månadsarkiv: september 2014

Ska Microsoft köpa Minecraft?

Det har ryktats några dagar om att Microsoft är på gång att köpa svenska Mojang och Minecraft-rättigheterna för en sjysst summa på 2 miljarder dollar eller i nuläget 14 miljarder kronor. Många reagerade på att Notch, som alltid varit bitskt inställd till storföretag och själva sinnesbilden av en framgångsrik indieutvecklare, skulle acceptera att låta Microsoft ta över.

Men kan någon klandra honom? Marcus äger personligen 70 procent av Mojang. Det innebär att en försäljning skulle ge honom 10 miljarder kronor rakt ner i fickan (minus möjligen skatt, om sånt gäller när det handlar om så mycket pengar). Låt säga att han skattar 30% på det. Då skulle han på egen hand bidra med intäkter tillräckligt för att driva hela Stockholm i en månad. Det är såna enorma mängder pengar att det inte kan vara svårt att kliva åt sidan och släppa sitt verk. Jag brukar se mig som en ganska principfast person men det är mycket få saker jag inte skulle göra för 10 miljarder. ... Läs hela texten

Amiga CD32: Pinball Illusions

Digital Illusions var som trogna Amiga-utvecklare en av de första som hoppade på CD32, och de släppte faktiskt 75% av hela sin spelrepertoar på formatet. Pinball Illusions hade stora skor att fylla. Efter två banbrytande datorflipper under 1992 var pressen hård, och nästa spel drog ut på tiden. Så länge, faktiskt, att Commodore hann gå i konkurs och Amiga-formatet som helhet körde fast helt och hållet. Därför är det kanske inte så konstigt att den pliktskyldiga Amiga 1200- och CD32-utgåvan inte var helt komplett. ... Läs hela texten

300 toppspel #81: Garou: Mark of the Wolves

garou

Garou: Mark of the Wolves
Format Neo-Geo
Utvecklare SNK
År 1999

SNK har lastat ut många legendariska fightingspel ur sin verkstad, men ett spel slår dem allihop: Garou. Det sista spelet i Fatal Fury-spelen släpptes ungefär i samma veva som Street Fighter III: Third Strike och precis som Capcoms mästerverk var Garou komplett på alla vis. Den kompakta rostern består av ett synnerligen intressant gäng med nykomlingen Rock Howard i spetsen. Rock är en av SNK:s bästa karaktärer både spelmässigt och konceptmässigt. Efter att Terry besegrade sina föräldrars mördare Geese, tio år tidigare, valde han att adoptera dennes son för att inte historien skulle upprepa sig. Rock växte upp till en kombination av båda giganterna: Terrys intensiva slag och Geese fantastiska specialattacker (inklusive den oändligt coola Raging Storm). Hans historia är lågmäld (jämfört med King of Fighters-seriens ständiga gudomliga superskurkar) och jag vill verkligen, verkligen veta vad som hände sen. ... Läs hela texten

Amiga CD32: Diggers och Oscar

När Commodore skulle lansera sin första spelkonsol 1993 hade de ett litet problem. Commodore själva hade ingen spelutgivning, utan hade klarat sig helt och hållet på att sälja utomordentliga datorer. Trots det ville de ta sig an Nintendo och Sega. Och Amigan hade ju tonvis med utmärkta utvecklare. Så, vem anlitade Commodore för att släppa deras medföljande spel, spelet som skulle visa vad maskinen gick för och locka nykomlingar till västvärldens första 32 bitars CD-baserade konsol? Core Design? Factor 5? Sensible Software? Psygnosis? Bitmap Brothers? ... Läs hela texten

Resultatet av retrorevolutionen

snakerattlenroll

För åtta år sedan, innan Wii formellt visades upp, skrev jag en önskelista över vilka spel som jag såg fram emot att kunna ladda ner på det som skulle bli Virtual Console. Då var det ett unikt koncept för Nintendo, men sedermera blev samtliga format formligen dränkta i diverse retroutgåvor och nyversioner. Så jag tänkte kika på den listan och se hur det blev.

NES:
Blaster Master – Det har släppts för nerladdning till både 3DS och Wii.
Batman – Här blev det förstås ingenting. Licensspel är notoriskt svåra att släppa på nytt, särskilt nu när Batman-licensen är gigantisk för Warner Bros. Sunsoft har däremot fått ut Ufouria på Virtual Console och Mr Gimmick på PSN i Japan.
Snake Rattle’n Roll – Här var det största problemet nog att Rare numera ägs av Microsoft. Fast det hade ju kunnat släppas på Xbox Live, tycker man.
Bionic Commando – Då bortglömt. Nu har det fått en fullständig remake, en uppföljare till denna, ett helt nytt spel och ett Marvel vs Capcom 3-gästspel. Och glömts bort igen. Så tiden går. Alla spelen var dock utmärkta.
Trojan – NES-versionen saknas fortfarande men arkadspelet fanns med i Capcom Arcade Cabinet på både PS3 och 360.
Punch Out – Den här höjdaren har släppts på både Wii, 3DS och Wii U. Även Super Punch Out har fått nyrelease, för att inte tala om det nya Wii-spelet.
Castlevania III – Släppt på Wii, 3DS och Wii U.
Duck Tales – Den här höjdaren fick en utmärkt remake som gjorde originalet rättvisa – förutom den där jävulska sista banan.
Kid Icarus – Då efterlyste jag en uppföljare. Det fick vi, plus en 3D-version till 3DS och släpp på både Wii och Wii U. Liksom Nathan Spencer fick Pit en riktig revival den förra generationen.
Rad Gravity – Det här bortglömda plattformsäventyret är tyvärr fortfarande bortglömt. Rent teoretiskt äger Activision rättigheterna och de har inte varit intresserad av sin katalog. ... Läs hela texten

Framgång på New Game+

Efter ytterligare några misslyckade försök på Fume Knight, trots att jag skaffat en massa elektrisk kåda, så insåg jag att det var dags att återfå självförtroendet någon annanstans. Jag hade egentligen inte tänkt spela igenom hela spelet på New Game+, men just nu behöver jag hitta något sätt att bli lite starkare, för att få större marginaler.

The Rotten och Old Iron King var ju redan avklarade för att komma in i expansionerna, så jag begav mig till fängelset för att leta rätt på Lost Sinner. Själva området bjöd inte på några stora överraskningar förutom någon enstaka extra fiende. Däremot är striden helt annorlunda på New Game+. Utöver själva bossen så dyker det också upp två pyromantiker som gör det hela mer komplicerat. Fast tillsammans med en kompanjon gick det ganska bra till slut. Värt att poängtera är ju att det inte är helt godtyckligt med pyromantikerna då Lost Sinner bär på Witch of Izaliths gamla själ, eller är henne återfödd på något sätt. Det sägs att hon blev inlåst för att hon försökte tända den första elden igen – helt uppenbart något som WoI ville göra förr i tiden. Det är ett genomgående tema, att de gamla själarna är ute på vift igen och påverkar andra i modern tid. ... Läs hela texten

I möbelbyggartagen

Jag behöver ett nytt skrivbord till hobbyrummet. Just nu pysslar jag med mitt Lego i ett hörn av två byråer, med allt staplat runt omkring. För att utnyttja ytan skulle jag behöva ett hörnskrivbord på 120×160 centimeter. Inte omöjligt. Sen behöver jag förvaring undertill, åtminstone hyllplan hela vägen. Fortfarande inom rimlighetens gräns. Jag skulle också ha en minst 40 centimeter djup hylla som löper längs hela hörnet, som skulle ge mig drygt två meter hyllutrymme för större byggen. Och slutligen, femtio centimeter ovanför allt det här vill jag ha ytterligare en hylla. Nu börjar det vara riktigt bökigt. ... Läs hela texten

Helkväll med Fume Knight

Nej, nu får det räcka. Jag har troligen gett mig på Fume Knight, i Crown of the Iron King-expansionen, cirka trettio gånger ikväll. Ungefär hälften egna försök och resten som hjälp till andra. Två gånger har jag lyckats hjälpa någon till seger, men det vill sig verkligen inte när jag försöker själv.

Fume Knight är egentligen Raime, en vanärad riddare från ett gammalt kungarike. Oavsett sin härkomst så har han mycket gemensamt med både Artorias och Old King Allant. Raime är snabb som attan (när han bestämmer sig för det), vansinnigt agressiv och har en räckvidd utan dess like. Som om inte det räckte så finns det fyra helande grejer utanför hans rum som måste förstöras först, annars är han nästan bokstavligen omöjlig. Och det är innan han blir arg och tar fram eldsvärdet. Då räcker det med en eller två träffar, och gissa hur mycket utrymme man har att hela sig. ... Läs hela texten

Frozen igen

Jag satt och pysslade med annat och lyssnade på en spellista där jag hade låtar från Frozen. Det räckte inte, så jag slog på filmen i bakgrunden. Och snart kunde jag inte motstå att sätta mig och kolla.

Efter att ha sett den ett par gånger är det fortfarande ren kvalitet. Handlingen är egentligen lite rörig, men det spelar ingen roll när allt känns så genuint. Jag gillar verkligen alla karaktärerna. Låt oss till exempel kolla på Hans. Vid det här laget är väl hans heel turn välkänd. Men det är inte helt oväntat. Redan från början berättar han att han är den trettonde sonen vilket är hans motiv till att söka lyckan någon annanstans. Och även om han är beredd att gå över lik för makt så vete fasen om det hade varit så illa om han hade fått ta över lugnt och stilla. Jag menar, det är väl inte bara skådespel att han tar hand om folket och bjuder in dem till slottet för att värma sig. ... Läs hela texten

Inafune hintar om Igarashi

På en presentation av Keiji Inafune och hans Mega Man-klon Mighty No. 9 delades det ut flygblad som ganska hårt hintar om Koji Igarashis nya spel. Med klara Castlevania-referenser kan det inte vara så många andra det handlar om. Egentligen är det väl passande, att de utkastade skaparna bakom Capcoms och Konamis klassiker slår sina påsar ihop för att överträffa sina original. Eller också är det bara en hjälpande hand.

Hur som helst började jag försöka översätta runorna till något läsbart, men så länge spelet inte heter något i stil med PKZE så tror jag inte att det ska föreställa några verkliga runor. En kryptolog skulle kanske kunna lista ut vad det står, om det inte är helt godtyckligt. De minimala bilderna tyder i alla fall på ett sidscrollande actionspel… och det kan nog bli något. ... Läs hela texten