men nu är det bara tre platser kvar och många klassiker som saknas. Moonstone, Cannon Fodder och Turrican 2 skulle verkligen tillföra mycket, för att inte tala om Pinball Fantasies eller Lemmings. Men jag tror också att man behöver vara realistisk. Med tanke på att Factor 5 säljer en Turrican-samling lär de inte ge bort Turrican 2 hit, och spel som Super Stardust och Lemmings tillhör ju numera Sony, medan Sensible Soccer, Mega-Lo-Mania och Cannon Fodder numera ägs av EA, vilket säkert komplicerar saken. ... Läs hela texten

The Beatles: Get Back

Som om det inte räckte med ett nytt ABBA-album så bjuder också 2021 på den minst sagt mäktiga Beatles-dokumentären Get Back. Det var ursprungligen tänkt som en TV-produktion men rann nästan ut i sanden tills det blev en dokumentär om arbetet bakom Beatles sista skiva (kronologiskt), Let It Be, och deras sista konsert på taket till Apple-studion, men det var en mycket kortare version som dessutom inte funnits tillgänglig på länge.

Peter Jackson fick möjlighet att grotta ner sig i allt material som filmades ursprungligen och sätta ihop den här mastodontdokumentären. Vanligtvis skulle jag tycka att åtta timmar är för mycket för det mesta, men kan Tim Rogers ägna sex intressanta timmar åt Tokimeki Memorial så kan Peter Jackson få ut åtta timmar av världens förmodligen främsta band och deras struliga resa till ett färdigt album, bitar av nästa och brottstycken av vad som skulle bli deras respektive solokarriärer. ... Läs hela texten