På min senaste Japan-resa, som nu börjar vara oförskämd långt borta, råkade jag upptäcka att det fanns en Figma-utgåva av Labrys från Persona 4 Arena. Egentligen spelade jag inte det spelet så värst länge och även om Labrys var huvudpersonen i det långa storyläget spelade jag inte särskilt mycket med henne. Men hon har en vansinnigt cool design, och jag fick ett infall att jag skulle leta rätt på figuren. Det visade sig bli en lång jakt och jag gick genom mången second hand-butik i Akihabara och kikade hylla upp och hylla ner tills jag nästan fick både nackspärr och huvudvärk, tills jag slutligen sprang på henne sista dagen då jag kikade in i en annan prylbutik i Nakano Broadway.
Figma Demon’s Souls Fluted Armor och Maiden in Black
Jag har längtat länge efter några välgjorda figurer från From Softwares spel. Man kan tycka att det borde finnas mängder, men det är fortfarande relativt ovanligt. Det fanns någon från Bloodborne, men så förtjust är jag inte i det. Men så blev det plötsligt dags för inte en utan två figurer, från Demon’s Souls till råga på allt. Dels får vi den typiska omslagsriddaren i Fluted Armor-setet, och dels får vi Maiden in Black, båda designade efter den senare Playstation 5-versionen.
Transformers Studio Series 1986: Ratchet
Det börjar vara väldigt få karaktärer från 1986-filmen som inte har dykt upp i Studio Series vid det här laget. Det kan tyckas lite makabert att släppa leksaker av figurer vars enda insats i filmen, i den scen som finns med som bakgrund i förpackningen, var att mördas i början av filmen för att göra plats för nya leksaker. Men å andra sidan ger det oss nya välgjorda versioner av karaktärer som inte riktigt fått utrymme på sistone.
Ratchet är en sådan. Han har på senare år varit tvingad att vara en exklusiv alternativ version av Ironhide och hans utgåvor har tenderat att vara extremt svåra att få tag på. Men nu finns han äntligen att köpa utan onödiga förbokningar eller paketbeställningar. Och det är en riktigt bra version. Om jag jämför honom med Ironhide från Earthrise är det nästan pinsamt hur mycket mer komplex förvandlingen är. Istället för att hela taket och mycket av rutorna blir en onödig sköld, som hade varit ännu mer malplacerad på Ratchet, så utnyttjas hela bilen på ett smart sätt. Han är aningen mindre än sin Masterpiece-version men har i gengäld bättre proportioner. Men jag gillar faktiskt att de här två nu är olika, och jag känner inget behov av att uppgradera Ironhide också.
Årets spel 2023
2023 har varit ett spektakulärt spelår på alla sätt och vis, och vi har varit bortskämda med mästerverk. Nintendo släppte en hel rad klassiker som jag missade helt, med ett undantag, men The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom, Pikmin 4 och Super Mario RPG verkar ha gjort många nöjda. Rollspelsälskare har haft fullt upp med Diablo 4, Final Fantasy XVI och Starfield. Till och med fightingspelare har varit bortskämda med Mortal Kombat 1, Granblue Fantasy Versus: Rising och Pocket Bravery.
Pojken och Hägern (utan spoilers)
Det börjar bli nästan parodiskt att säga att det här är Hayao Miyazakis sista film, för fjärde eller femte gången i ordningen. Men skulle det faktiskt bli den sista är det en fin sådan. Jag såg Det Blåser Upp En Vind för nästan tio år sedan, och den var fin men väldigt annorlunda för Miyazakis filmer. Det finns en del stillsamma slice-of-life-historier i Ghiblis utbud men inte riktigt i hans verk. Jag tror inte ens att jag har sett om den sedan dess.
Pojken och Hägern hade en fascinerande utveckling, mycket eftersom Ghibli helt och hållet lät bli att göra reklam för den. Inget alls visades upp, och inte förrän det var dags för den västerländska premiären dök det ens upp en trailer. Därför visste jag i princip inget och det är nog bäst så. Därför tänker jag inte heller berätta något om den, mer än att det är en genuin Miyazaki-film fylld av fantasi och hela tiden nya vändningar. Den är inte lika experimentell som Ponyo eller Isao Takahatas mästerverk Prinsessan Kaguya, utan påminner mer om de lite äldre filmerna. Många återkommande teman syns till, och trots att den är så udda passar den perfekt i Ghiblis bibliotek. Även om den visades som barnfilm tror jag inte riktigt att den lämpar sig för de yngsta, dels är en del av innehållet lite läskigt och dels är den ju på japanska med svensk text. Jag tror inte att det är en av favoriterna, men å andra sidan är ju standarden ohyggligt hög. Se den! Det kan faktiskt bli den sista Ghibli-filmen den här gången.
Transformers-klassiker och IDW-favoriter
Det finns en viss risk när man beställer flera grejer samtidigt att man inte hinner uppskatta varje grej ordentligt. Så blir det kanske den här gången när ytterligare fyra Transformers anlände.
Jag sålde mina dinobots från Power of the Primes-serien nyligen. Jag bryr mig inte tillräckligt mycket om dem som grupp, och Hasbro hade äntligen visat upp sin lyxversion av Snarl i Studio Series-utgåva, baserad på den tecknade filmen. Snarl är en karaktär som egentligen aldrig gjort något relevant i någon media. Anledningen att jag uppskattar honom är helt och hållet visuell. Det är helt enkelt något speciellt med hur designen fungerar, ännu mer än Grimlock.
Recension: Baldur’s Gate 3
En bekännelse: jag har aldrig spelat Dungeons & Dragons, rollspelet. Men man är inte fantasyorienterad nörd i över trettio år utan att snappa upp ett och annat, och Dungeons & Dragons har varit konstant i periferin. Jag har spelat Eye of the Beholder, jag har testat de urgamla Forgotten Realms-förstapersonrollspelen, jag har nosat på det första Baldur’s Gate, Icewind Dale och Planescape: Torment, och jag recenserade det fullständigt medelmåttiga Dungeons & Dragons Online en gång i tiden. Och så har jag förstås spelat Dungeons & Dragons: Shadow Over Mystara, Capcoms fenomenala beat’em up, och det tekniskt spektakulära Baldur’s Gate: Dark Alliance till Playstation 2.
Sarah Alainn gör musik till Eiyuden Chronicle
Som om jag behövde fler anledningar att vara hypad över den andliga uppföljaren till Suikoden. Den senaste trailern för Eiyuden Chronicle visar både en massa extremt Suikoden-doftande scener och som en glad överraskning gör också Sarah Alainn sången till ledmotivet ”Flags of Brave”. Det är ingen direkt nyhet för henne, då hon förstås debuterade med ”Beyond the Sky” i Xenoblade Chronicles och senare även har gjort sånger till Valkyria Revolution och Monster Hunter Rise: Sunbreak. Hon verkar ha blivit det uppenbara valet för japanska rollspel, och det har jag absolut inget emot.
Fightinghelg 2023
Nästan exakt ett år senare var det dags igen för årets stora fightinghändelse som inte är Evo. Till Fightinghelg 2023 hade vi förstås ett säkert kort att spendera mycket tid med, men som vanligt blev det mycket blandade titlar också.
Vi betade av ytterligare ett gäng obskyra arkadtitlar. Burning Rival är utvecklat av självaste Sega AM2 och släpptes precis innan Virtua Fighter, vilket förstås var ett recept för att helt glömmas bort i uppståndelsen. Det är ett tämligen ordinärt 2D-fightingspel med enkla sprites, knappast någon klassiker. Ett annat tidigt Sega-spel är Dark Edge, som vi testade en enda match. Tekniken med 2D-sprites som susar runt på en skalad 3D-bakgrund med drag av Space Harrier är kanske intressant, men spelmässigt är det gräsligt.
Shoot’em up-sommar: Radiant Silvergun
Jag har gjort många försök att ta mig an Radiant Silvergun, ett spel som jag börjar inse är det bästa shoot’em up:et någonsin, även om det bara når plats 12 när experterna tycker till. Förra året släpptes det på Switch, men jag insåg någonstans där att det inte räckte. Så jag gjorde slag i saken och köpte originalet till Saturn, för rätt ohyggliga pengar. Det var värt det, trots att jag fortfarande inte är klar med det på något av formaten.
Treasure är egentligen inte shoot’em up-experter, men kanske är det därför det är så unikt. Cave är shoot’em up-experter, och alla deras spel är polerade till perfektion och sanslöst spelbara, men också aningen enahanda. Radiant Silvergun är tämligen unikt med sina tre vapen, som kan kombineras på sju olika sätt. Tempot är fortfarande högt, men betydligt lugnare än många andra spel i genren, och det har snarare drag av pusselspel. Vapnen har olika användningsområden, framför allt den oerhört tillfredsställande superattacken där två gigantiska energisvärd klipper bort varenda fiende i omgivningen.