Det slog mig just att jag aldrig skrev något om det gigantiska Ferris Wheel från Legos Creator-serie, men jag får ursäkta mig med att jag var rätt sjuk just då och nätt och jämnt orkade bygga ihop det med lite hjälp från kompisar. Eftersom det tydligen inte räcker att knycka samlarnas pengar en gång om året med de fantastiska modulhusen har Lego börjat med en serie nöjesattraktioner. Förra året kom Fairground Mixer och i våras var det dags för detta pariserhjul.

Det färdiga hjulet är nästan 60 centimeter högt och dominerar såväl min som de flestas Lego-samling. Faktum är att förutom några enstaka set som Orthanc, Eiffeltornet och förstås en Super Star Destroyer ställd på högkant så finns det få officiella set i den här storleksklassen. Visserligen är det till stor del tomrum i konstruktionen, men mäktigt är det ändå. Det är positivt och negativt. Positivt eftersom det har en lämplig skala mot figurerna och rymmer massvis med åkare, men negativt eftersom det tar så förbaskat mycket plats. Bara markytan motsvarar en stor basplatta på 38×38 centimeter, men själva hjulet sticker ut över kanterna så det går inte att ställa riktigt intill modulhusen. Just nu har jag en liten park som buffert men snart kommer inte det här att rymmas i legostaden.

Poängen med det här bygget är förstås att det faktiskt fungerar. Genom ett sinnrikt system med däck som ligger an mot själva hjulsidorna drivs hela bygget i lagom fart av en liten vev på baksidan. Vill man sedan få det att gå automatiskt så är konstruktionen förberedd för att sätta dit en motor med batteri. Som extra finess är påstigningsplattformen uppfällbar för att bättre komma åt gondolerna, men sen kan den fällas ner för att låta gondolerna åka hela vägen runt. Det följer med ett gäng figurer, men med tolv gondoler är tanken att man befolkar pariserhjulet mestadels med egna figurer. Och det fungerar bra för det, men det är lite trångt.

Konstruktionen är rätt sinnrik och väldigt stabil. Trots att alltihop är ganska tunnt är ramen fullt tillräckligt att lyfta hela bygget i (förslagsvis under navet) eftersom de är fast förankrade i bottenplattans småkullar. Nackdelen med jättebygget är att de sista bitarna blir vansinnigt repetitiva. Fyra stödben tar tid att sätta ihop, för att inte tala om tolv gondoler som är exakt likadana förutom färgen. Hjulen är sedan två identiska sidor som måste monteras helt perfekt med mellangående Technic-pinnar vilket troligen är praktiskt omöjligt att göra ensam.

Jag har lite blandade känslor kring det här. Kanske beror det på omständigheterna kring bygget, kanske beror det på att det är så svårt att passa in i den övriga displayen, men jag är inte superförtjust. Om jag hade ett permanent bord att ställa ut en hel stad på (tänk Lego-filmen) så skulle jag motorisera det och låta det snurra på konstant, tillsammans med ett tåg eller två och kanske, om jag ändå hade pengar nog att äga ett hus där jag har plats för det här, både Fairground Mixer och den legendariska Grand Carousel. Men till den dagen så är Ferris Wheel lite för åbäkigt. Det är fortfarande ett av årets mäktigaste byggen, men med facit i hand tror jag nog att höstens Temple of Airjitzu hade varit ett bättre köp i klassen onödigt stora skrytbyggen. För att inte tala om nästa års Ghostbusters-högkvarter, som är en stor del av anledningen till att pariserhjulets tid snart är räknad.