Jag vill börja med ett tillkännagivande. Oavsett vad ni kan ha läst i någon tidning någonstans, kunde jag inte bry mig så mycket mindre om wrestling. Till skillnad från Jonas Mäki som är ett tvättäkta wrestlingfan så har jag aldrig förstått tjusningen i ringclowneri. Jag diggade Pro Wrestling och World Wrestling till NES, sedan gick jag över till fightingspel och såg aldrig tillbaka.
Däremot är det fascinerande att betrakta på avstånd, hela cirkusen. Karaktärerna, alla galna fans, men framför allt vetskapen att det är lite på riktigt ändå. Därför var The Wrestler en riktigt bra film. En inblick i den ofrånkomliga verkligheten bakom de odödliga kämparna. Mickey Rourke var magnifik, Marisa Tomei var fantastisk, och mycket av bildspråket var lysande. Två scener känns särskilt välgjorda: när Randy sitter på ett konvent och betraktar de andra gamla gubbarna som säljer merchandise, och när han spelar sitt gamla ”NES-spel” med en kille som hellre vill hem och köra Call of Duty. Klockren gestaltning utan att bli för smörigt och övertydligt.
