Kanske var det slöseri. Men jag drog ihop 60.000 guld första kvällen med Mists of Pandaria och jag kände att jag hade pengar att blåsa. En inbjudan till det exklusiva Brawler’s Guild finns praktiskt taget bara att skaffa via Black Market Auction House. Därför stationerade jag min paladin där för att hålla kolla på auktionerna medan min munk sprang runt och äventyrade på väg till 90. Till slut hittade jag en biljett och lyckades köpa den för 18.000 guld. Mycket pengar men överkomligt. Glad i hågen hämtar jag ut den… och inser att jag inte kan använda den med min paladin förrän hon också är 90. Efter att snällt ha bett Blizzard om att flytta den (vilket inte gick) valde jag att helt enkelt köpa en till, som gick för ett liknande pris.
Så för 36.000 guld bör det vara något alldeles extra. Och mjo, det är det. Brawler’s Guild är inte ett sätt att förbättra sin utrustning och det ersätter varken heroics eller räder. Nej, det är helt enkelt en serie utmaningar, en ensam spelare mot en boss, fyra i varje klass och åtta klasser för totalt trettiosex unika strider att ta sig igenom. Praktiskt taget trettiosex reguljära bossar som går att klara av ensam.
Därmed inte sagt att det är lätt. Första bossen, en trevlig krokodil som heter Bruce, käkade upp mig sju gånger på raken. Till saken hör också att arenan i Brawler’s Guild är öppen för vem som helst att kika på, och bara en åt gången slåss. Så med tio par ögon på mig (cirka) blev jag alltså våldsamt förnedrad av en övervuxen ödla, för att sedan få ställa mig i kö igen.
Effekten blir dock ett socialt skådespel som till stor del saknas i spelet numera. Den påtvingade väntetiden gör att folk pratar och kommenterar vad som händer, och eftersom presentatören hela tiden häver ur sig gliringar får man snabbt en uppfattning om vilka som tävlar och vilka som bara ser på. Det har också tydligen snabbt blivit tradition att bjuda ihop en räd för att kunna buffa varandra inför striderna.
Det är också rejäl skillnad på striderna som erbjuds. Från min Bruce via diverse monster och gamla NPC:er upp till en fulladdad Millhouse Manastorm och Epicus Maximus (som är en odöd med hårdrocksgitarr på ryggen till en tyrannosaurus rex som står med en laserkanon på ryggen till en raketförsedd robothaj) är det massvis av saker att lära sig hantera. Jag såg till och med en strid där laserstrålar svepte fram och tillbaka över hela arenan så den stackars utmanaren fick hoppa jämfota samtidigt som han slogs.
Möjligen krävs det lite bättre utrustning för att jag ska ha en sportslig chans, men jag tycker ändå att det är en cool idé som tillför mycket som saknats. Att det fortfarande är relativt exklusivt gör att det inte blir för mycket folk, och att det inte finns några direkta spelmässiga vinster att hämta gör också att eliten kanske håller sig borta. Så kan Phylock, Atiesh, Volgrim, Cinnaminson och vi andra gladiatorer fortsätta söka lyckan i vår lilla slagsmålsklubb.
