Plötsligt gick det snabbt. Jag hörde mig för till flyttfirman imorse, och de råkade ha en timme över att hämta det redan idag. Mitt arkadspel som stått i min förra lägenhet i nio år och fem år i denna rullade ut genom lägenhetsdörren (som fick hängas av för att det skulle rymmas), och skumpade nerför trappan och försvann bort mot återvinningscentralen. Och det känns lite som en befrielse. Lite som att dra ut en tand som har irriterat en längre tid. En 160 cm lång snedvuxen tand på 140 kilogram. Visst, det kostar, men nu slipper jag fundera på det längre.

Egentligen skulle jag ha passat på redan för fem år sedan, när det stod på markplan. Men jag hade inte riktigt tid att bestämma mig, och flyttade med allt, och de två stackars flyttgubbarna fick baxa det upp hit. Sedan har jag visserligen spelat på det, då och då, men det började mer och mer kännas som en belastning. Som att det både tar upp plats som jag hellre använder till något annat, och att det är något jag inte kan hantera själv.

Så i våras sålde jag alla spelen, och konstaterade att de har hållit värdet mycket bra. Men så var det ju också kvalitetsspel: Bubble Bobble, Soul Calibur, Sunset Riders, och så en drös Neo-Geo MVS-titlar och även ett Hyper Neo-Geo 64 (som inte alls är kvalitetsspel, men ändå sålde rätt bra till slut). Sedan dess stod kabinettet tomt och gapade anklagande mot mig. Jag försökte hitta någon lokalt som ville ha det, men förståeligt nog var ingen normal människa jättepeppad på att göra plats för två kubikmeter trettio år gammalt elektronikskrot i sitt vardagsrum, och inte heller jättesugna på att bära det nerför en trappa. En var intresserad tills han insåg att det inte skulle rymmas i hissen hos honom. Jag började fundera på att montera ner det i molekyler så att jag skulle kunna lasta det på en släpvagn åtminstone, men då återstod ju kruxet med att plocka ut bildröret utan att grilla mig. Det var inte en risk jag ville ta. Så jag satte av en liten del av det jag hade tjänat på att sälja spelen, och ringde flyttfirman. Det var inte varje dag, sa de, som de kommer och hämtar något sådant. Slutet gott, allting gott, dörren hänger på plats igen och två kubikmeter gapar tomt i vardagsrummet.

Vad är då sensmoralen i detta? Engagera dig i det du gillar, absolut. Köp en massa kul grejer. Men se till att befria dig från det innan det blir en belastning, innan du slutar gilla det. Det är roligare så.

Och som en händelse så kan jag konstatera att kabinettet fick leva i ganska exakt trettio år. Så länge var det sedan Virtua Fighter 3 släpptes och var sisådär två-tre år före allt annat i spelvärlden. Mitt exemplar byggdes i England av en underleverantör, och stod på ett hotell i Åre ett antal år, innan det hamnade i en lagerlokal i Östersund, för att sedan alltså hamna hos mig. Helt borta är det inte. Jag sparade JAMMA-flätan och kontrollerna, för det kan jag eventuellt använda till annat. Jag monterade också loss ljusskylten upptill, som möjligen kan bli en elegant dekor framöver. Ett minne av en era som nu är över.