Amiga 500 var min enda spelmaskin mellan 1989 och 1994, och min definitiva nostalgimaskin. På den spelade jag spel, ritade bilder och programmerade enkla Amiga Basic-grejer. Man kan minst sagt säga att den satte sin prägel. Jag har fortfarande kvar den och alla disketterna, men 3,5-tumsdisketter är ett bräckligt format och maskinen i sig krånglar ibland. Förr eller senare skulle allt vara förlorat för alltid. Nu är det förstås inga tidlösa mästerverk som gömmer sig på de här disketterna, men jag har sparat praktiskt taget allt från alla mina datorer och det vore synd att bli av med Amiga-generationen.
De tio största Lego-seten
Toys R Us hade en rea på ett lite oväntat set. Tower Bridge har funnits sedan 2010 men har överlevt år efter år och till och med fått sig en uppdatering. Det var halva priset på ett redan nedsatt pris och Tower Bridge är en fantastisk källa till beiga bitar, så jag slog till och släpade hem lådan med 4295 bitar för bara dryga tusenlappen. Kanske är det ett tecken på att mitt Lego-beroende börjar gå överstyr när jag tyckte att lådan var oväntat liten, eller kanske är det ett tecken på att Lego pressar gränserna för vad marknaden orkar med.
Bara Avdank nu
Jag känner att jag har skrivit lite på sistone och anledningen till det är huvudsakligen Avdank Äventyr. Jag har ritat som en galning och speltestat och skrivit, så det har blivit lite tid över till annat. Mycket är dock klart för alfautgåvan. Alla äventyr är skrivna. Skatterna är designade. Bilderna på nästan alla nya hjältar är klara – jag tänkte göra klart den sista ikväll. Reglerna är också framskissade. Det som däremot kan fördröja slutförandet är att jag har hela nio kort kvar som jag potentiellt kan skapa utan att kortleken blir dyrare att trycka. Ju mer desto roligare, eller hur? Så det blir att dra på sig tankemössan. Möjligen blir det några fler hjältar också – även om jag har med tjugo nya så har jag massor av bilder som skulle kunna användas.
Jag hatar Shadow of War
Det kanske är omoget och barnsligt att hata något så oviktigt som en underhållningsprodukt när man kan ägna sitt hat åt sånt som verkligen förtjänar det, som låtsasdiktatorer och nynazister. Men jag känner ändå att ett försvarligt mått hat är på sin plats när det gäller Warner Bros horribla Sagan om Ringen-bastardiseringar.
Middle-earth: Shadow of Mordor var ett påkostat AAA-spel under 2014, ett år som annars var ganska menlöst, och fick därför per automatik en massa hyllningar inklusive ett gäng GOTY-utnämningar. Något som närmast fick mig att lägga ner hela spelgrejen på en gång, eftersom det möjligen var ett hyfsat orch-hacka-slakta men också var arketypen för usla branschförhållanden och dessutom bajsade på Tolkiens grav så mycket att ett nytt jäkla världsträd började växa där.
Rotar på gamla Amiga-diskar
Min Armiga har anlänt! Intryck av den här specialiserade Amiga-emulatorburken kommer senare, för först är jag upptagen med att försöka rädda så mycket som möjligt från min gamla disketter. En del av alla Deluxe Paint-bilder verkar finnas kvar och även en del Amiga Basic-listningar. Hittills fungerar Armigan hyfsat, men den är ganska seg på att rippa disketter, och det verkar köra ihop sig om man samtidigt använder FTP-klienten för att tanka över filerna. Så nu kikar jag på det jag har medan jag (sakta) laddar över resten.
Ännu mer i Dynasty Warriors 9

En del nya karaktärer har utannonserats till Dynasty Warriors 9 på sistone, men som vanligt är det mestadels återvändare. Å andra sidan finns det ju så många figurer sedan förut, så vi behöver inte särskilt många nykomlingar. Låt mig sammanfatta vilka som är bekräftade.
På Wei-sidan återfår vi Xiahou Yuan, som nu slåss med dubbla klubbor. Hans bror Xiahou Dun visste vi redan om. Sen får vi jättebebisen Xu Zhu, livvakten Dian Wei och förstås Cao Cao själv. Det finns inte så mycket att säga om det här gänget, som förutom Dun aldrig tillhört mina favoriter.
Ancillary Justice
Sommarens semesterläsning blev Ancillary Justice, den första delen i en science fiction-trilogi av Ann Leckie. Jag hade inga direkta förväntningar på den men blev väldigt förtjust av flera anledningar.
Ancillary Justice utspelar sig i en avlägsen framtid, om tusentals år då mänskligheten har koloniserat stora områden i galaxen. Så långt inte särskilt originellt. Men handlingen kretsar kring ett imperium som i andra berättelser troligen hade varit den stora fienden. Radchaai är lite som en blandning av det gamla romarriket, Star Wars galaktiska imperium och Star Treks Borg. Och huvudpersonen är en AI, som levt i tvåtusen år, som kontrollsystem i skeppet Justice of Toren. Som AI i ett extremt övervakningssamhälle har hon full insyn i allt som händer i närheten och även detaljinformation om de människor som arbetar under (eller snarare i) henne, och kan därför fungera som en allsvetande berättare. Förutom sina mänskliga kaptener och löjtnanter styr också Justice of Toren en stor mängd autonoma men ihopkopplade cyborger, så kallade ”ancillaries”. Dessa har skapats genom att sätta in implantat i tillfångatagna människor, och påminner därför om Borg eller kanske Terminators.
Avdank expanderar
Jag fick en hel del jobb gjort under semestern (det är väl det den är till för?) och har kommit långt med expansionen till Avdank. Eller mer korrekt kan man tala om en fristående expansion. Avdank Äventyr kommer att innehålla tjugo nya figurer som kan användas i det vanliga Avdank precis som förut, men den stora skillnaden är ett helt nytt sätt att spela.
Där Avdank handlar om ett gäng äventyrare som tävlar i relativt vänskapliga grenar, så är Avdank Äventyr det som faktiskt hände innan de träffades. Du har fortfarande ett gäng om fem hjältar (för vi vill kalla dem hjältar när de är ute och gör hjältedåd), men varje äventyr du drar erbjuder en specifik utmaning. Oftast behöver du bara pröva någon av dina grundfärdigheter, men ibland är det specifika krav: exempelvis kan vissa äventyr bara genomföras av en ond karaktär (som är beredd att offra en oskyldig för gruppens bästa) eller kanske en man (som kan råka i trubbel genom att förföra en alvflicka) eller kanske en adlig karaktär (som behöver utnyttja sina kontakter för att rädda en kompanjon undan lagen). Men generellt ska man inte räkna med att överhuvudtaget komma undan med livet i behåll: Avdank Äventyr är tänkt att även kunna spelas ensam och hur kul är det om man alltid vinner?
Superhot VR kan vara årets häftigaste
Jag lät bli att spela det revolutionerande pussel-FPS-äventyret Superhot eftersom det inte riktigt var min grej. Det kändes också som ett spel som borde ha varit VR redan från början, och nu finns det där, både för PC och PS4. Och Superhot VR är med god marginal det coolaste VR-spelet jag har spelat och tillsammans med unika upplevelser som Child of Eden är det också det absolut häftigaste jag har upplevt i spelväg överhuvudtaget.
Superhot är i grunden ett FPS med en genial idé: tiden rör sig bara när du gör det. Du kan alltså se dig omkring och planera din taktik, och reagera på kulor som avfyras mot dig. Mycket av spelet bygger på att plocka vapen ur luften och returnera eld. Det här grundupplägget har överförts till VR på ett briljant sätt. Du rör dig inte längre runt på banan utan är hyfsat stationär, men därmed inte sagt att du är orörlig.
The Ultimate Retro Collection
Tidningen Retro Gamer sysslar ju vanligtvis med spel, men det finns förstås en massa uppdämda retrokänslor av annan sort där också. Därför har de satt ihop The Ultimate Retro Collection, ett bookazine som är en tjockare tidning och säljs på Pressbyrån. Jag drabbades av akut nostalgichock när jag läste igenom den, så jag tänkte dela med mig av innehållet och se om någon prickade in fler gamla favoriter än jag.
1) Star Wars. Förstås. Redan som fyraåring var jag ”så kär i Stjärnornas Krig” och hade Kenner-figurerna och hade på något vis lyckats se filmerna, eller åtminstone lyssnat på ljudböckerna. R2-D2 är för alltid favoriten.
