Ingen är väl överraskad över att Isabella Valentine har återvänt till Soul Calibur VI. Hon har ju varit med i samtliga spel och har länge varit en favorit. Själv spelade jag rätt mycket Ivy i det första spelet och lite i femman, men hon har tenderat att förändras väldigt mycket mellan spelen. I del fyra gick också designen fullkomligt överstyr och blev bara patetisk. Yes, jag vet att hela poängen med Ivy är sexig dominatrix och så vidare och så vidare (trots att hon är en alkemist som helst borde ha grova handskar, läderförkläde och ansiktsmask på sig), men när det börjar handla om trådar så blir det groteskt snarare än läckert någonstans. Här … har hon i praktiken samma kläder som i ettan men de kunde inte låta bli att skära bort några kvadratdecimeter här och några kvadratdecimeter där, så att slutresultatet blir rätt plumpt igen. Onödigt. Lyckligtvis har Ivy alltid haft grymma sekundära kostymer.
Kategoriarkiv: Xbox One
En tropisk ö kommer lastad
Med vadå? En hel massa superdinosaurier förstås! Jag hade tänkt prioritera andra spel just nu men föll för grupptrycket och köpte Monster Hunter World. Det hela ser väldans kul ut, jag hoppas bara att det fungerar bra i praktiken också. Jag är bara lite osäker på vilken karaktär jag ska spela. Det brukar ju ligga nära till hands att spela med Shaana, särskilt eftersom enorma tvåhandssvärd liksom är klassiskt i Monster Hunter. Men det kanske skulle funka bättre med någon helt ny.
Nya återvändare till Soul Calibur VI
Nästa trailer för Soul Calibur VI har dykt upp och här finns det betydligt mer nyheter. Först ut är en ny karaktär: Groh, eller Grøh om vi ska vara riktigt noggranna. Han är den lilafärgade nykomlingen med twinblade som skymtade förbi förut, men det är i själva verket ett vapen som går att skifta mellan två lägen och oftast verkar han använda separata svärd. Vi har egentligen inte haft mer normala dubbla svärd förut, så han lär kunna tillföra något nytt. Helt uppenbart har han också något monstruöst för sig med det där ögat. Kanske en koppling till Hilde? Och är namnet möjligen danskt? Groh finns som tyskt efternamn men det där ø:et är lite lurigt.
Dark Souls till Switch (och mer)!
Namco utannonserade just Dark Souls: Remastered, som kommer att släppas till Switch, Playstation 4, Xbox One och PC. De fyra versionerna kommer att skilja sig åt en aning. Switch-versionen kommer att gå i 720p bärbart eller 1080p stationärt men körs fortfarande i 30 fps, men en liten bonus är att sex spelare kommer att kunna spela samtidigt istället för fyra. Playstation 4 och Xbox One kommer att köras i 1080p i 60 fps (första gången det officiellt har gjorts i det här spelet, tidigare så behövde ju PC-versionen hackas), medan de upphottade konsolerna kan köra i uppskalat 4K. PC-versionen, slutligen, klarar 4K rakt av. De tre versionerna ska också få uppfräschade texturer och bättre ljussättning hämtad från Dark Souls III.
Årets spel 2017

Ibland är det frustrerande att det bara finns 8760 timmar ett genomsnittligt år. 2017 överträffade det redan fenomenala 2016 med råge och det har släppts en strid ström av fantastiska titlar, inte minst under de traditionellt ganska sega första månaderna. Det var ett år med en lång rad kandidater, så det blir svårt att kora årets spel.
Det är dock inte The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Redan där drar jag väl på mig alla Nintendo-fanboys ohejdade vrede, men så är det. Det var dock ett fantastiskt spel med bara enstaka brister, men eftersom jag spelar annat än Nintendo-spel så har jag faktiskt sett gigantiska världar och fri utforskning förut. Även om det var ovanligt polerat här. Andra spel som hade kunnat kvalificera sig ett svagare år är bland annat det makalöst berättade Yakuza 0, som bjöd på årets story, och oväntat nog en av årets bästa karaktärer i form av Goro Majima, som jag totalt har ignorerat i de andra spelen. Jag hade också väldigt kul med Nier Automata, men mest var det nog musiken som höjde det spelet över sina brister. Längre fram på året var också Mario + Rabbids: Kingdom Battle en höjdare som jag dock inte har plöjt igenom än.
Äntligen dags för Soul Calibur VI!
Jag trodde hela tiden att Namco inte ville visa upp nästa Soul Calibur förrän Tekken 7 var släppt, så spelen inte skulle konkurrera med varandra. Det verkar vara precis vad som hände, för nu är Tekken överstökat och Soul Calibur VI är äntligen, äntligen ett faktum.
Väldigt lite visades. Mitsurugi och Sophitia är tillbaka och dessutom i anmärkningsvärt traditionella kläder. Det visar sig att Soul Calibur VI återbesöker handlingen i det första spelet, men det är ändå ingen reboot som sådan. Utöver de två syntes en ny karaktär med ett dubbelspjut, men mer detaljer framgick inte. Inte superspännande i sig, men det betyder att vi kommer att få nyheter som inte nödvändigtvis var med förut.
Mega-många Mega-män
Det har varit ganska fattigt på Mega Man-fronten ett längre tag. Förutom ett gäng samlingar har Capcom nästan ignorerat sin klassiker. Och det här trettioårsjubiléet blev lite halvhjärtat. Nu innan årets slut har i alla fall Capcom visat att de inte har glömt Mega Man, med tre stora nyheter.
* Mega Man Legacy Collection 1 & 2 kommer till Switch. Det kanske inte är superhett att kunna spela Mega Man 2 på ett tjugonde format, men trevligt i alla fall att kunna samla Nintendo-spelen där de hör hemma.
Recension: Cuphead
Det tog mycket längre än väntat, men så blev det också ordentligt mycket mer ambitiöst än vad som först var tanken. Cuphead är ett minst sagt unikt spel som kombinerar två klassiska traditioner. Det är ett gammalt hederligt springa-skjuta i samma stil som Contra och Metal Slug, men inspirationen kommer nog egentligen mest från Gunstar Heroes, då fokus ligger nästan enbart på bosstrider. Den andra traditionen är förstås den artistiska stilen som helt och hållet efterliknar tidiga tecknade filmer från 30-talet. Den här biten är klockrent utförd och invävd i grunden. Inte nog med att samtliga figurer och bakgrunder är tecknade i den stilen, spelet har också ett konstant filter av gammal sliten film, komplett med knastrande ljud. Även själva musiken, ljudeffekter och röster är tidsenliga.
Fightinghelg 2017
Årets fightinghelg blev aningen uppblandad med andra spel. Jag fick tillfälle att testa Overwatch och dessutom visa upp Cuphead och Superhot VR. Intrycket av Overwatch var … sådär. Polerat och charmigt, men egentligen inte mer intressant än andra bra FPS jag har spelat tidigare. Det blev också några vändor med den supercoole Date Masamune i det superfåniga Sengoku Basara 4 Sumeragi och några vändor med den superjobbiga Marie Rose i det tillika superfåniga Warriors All-Stars. Och så blev vi grundligt ägda i såväl Cuphead som Contra III och Wild Guns Reloaded.
Jag hatar Shadow of War
Det kanske är omoget och barnsligt att hata något så oviktigt som en underhållningsprodukt när man kan ägna sitt hat åt sånt som verkligen förtjänar det, som låtsasdiktatorer och nynazister. Men jag känner ändå att ett försvarligt mått hat är på sin plats när det gäller Warner Bros horribla Sagan om Ringen-bastardiseringar.
Middle-earth: Shadow of Mordor var ett påkostat AAA-spel under 2014, ett år som annars var ganska menlöst, och fick därför per automatik en massa hyllningar inklusive ett gäng GOTY-utnämningar. Något som närmast fick mig att lägga ner hela spelgrejen på en gång, eftersom det möjligen var ett hyfsat orch-hacka-slakta men också var arketypen för usla branschförhållanden och dessutom bajsade på Tolkiens grav så mycket att ett nytt jäkla världsträd började växa där.
