Recension: Journey

När jag sätter mig för att recensera Journey är det med vissa förbehåll från utvecklarna. Jag känner mig lite som Pippin när han klev in i Denethors sal tillsammans med Gandalf. ”Att berätta om A vore oklokt. Och nämn inte B eller C. Säg inget om D heller. Det är nog säkrast att du inte säger något alls.”

Jag förstår dem. Allt jag hade sett av Journey var oändliga sanddyner och någon enstaka ruin. Jag visste att jag var någon sorts vandrare och att man skulle kunna komma att möta andra på vägen, inte mer. Att avslöja vad som faktiskt händer vore en rejäl otjänst mot de som fortfarande inte har spelat det.

Egentligen är Journey väldigt likt Flower, även om man spelar en karaktär den här gången. Det är samma sorts överljuvligt vackra miljöer, men istället för vajande gräs är det vindsvept sand som utgör omgivningen. Det enda som verkar leva i ruinerna är vajande tygremsor och ljuspunkter som verkar svara på min beröring och får mig att lyfta, sväva och flyga. Genom att interagera med dem öppnar jag nya vägar att utforska och hisnande utförsåkningar i strömmande sand. Om du inte gillade Flower kommer du inte heller att gilla det här, men då är du också en dålig, dålig människa.

Plötsligt upptäcker jag att jag inte är helt ensam. En annan vandrare är på väg åt samma håll. Han är identisk med mig och kommunicerar på samma sätt med toner eller stråkar, men jag vet inte vem det är. Men bara genom att vara nära blir jag starkare och snart flyger vi tillsammans genom ruinerna. Vi behöver inte följas åt men det känns bättre när vägen blir mer och mer olycksbådande.

Nu vill jag inte förstöra slutet, men den sista sträckan är precis lika magnifik och upplyftande som i Flower, i sin kombination av bild, ljud och spelkontroll. Det subtila temat som genomsyrar hela spelet (en ganska grovhuggen men inte desto mindre lyckad metafor) får en passande avrundning när jag till slut får veta namnet på den jag träffade. Och sen… sen börjar det om. Journey är antingen mycket kort eller oändligt långt beroende på hur man ser det. Men underbart, det är det.

En tanke kring ”Recension: Journey

  1. Niklas

    Vågar inte riktigt läsa recensionen då jag inte vill förstöra en upplevelse jag har sett fram emot länge. Men kul att du gillar det iallafall! :)

Lämna ett svar