Mestadels ikapp med tv-serierna

I ett kort andhål mellan Baldur’s Gate 3 och Dragon’s Dogma 2 har jag passat på att se av en massa serier som jag hade missat på Disney+ och Netflix. Det är ju egentligen ett ganska angenämt problem att det finns så mycket kvalitativt att se, men det tar onekligen väldigt mycket tid.

What If? Säsong 2
Jag var inte så värst förtjust i den första säsongen av What If?, och jag är redan less på multiversum-konceptet i Marvels cinematiska universum. När allt kan hända och det finns oändliga dimensioner spelar inget heller någon roll. Den första säsongen var också väldigt enahanda – ”tänk om X egentligen var ond” eller ”tänk om skurk Y gjorde det här istället för skurk Z”. I säsong 2 är det inte lika dystopiskt och serien bjuder på några inblickar i platser som vi inte fått se så mycket av, som Nebulas karriär inom Nova Corps eller en annan variant på skrotplaneten från Thor: Ragnarok, fast att Tony Stark hamnar där. Nackdelen är väl att serien skrevs för så pass länge sedan att den inte kan täcka det allra senaste, så det fräschaste som kommer med är grejer från Black Widow och Shang-Chi. Ett plus dock för den nya hjältinnan Kahhori, som gärna får dyka upp i en ordinarie spelfilm. ... Läs hela texten

Evercade: Technos Arcade 1

Technos har i huvudsak gjort sig kända för Double Dragon-serien, som numera ägs av Arc System Works. Den här samlingen innehåller också några av dem men också diverse annat från deras arkadhistoria. Jag fick det gratis med Evercade VS och det var nog tur, eftersom jag knappast hade velat betala för det.

Battle Lane vol. 5 är ett gammalt spel, ett vertikalt scrollande shoot’em up som är ospelbart svårt. Man kör en motorcykel, och inte nog med att fienderna skjuter på dig och att det är väldigt svårt att undvika att krocka med dem, det går också att krocka med vraken av deras fordon. Till råga på allt får du börja om en bit bak varje gång du dör, och nej, det finns inga continues oavsett hur många credits du pumpar in. Bara att glömma. 1/5 ... Läs hela texten

Hypad för Dragon’s Dogma 2

Det har verkligen varit en sanslös tid för fantasy-fans. Elden Ring är visserligen två år gammalt nu men får snart sin expansion. Baldur’s Gate 3 utklassade allt annat. I VR har jag pysslat med det visserligen extremt mycket mer begränsade Legendary Tales, som i bästa fall kan jämföra med sig King’s Field, men ändå. Och snart kommer Dragon’s Dogma 2. Jag älskade originalet både trots och tack vare dess egenheter, och det här ser ut att bli bättre på samtliga punkter. ... Läs hela texten

Evercade: Jaleco Arcade 1

Jaleco har knappast gjort några större avtryck i spelvärlden, men två av spelen på den här samlingen är klassiker som jag minns från Amiga-tiden. Jaleco bildades av avhoppare från Data East och gav sig på många olika genrer, vilket de åtta spelen i den här samlingen visar.

64th Street: A Detective Story är ingen lovande start på samlingen. Det är en Final Fight-klon som hade kunnat ha en intressant inramning då spelet ska utspela sig i gangstermiljö 1939, men det glömmer spelet omedelbart bort efter introt och hela spelet doftar sent 80-tal i sin design. Detektiverna Rick och Allen bankar sig fram genom gator och lagerlokaler med en stel spelkontroll och ett väldigt begränsat rörelsemönster. Det finns några varianter av specialattacker och av någon anledning ligger stort fokus på att kasta fiender mot de förstörbara bakgrunderna, men figurerna är extrema sega i rörelserna och fienderna är både fantasilösa och oerhört obalanserade. Bossarna kan utan problem slå dig oavbrutet tills du förlorar ett liv, och ofta finns bara en teknik som fungerar mot dem, oftast de fula hoppsparkarna. Med stor sannolikhet är 64th Street det sämsta beat’em up:et jag har orkat nöta mig igenom. 1/5 ... Läs hela texten

Evercade: Data East Arcade 1

Data East är mest kända i mina ögon för diverse menlösa Amiga-konverteringar, men här handlar det om arkadoriginalen. Det är ändå ganska få som jag har spelat förut, så det blev ett intressant tillfälle att prova.

Bad Dudes vs Dragon Ninja har jag spelat på Amiga, men det känns betydligt bättre här. Spelkänslan är helt okej och konceptet är så 80-tal det kan bli, där ninjor kidnappar Ronald Reagan och ”bad” betyder ”cool”. Inget sensationellt men värt att prova, om inte annat för de actionfyllda sekvenserna. 2/5 ... Läs hela texten

Evercade: Irem Arcade 1

En av de största tjusningarna med Evercade är att den erbjuder en bunt spel åt gången från utvecklare som jag annars troligen inte skulle ägna särskilt mycket tankemöda. Irem ligger bakom en del klassiker, men jag har bara spelat en handfull av dem, som R-Type och Kung Fu Master. Därför var Irem Arcade 1 ett av mina första köp till maskinen. Köper du Evercade EXP följer det med som standard, men eftersom jag valde Evercade VS fick jag köpa det separat. Den medföljande manualen förklarar också att Capcoms grundare Kenzo Tsujimoto först grundade Irem redan 1974 innan han startade Capcom 1983. Så det här är ett anrikt företag, och de sex spelen i samlingen täcker en hyfsad del av den historien. ... Läs hela texten

Evercade VS testad

Jag har gått och letat efter en ursäkt att köpa en Evercade-konsol, vilket är mer komplicerat än det låter. Det finns tre varianter av Evercade och dessutom två kompatibla varianter av en mindre bärbar:

Den första Evercade i vitt och rött är numera pensionerad, men det var en fullt funktionell bärbar konsol i sig. Det finns dock ingen större anledning att köpa den idag.

Evercade EXP är en förbättrad version med bättre skärm, möjlighet att spela med vertikal skärm (tate) och den har dessutom 18 inbyggda Capcom-spel: fjorton av deras gamla vanliga arkadtitlar av vilka egentligen bara 1944, Mercs, Street Fighter 2 Turbo och Strider känns särskilt intressanta, samt fyra helt slumpmässiga konsolspel: Mega Man, Mega Man 2, Mega Man X och Breath of Fire. Den har också Irem Arcade 1 som medföljande kassett. ... Läs hela texten

Yoshitaka Murayama är död

Det blev en lika oväntad som tragisk nyhet idag när Rabbit & Bear Studios meddelade att Yoshitaka Murayama, skaparen av Suikoden som nu arbetade med att färdigställa Eiyuden Chronicle, har avlidit efter komplikationer med en pågående sjukdom, bara 55 år gammal. Eiyuden Chronicle har varit på gång sedan Kickstarter-kampanjen 2020 och ska släppas i april i år. Det skulle bli en storslagen revansch för mannen som en gång skapade den fantastiska rollspelsserien hos Konami.

Anledningen till att Suikoden 2 är ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna och att Suikoden är en av mina favoritserier trots nästan 20 år utan ett nytt spel är dels musiken av Miki Higashino och karaktärsdesignerna av Junko Kawano och Fumi Ishikawa, men framför allt de extremt starka berättelserna av Murayama. Få andra rollspelsserier hade en lika stark kontinuitet som Suikoden 1, 2 och 3, som lät oss utforska en värld från olika perspektiv med utveckling över många år. ... Läs hela texten

Bring Arts Final Fantasy IX Freya Crescent

Den här efterlängtade figuren släpptes precis i samband med att covid-19 slog till, och det fanns annat att tänka på just då. Så hon har stått ganska tyst i hyllan i flera år. Freya såldes oförskämt nog i ett paket tillsammans med Beatrix vilket gjorde henne ännu dyrare, men nu är Beatrix såld och såren i plånboken läkta sedan länge. Så vad har Freya att erbjuda?

Inte helt oväntat har hon en liknande konstruktion som den tidigare Bring Arts-utgåvan av 2B. Hon är alltså väldigt poserbar, och även om lederna är rätt märkbara erbjuder de i alla fall en god poserbarhet. Hon har fyra uppsättningar händer, men hennes handleder känns väldigt tunna och bräckliga så jag vill inte joxa med dem i onödan. Mer oväntat är att hon har tre helt olika huvuden, istället för att bara ansiktet kan bytas ut. Två av dem är nästan identiska, men hon har också ett där hon blundar. Hon har också två spjut, dels sin vanliga Javelin och dels Kain’s Lance. ... Läs hela texten

Transformers Masterpiece Hoist

Man får inte ha bråttom om man samlar på Transformers. För exakt tio år sedan fick jag Masterpiece-utgåvan av Smokescreen och konstaterade att jag ville ha liknande versioner av alla mina gamla favoriter men att de knappast skulle bli aktuella. Sen tog det något år och så fick vi Tracks, och ytterligare några år innan vi fick Grapple, och sen flera år till innan Skids dök upp. Nu är Hoist äntligen här och min lilla kvintett är komplett, för typ fjärde gången. För jag har samlat på mig de här typerna som Alternators (eller egna ommålningar där de aldrig släpptes), som tidiga Generations-figurer och även som moderna War for Cybertron-figurer. Jag kan bara hoppas att Hasbro-Takara aldrig får för sig att göra ännu mer detaljerade lyxutgåvor. ... Läs hela texten