El Shaddai är överraskande bra. Jag var lite orolig efter demot som sög på många sätt och vis (förutom grafiskt), men det var en av de första banorna och El Shaddai är ett spel som varierar sig. Nu har jag precis avslutat en racingsektion som är det snabbaste jag har spelat på evigheter, och jag måste ta en paus för att lugna synnerverna. För det finns troligen inget som är lika genomknarkat som det här. Det är som om John Lennon, Ralph Bakshi och Terry Gilliam hade haft en rejäl snedtripp tillsammans och sedan bestämde sig för att illustrera upplevelsen. Jag hade precis vant mig vid en metrosexuell Lucifer (förlåt, Lucifel) som snackar med Gud i sin mobil när jag hamnade i en värld full av demoniska Hattifnattar som korvar sig runt omgivningen eller rullar runt på badbollar. För att sedan abrupt hamna i en Midgar-doftande framtidsvärld och genomföra en av racingscenerna ur Final Fantasy VII: Advent Children.

Jag har nog en bra bit kvar och recension kommer framledes. Men jag vill redan nu passa på att flagga lite för det här spelet, som är något väldigt speciellt.

El Shaddai när det är som mest normalt…