Jag hinner inte blogga något mer idag, av förklarliga skäl. Men lita på att detta kommer att testas grundligt. Inklusive huvan.
Dark Souls 2 är här
Lämna ett svar
Kategoriarkiv: Playstation 3
Ska Lords of Shadow 2 verkligen suga så här mycket?
Jag köpte Lords of Shadow 2, för ettan var faktiskt riktigt utmärkt och Mirror of Fate hade sina stunder. Men alltså… missar jag något eller är detta genomuselt? Efter en stark start där Gabriel/Dracula jagar bort en hel armé, inklusive en flygande paladin och en hundrameters steampunk-mecha, så tycker jag att det är strålande. Men sen hoppar vi framåt till nutid, där det första spelet slutade. Dracula är en uttorkad föredetting, det kan man väl ta. Men upplägget där en groteskt ful Zobek i kostym skickar runt Dracula på infiltrationsuppdrag är så korkat att jag häpnar.
Disney sparkar 700
I ännu en solskenshistoria i den här framgångsrika, lönsamma industrin har Disney Interactive just meddelat att de avskedar 700 av sina medarbetare, vilket motsvarar 25% av hela styrkan. Anledningen är att online/browserspel har gått dåligt och att de istället vill fokusera på framgångsrika mobil- och konsoltitlar. Disney Infinity sägs vara en succé (relativt sett) med tre miljoner exemplar, även om de är långt från Skylanders. Å andra sidan innebär också varje exemplar av Infinity att de får möjlighet att sälja en himla massa plastfigurer med betydligt bättre lönsamhet.
Amy Hennig lämnar Naughty Dog
En av de mest meriterade och tongivande inom Naughty Dog har hastigt och lustigt fått lämna företaget. Det är Amy Hennig, författaren och den kreativa designern bakom Uncharted-serien (och tidigare Jak 3 samt Legacy of Kain), som slutar med omedelbar verkan. Hon har tidigare jobbat med Uncharted 4, men nu blir det The Last of Us-författarna som fortsätter med det.
Tunga avhopp som det här är alltid överraskande. Man kan förstås spekulera i vad som är orsaken. Kanske kom hon inte överens med resten av teamet, kanske var hon less på Uncharted och ville göra något nytt. Det senare är ju ett problem som drabbar många, särskilt när branschen mer och mer går mot eviga uppföljare på beprövade koncept. Men det är oroande om hon inte fick möjlighet att göra det inom Naughty Dog, särskilt när Sony samtidigt har sparkat det team inom Sony Santa Monica som höll på ett nytt IP (istället för det oundvikliga God of War 4). Hur många nya spel kommer vi egentligen att få framöver om alla som vill göra något nytt måste sluta?
Förra generationens underskattade höjdare
Den här generationen börjar lida mot sitt slut (efter Dark Souls II och, längre fram, Persona 5 är det inte mycket jag ser fram emot) och det blev ju rätt bra ändå. Även om många serier har lyst med sin frånvaro och många har varit borta länge så har vi fått en hel del riktiga höjdare.
Som vanligt finns också en del spel som får för lite uppmärksamhet. Nu pratar jag inte om spel som Mirror’s Edge, Valkyria Chronicles eller Nier, som visserligen fått för lite försäljning men i gengäld är älskade av en liten inbiten skara. Nej, jag pratar om spel som har avfärdats alldeles för lätt, och som nu går att få tag på för en spottstyver.
Recension: Lightning Returns: Final Fantasy XIII
Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då ett nytt Final Fantasy var en stor händelse. Då visste man att man skulle få ett nytt, spännande äventyr med helt ny handling, nya karaktärer och ett hett soundtrack av Nobuo Uematsu, men byggt på en välbekant och välfungerande grund. Låt mig säga så här: det var bättre förr.
Square-Enix tror fortfarande att vi alla är precis lika hopplöst förälskade i Lightning som deras producent Motoru Toriyama. Därför tyckte de att det var motiverat med ännu en uppföljare till det extremt oheta Final Fantasy XIII, som den här gången fokuserar helt och hållet på den rosahåriga antihjältinnan. Och det räcker inte med att hon har varit frontfigur två gånger tidigare och räddat världen lite i förbifarten. Nej, den här gången är hon bokstavligen Guds sändebud, på väg att frälsa en döende värld genom att göra en lång rad menlösa MMO-doftande sidouppdrag. Till råga på allt har man konstant en radiopartner som berättar vad som ska göras och annat nonsens man inte orkar lyssna på. Till ytterligare råga på allt är radiopartnern Hope, även känd som den mest irriterande rollspelskaraktären de senaste tjugo åren. Det har inga vidare förutsättningar, alltså.
Recension: Strider
Det är alltid vanskligt med att återuppliva gamla serier, särskilt när utvecklaren tidigare har gjort spel som G.I.Joe: The Rise of Cobra och Front Mission Evolved. Men Capcom har å andra sidan goda erfarenheter av det här. Duck Tales blev ju lysande, och jag envisas fortfarande med att kalla Bionic Commando ett höjdarspel med brister. För att inte tala om att de lyckades leda utvecklaren av det fenomenalt usla Saint Seiya-spelet till Playstation 2 till att sedan göra Street Fighter IV. Därför vacklade mitt intresse för Strider lite fram och tillbaka. Men det färdiga spelet är faktiskt ett höjdarspel. Med brister.
Recension: The Lego Movie Videogame
Har man gjort en något så när barnvänlig filmtrilogi de senaste tre decennierna är chansen ganska stor att man även har blivit representerad i legoform, både som leksaker och som spel. Harry Potter, Indiana Jones, Star Wars, Batman, Lord of the Rings och snart The Hobbit har ju allihop tolkats i dansk plast. Därför var det både logiskt och rimligt att Traveller’s Tales fick sätta ihop ett spel baserat på The Lego Movie. Tyvärr har de här spelen tenderat att bli väldigt enahanda. Och man kommer inte ifrån att grundkonceptet i The Lego Movie Videogame är identiskt med praktiskt taget alla tidigare spel.
Intryck av Strider och Lightning
Lightning Returns: Final Fantasy XIII och Strider har dykt upp, och jag har börjat testa båda. Lightning först… och jag är inte särskilt imponerad. Det är snyggt och rätt påkostat, men samtidigt överdesignat och rörigt. Jag är också otroligt less på Lightning som karaktär, och hon är mer Mary Sue än någonsin. Jag ska fortsätta och se hur det artar sig.
Strider är däremot fullt ös från första sekunden. Redan från början klättrar han på väggar och tak och kan hugga ner nästan allt utan att ens stanna upp. Det är ett hysteriskt tempo och fullproppat med hemligheter om man går omvägar. Dessutom bjuder det på riktigt klassiska bossfajter i en svindlande takt. Där är jag imponerad.
Irrational Games lägger ner
I vad som nästan är ett läskigt sammanträffande meddelar Ken Levine att Irrational Games lägger ner verksamheten efter sjutton år, bara dagarna efter att jag spelade klart Bioshock Infinite. Det är det gamla vanliga som gäller: det blir en ny, liten studio som kommer att satsa på mindre spel, men fortfarande enspelartitlar med högt omspelningsvärde. Men till skillnad från många andra nerläggningar verkar det inte direkt bero på dåliga resurser, eftersom Bioshock Infinite var en jättesuccé. Levine hävdar att han vill satsa på ett nytt koncept och det nya gänget kommer fortfarande att tillhöra Take Two. Det blir också en aningen snällare övergång för de som nu förlorar jobben, än den traditionella amerikanska modellen att man har två timmar att hämta sina grejer och sen är utslängd.