I början av 2004 så blev jag ett Transformers-fan på nytt, efter ungefär tio år då jag inte hade brytt mig särskilt mycket om serien. Jag hade sålt bort en del av mina gamla figurer (även om de flesta lyckligtvis fanns kvar i säkert förvar på vinden hos föräldrarna), och på det stora hela ignorerat Transformers när de passerade genom G2, Beast Wars, Beast Machines och Robots in Disguise. Jag hade sett några av de splitternya Armada-figurerna hos en kompis, men det var mer ett artigt intresse.
Men så hände en rad saker nästan samtidigt. Transformers Armada fick ett sanslöst bra Playstation 2-spel. Unicron släpptes i Armada, med en design väldigt lik den ursprungliga från filmen från 1986. En gigantisk Masterpiece-utgåva av Optimus Prime dök upp. Och så började serien Binaltech, där den första utgåvan var en nytolkning av min allra första Transformer, Smokescreen, som dessutom var designad efter den supersnygga Subaru WRX med rallydekor. I februari köpte jag Unicron och Smokescreen, och snart blev det även en Optimus Prime. Men även om jag sedan började köpa några av Armada-figurerna som fortfarande fanns i butikerna, och sedan hoppade på nästa serie Energon från start, så var det Binaltech som blev mitt största fokus de där första åren.
Binaltech var en serie som var helt inriktad mot äldre samlare. Konceptet var att ta moderna licensierade bilar och göra modeller i skala 1:24, som sedan kunde förvandlas till klassiska Transformers. I G1 hade Takara stulit bilmodeller hejvilt, men nu var det officiella samarbeten, och de var exakta in i minsta detalj. Alla bilar hade fungerande dörrar och motorhuvar, fullständig interiör med säten och allt, och ihopkopplade framhjul så de kunde poseras parallellt. Trots det kunde man förvandla dem till en detaljerad och poserbar robot. Det var verkligen som att Transformers hade vuxit upp samtidigt som mig, och på samma sätt som modulhusen skulle leda mig tillbaka till Lego åtta år senare var Binaltech inkörsporten för mitt liv som vuxet Transformers-fan.
Binaltech-figurerna släpptes officiellt bara i Japan, men det var inget större problem när internet hade vuxit till sig. De kostade runt 400-500 kronor vilket var en hyfsad slant för en fattig student, men lyckligtvis fanns också ett alternativ. Samma figurer, mer eller mindre, släpptes också av Hasbro i väst som Alternators. Till skillnad från Binaltech var bilkarosserna i plast istället för målad metall, så de hade inte samma lyster men var i gengäld mindre bräckliga och inte lika tunga. De gick på ungefär hälften och hade till och med sporadiska releaser i svenska butiker.
Under de kommande fyra-fem åren köpte jag på mig åtminstone en av varje modell, men det var aldrig på tal att skaffa absolut alla. Dels släppte Takara och Hasbro oftast minst två karaktärer baserade på samma bilmodell, som att Dodge Vipern blev Sideswipe, Sunstreaker och Dead End och att Ford GT:n blev Mirage och Hot Rod. Och dels släpptes varianter med olika färgscheman, oftast för att biltillverkaren ville ha sina karakteristiska färgsättningar, vilket gav oss en röd Mazda RX-8 som Jazz och en gul Corvette C-06 som Tracks, som annars var vit respektive blå. Men ändå. Av tjugosju officiella Alternators och tjugofem Binaltech (som alltså delvis var exakt samma figur i olika kvalitetsgrad) hade jag vid något tillfälle arton plus sjutton av dem, plus någon dubblett. För jag nöjde mig inte med de officiella utan byggde om många Alternators till nya figurer.
Några av de missfostren ligger kvar på vinden nu, men annars har jag sålt bort det mesta. Mitt fokus hamnade senare på Masterpiece-serien som tog över där Binaltech slutade, och på de allt mer detaljerade standardfigurerna. Det är inte längre exklusivt med referenser till G1, snarare känns Binaltech som uppfriskande nyskapande eftersom de åtminstone blandade gamla figurer med moderna bilar. När jag några år senare fick tag på Masterpiece Smokescreen och Masterpiece Tracks var de förstås licensierade kopior av bilmodellerna från 80-talet. Så när jag behövde prioritera i hyllorna drog oftast Alternators och Binaltech det kortare strået.
Det verkar också ha gällt de flesta samlarna. Nu i efterhand är det få av figurerna som har något större samlarvärde, och många av figurerna tog lång tid att sälja tills jag i princip fick slumpa bort dem. Men många samlare har också numera nostalgiska känslor mot de här figurerna. Och en fördel är att de fyller en egen nisch. Mina sista Binaltech har jag alltid i bilform, där de ser allra bäst ut. Att de kan förvandlas till rätt coola robotar är nästan en gömd funktion, vilket är lämpligt på något sätt.
Och nu tror jag inte att jag kommer att sälja några fler. Jazz och Shockwave är båda fenomenalt snygga som Mazda RX-8:or. Tracks i blåskimrande lack som modern Corvette är enastående. Och Mirage, trots att han bara var en Alternator, ser strålande ut som Ford GT. Och Smokescreen kan jag förstås aldrig göra mig av med, då han är nästan lika viktig som min första leksak från 80-talet. Förutom att jag gillar figurerna så har också de här bilmodellerna blivit några av mina favoriter som jag prioriterade att samla på mig i Gran Turismo 7. Nej, ibland när jag tittar på dem här är det snarare så att jag skulle vilja köpa några igen. Fördelen med den begränsade efterfrågan är ju att de flesta inte är jättedyra. Oavsett var Binaltech och Alternators en viktig serie som etablerade en ny marknad av vuxna samlare och bidrog till att göra Transformers så stort som det är idag, och för mig personligen fick de mig att lägga åtskilliga tusentals kronor på klurigt designad plast.
