Det kanske har märkts någon gång, men jag är rätt fixerad vid kanon. Alltså inte grejer som låter boom utan att saker är korrekta i sitt sammanhang. Det har väl att göra med hela den här sanningsgrejen, för om saker blir fel, avsiktligt eller inte, så blir det ju lite lögn och det gillar jag inte.
Förutom diverse spelhistorier sträcker det sig även till sånt som jag har hittat på själv, som till exempel det som hände i våra rollspel en gång för länge sedan. Långt efter att vi har slutat rulla T10:orna och sudda i erfarenhetspoängtabellerna fortsätter jag ju att utveckla mina karaktärer, om än ofta i andra sammanhang. Både förstås min eviga blonda krigarinna, min blå alv och de mer udda figurerna som dök upp under årens lopp. Nu på sistone har jag försökt sammanställa dem allihop och rita dem, för att få ett grepp om hur de faktiskt såg ut (i de fallen jag inte gjorde det när det begav sig). Lyckligtvis innebär ju rollformulären per automatik att mycket finns bevarat, så som vi skrev det en lördagkväll i Unga Örnar-lokalen i Skelleftehamn. Jag kunde göra en hyfsat korrekt tolkning av min systers allra första figur från 1991 någon gång, och ge kompisens dvärgkrigare en fullt korrekt kroksabel med hulling.
